Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Det är väl bara idag som du garanterat lever, morgondagen vet du inget om. Lev i nuet.

Jag är helt övertygad nu om att jag har förstört min framtid pga kassa ekonomiska beslut. Kommer möjligen bli av med jobbet för det är säkerhetsklassat, och jag skäms och är rädd för att det ska komma fram exakt hur jävla värdelös jag är. Går inte en dag nu utan att jag önskar att allt var slut men kan inte förmå mig att säga det till någon. Är dum nog att hoppas på en magisk lösning typ lottovinst eller arv, men det är ju inte särskilt troligt. Tror ärligt talat inte att det skulle gå någon större nöd på någon i min närhet, jag är mest en börda för dem. Det enda som återstår nu är egentligen att avsluta. Orkar inte må så här längre men är för skamsen och feg för att lösa det.

Känner mig såå missnöjd med mitt liv. Stycket sammanfattar mycket. Kinky person som aldrig fick uppleva, aldrig fick känna. Något som aldrig blev. 7 år efter att jag började skriva här och det är bättre, men inte så bra......

Har hamnat i nått jävla moment 22.
Ändlös cirkel.
Haft problem med depression sedan 7 års ålder.
Pga att allt började i så låga ålder blev jag väldigt socialt inkompetent, lyckade även aldrig knäcka koden till det heller. Är pinsam, för mycket, för lite, konstig, allmänt efterbliven, för tyst, för pratglad, självsäker, osäker, ja listan är lång och en jävla mix på allt.
Aldrig riktigt haft några bra kompisar eller många för den delen, bara någon enstaka här och där genom åren, och dom jag hamnat med har inte varit bra. En enkelriktad väg, vilket är förståeligt då jag inte vet hur man pratar/skriver, håller kontakten, osv.
Kan ta mig flera veckor, månader innan jag bygger upp ett mod att ringa eller skriva till någon, sker mest på impuls och vet aldrig vad jag ska säga.
Oftast frågade jag om det är fest eller om någon vill supa, för onykter så blir jag helt annorlunda. Blev social. Men blev för mycket, jobbig, aggressiv, noll kontroll. Mina egna fel, jag vet. Men vet inte hur jag ska bete mig, blev aldrig socialiserad under min uppväxt, mest pga min depression. Detta var för några år sedan.
Nu har jag ingen, inte ens dåliga kompisar då jag flyttade till en annan stad för att komma ifrån det dåliga, droger och våld.
Mitt moment 22 är att jag mått skit för att jag är ensam och har dåligt självförtroende, depression. Arbetar bort min depression, blir glad, får energi, vill blir social, men är ensam, osocial, så jag går från glad till deprimerad igen. And repeat. Har mått bra i över 1 år nu tack vare självmedicinering, vilket är det längsta jag mått bra under mitt 33 åriga liv, Depressionen är helt borta, aldrig haft så tidigare. Känns udda. Är glad. Börjar dock blir lite jobbigt igen då man är ensam. Har fortfarande inte knäckt den sociala koden, är fortfarande extremt socialt inkompetent. Börjar bli orolig att jag ska gå ner mig i depression igen, kommer inte klara av det en vända till, inte efter att jag för första gången sett ljuset som finns. Blir deprimerad av rädslan för att bli deprimerad. Läkare hjälper mig inte, levt för länge med att visa en ljus sida av mig, kan inte prata, vet inte hur man pratar, för socialt inkompetent för att få hjälp.

Jag var udda, dryg, konstig, en know it all, Har dock ändrat mig väldigt mycket dom senaste 10 åren då jag insåg att mina dåliga beteenden kommer från min familj, tog avstånd från dom och mår nu bättre.
Mest arg på min familj eftersom dom inte gjorde något åt mig depression som 7 åring eller ens under hela min uppväxt.
Är 33 år idag, och mitt liv är mer eller mindre förstört pga bristen på hjälp.
Texten kanske inte är så sammanhängande, skrev bara på känsla.
Kommer viga mitt liv åt att ge mina barn det jag inte fick.

Mår extremt dåligt. Inget sex på jättelänge.

Jag har problem med att jag inte kan släppa dumma saker jag gjort tidigare i mitt liv. Jag ältar och ältar och förlamas av självhat och fastnar i att jag förtjänar att må dåligt. Det senaste exemplet på saker jag fastnat i är att jag tänker mycket på när jag var 32 (ca 2,5 år sedan) och dejtade en 18-åring. Det har resulterat i ett starkt själväckel. Det känns liksom problematiskt. Det paradoxala i det hela är att om jag fick reda på att någon annan gjort samma sak så hade jag inte dömt den personen särskilt hårt, även om jag säkert hade tyckt att det kan ses som problematiskt. Ändå dömer jag mig själv stenhårt. Detta är ett återkommande tema i mitt liv; självhat kring problematiska saker jag gjort, där jag hade tillräcklig makt över situationen att kunna göra annorlunda. Känner någon igen sig i mönstret? I så fall hur hanterar man det på bästa sätt? Och har någon några tankar kring den specifika situationen jag på senaste tiden ältat?

