Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Gör så rätt du kan och sedan lägger du ifrån dig de känslor som kommer av att du ska inneha någon form av perfektion.

Mentalisering.
Du får inte mer kontroll genom att ta ansvaret för allt som sker, du blir bara blottad inför det faktum av allt du istället aldrig kunnat kontrollera.

Jag har inte googlat ditt användarnamn och glömmer snabbt sådant som saknar relevans för mig men det är väl något om två poler och det binära något mellan de två motsatta förordningarna?
Så varför definierar du dig som något mycket konkret?

.Man måste röra sig. Allt i livet är i rörelse och ingenting är antingen eller?

Jag har inte lagt jättestor vikt vid mitt användarnamn.

Binär innebär antingen eller.

Ah ja så kan det vara.

Men släppte ångesten?

När det gäller tråden så tänker jag nu på sistone mycket igen på det gamla. Det som är svårt med barn är att de kan betyda jättemycket, sedan en dag är barnet borta. När det kommer en vuxen individ är det ändå inte barnet (man kanske inte har haft kontakt). Ett barn minns jag när hon föddes och jag stod på lasarettet strax därefter och hon var så liten. Sedan ett par decennier senare har man vuxna konflikter för att kraven ökat..man förväntar sig att den som var ett barn, plötsligt ska vara vuxen. Sedan känner man inte samma som man gjorde för barnet.

Jag har brutit med människor men två släktingar med problem som en gång var barn tänker jag på. Nåväl den ena är fortfarande tonåring och barn men hans syster är vuxen. Det är vemod i det och kärlek. Men barnet är ju borta. Ingen av ungarna finns längre. Någonstans avlägset i det förflutna fanns de men de här vuxna som ersatt dem, de är ju främlingar. När det gäller nästan allihop. De är främst främmande vuxna människor jag inte känner.

Antingen eller.
Nolla eller etta.
Ja eller nej.
Svart eller vitt.


Du är vis och klok och jag inser ju hur pass orimligt det är att söka kontroll och perfektion. Visst, jag får i stunden lättnad men vi snackar många år av invanda beteenden samt tanke- och förhållningssätt.

Jag tvingar in mig själv i det tilltagande mörkret samtidigt som orosmolnen hopar sig. Allt tycks hotfullt och jag blir därför inaktiv, initiativlös och handlingsförlamad. Jag spelar död. Jag väntar tills stormen är över.

Jag plågar mig själv till det att jag kvävs av min egen tyngd. Jag piskar, plågar, kväver och misshandlar ett litet, inom mig levande väsen som på något sätt, ändå vägrar att ge upp. Materien försöker tämja anden. Jag krigar emot mig själv.

Något klämmer och vrider om hjärtat och stampar och trycker på bröstkorgen medvetet och med uppsåt. Är det lilla väsendet argt på mig och vill hämnas på mig genom att ge sig på mitt fysiska hjärta och min fysiska bröstkorg? Spelar väsendet apa? Är det därför mina muskler värker, därför att väsendet skall hållas kort?

Kroppens alarmsystem tycks varna mig om förestående undergång. Är jag så pass rädd för det lilla väsendet att min kropp sparkar bakut?


Allt förändras på gott och ont. Det lilla barnet är "dött". Nu finns endast en spillra kvar, om ens det.


Barnen finns, men ändå inte. Man kan inte gå ner i samma flod två gånger. Barnen är uppriktiga och oförstörda, de vuxna är hemlighetsfulla och självständiga.

Det finns ingen kontroll i livet. En människa är bara en människa och som oftast, alltför mycket bara en person för att bära så mycket som den ändå tillägnar de egna axlarna.

Det automatiska hos dig är måhända starkt men din observation kring det som inte sker omedelbart skapar i slutet nya kopplingar.

Det framstår kanske som lättare att spela död men i längden är det mycket svårare att ständigt vara på sin vakt mot sig själv och tvinga in den egna personen i inaktivitet. Det är mycket aktivt mötande i det.

Ja barnet är död. Pojken är död. Flickan är död. Barnen är döda. I något fall är det måhända spillror, i de flesta fall gick det bra ändå. De klarade sig. Vi klarar oss alltid. Nästan iallafall. Det är väl i det döda man glömde alla sina nycklar.

Jag hoppas att din ångest lättar 💕

Ångesten kan ju lätta, bara jag förmår minimera ältandet, överanalyserandet, övertänkandet - för att istället skrida till handling och vara beslutsam.

Jag får ju givetvis giva akt på perfektionism och kontroll.

Jag förstår väl människor som lider av ångest sjukdom och hoppas att du hittar din utväg ur den.

Acceptans är svårt att uppnå men den kommer med en frihet.

Pratade med min psykriatriker tidigare i år och hen säger att det inte finns någon terapi i världen som kan ta bort min mörka världssyn eftersom jag är för rationell.

Jag har hittat en specifik sak som får mig att vilja leva nu som jag kan se fram emot två ggr om året.

Önskar hitta något permanent som får mig att vilja leva resten av året med som inte bara handlar om kunskapsinhämtning för det mår jag bra av till den gräns där det omvandlas till den eviga cirkel av förödelse människoapan står för. Jag hyser förakt för min art och det är väl det största problemet kanske.

Har aldrig hört talas om att man kan vara alltför rationell för att bli hjälpt. Detta gör mig nyfiken. Hur ser din världssyn ut? Du ser bara förstörelse och problem? Vad ser du mer? Ser du någonting annat?
Vad ser du fram emot två ggr om året?
Du kanske skulle syssla med meditation?
Du är misantrop?

Nej, jag är inte en "misantrop" eller något annat hittepå.
Jag har alltid sett på människan som vad som helst levande organism och äcklas lite över alla attribut som tilldelas henne för att göra henne till något annat mindre simpelt. Min psykriatriker kan inte avfärda mig med att "människor dör hela tiden och just nu när vi pratar. Det finns inget generellt människovärde". Med den ingången ginns det ingen terapi tydligen.
Allt blir nog värre med åldern tror jag med när allt hyckleri blir så tydligt antar jag.

Hur skulle meditation hjälpa och vad för slag?

Det är inte så att jag på något sätt har koncentrationssvårigheter eller inte känner av min kropps inre rörelse.

Kan tyvärr inte avslöja min två ggr års grej men det skadar ingen.

Byt terapeut?

Har ingen terapeut.