Har ni känt er som experiment nån gång? Som man experimenterat med er mest hela livet. Med olika insatser. Banor"

Ska man kunna gå vidare efter det är det tänkt? Kan det kännas naturligt. Det ska det kunna göra. Om jag vill leva.

Jag vet man gör ju olika insatser för alla människor för att garantera en gynnsam gemenskap tillsammans med andra. Nu blev det lite tokigt. Jag kunde inte hantera det jag möttes av på bra sätt så detta har format mig till detta. Jag visste inte riktigt vad jag skulle föreställa. Anade väl oråd. Jag har såna spider senses.

Agerar irrationellt när jag märker man försöker stagea nått. När man kör nån simulation på mig.

Då blir det trolleri ser du.

Man hade ju som skygglappar. Samtidigt. hade ingen agenda eller dröm precis.

Var det någon som hade en dröm? Varför kunde jag aldrig ha nån dröm. Nej jag är ju missbruk och synden personifierad. Mr minus.


Bara Jesus kan hjälpa mig. Om jag accepterar hjälpen. Den enda. Hjälp mig ta hjälp i ditt namn för oss Jesus. Allt ditt är mitt. Det är nytt liv. Release me.

Det känns bättre om jag tänker så. Lättare att acceptera det här...att det varit ett experiment.
Ett försök med en vanlig människa.

Kan man bli mr +?

Jag förstår att det kan kännas dumt.

Jag vet inte hur man ska gå vidare med det här.

Du får be. Jesus skulle kunna hjälpa dig. Truth shall set us free. If we accept new life

Var du troende? Eller är du det.
Det är viktigt. Jag försummade Gud och allt. Tänkte inte på det. Trodde inte det var nåt för mig. Hur skulle det hjälpa mig?

Nu tror jag att Jesus är sanningen och livet. Jag måste acceptera mig själv och andra bara. Har aldrig haft nån identitet och integritet direkt. Har inte kunnat respektera mig själv efter det som varit. Oansvarigt. Därför har jag skitit i allt. Jag blev skadad tidigt och kunde aldrig börja tänka mig nåt liv och börja bli vuxen.

Varför känns det så farligt det du gjort? Trodde hon ni skulle vara för evigt? Tjejer tänker inte alltid så långt heller. Varför ska männen alltid bära allt ansvar
Nu har vi lärt oss nåt. Måste försöka gå vidare. Vi kan bättre.

Ok vi har missbrukat. Men vad var vi då? Jag tänker vad var jag då? Ingenting. Ingenting gjorde nånting. Jag hade inte tänkt vara nåt. Jag fick inte vara nåt. Kunde inte.
Hur kan det bli nåt? Nu kan jag vara nån. Och göra nåt. På pappret. Fy helvete.

Det måste gå. Att börja om. Få nytt liv.
Du kan göra det. You can do it.

Jag tror Jesus kan fixa mig. Om jag tror rätt. Kan ha överseende med mig själv.

Nu vill jag vara troende och samla med Jesus. Inte skingra.

Den som inte är med mig är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.

Jag vill vara med min församling och samla men jag har svårt att fokusera.

Men det är allt jag har.

Det är svårt att hitta andra att connecta med känslomässigt.

Känner mig som en känslomässig person. Kan förstå andras känslor väl.

Men är också en rätt neråt person. Negativitet skapar djup.

Det tar knäcken på en när man inser självförtroendet inte är så bra som man trodde.

Eller bara något jag får höra pga. bipolaritet.

Brukade va vänlös, men testade, utan att ens anstränga mig......

Hur kan folk vara så skam och samvetslösa så länge de gör det i religionens namn?
In the name of love. Vad är kärlek?

Tänker alla att Hans nåd ska räcka för alla och Jesus.
Sen behöver vi aldrig prata mer om det som hänt. Vad vi gjort. Vi "arbetare"

Antar att i krig och kärlek är allt tillåtet.

Kärleken ska vara störst.

Jag tycker den här världen verkar ha blivit helsjuk så som folk håller på. Vad vet jag. har ju ingen värld att jämföra med direkt.

Var listiga som ormar. Akta er för människorna.


Kunskapen blåser upp, medan kärleken bygger upp.
Om någon tycker sig ha kunskap om något, så har han ännu inte den kunskap han borde ha, 3men om någon älskar Gud är han känd av honom.

Många som arbetar på vidriga sätt. Följer inte upp. tar inte ansvar.

Sån råhet och hjärtlöshet.

Vem bestämmer spelreglerna.
Man får göra vad man vill med mig. Behandla mig hursomhelst. Tydligen.

Får man prata om assisterat s*lvmord här?