Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Isolerad på grund av kronisk sjukdom och så den här förbannade känslan av, jag vet inte, olycklig kärlek.

Flickvännen som lovade att hon alltid skulle finnas där för mig drog sig undan. Först kom hon med bortförklaringar. Men hon ville inte ses. Skyllde alltid på stress i vardagen. Med jämna mellanrum skickade hon hjärtan och kärleksförklaringar. Jag valde att hålla hoppet vid liv. Men nu har det gått två år sedan jag träffade henne. Hennes dotter som kallade mig pappa blir snart tonåring. Jag drömmer om dem flera nätter i veckan. Vaknar med ångest. Jag orkar verkligen inte mer.

Ibland tänker jag på hur jag kommer göra när den där dagen verkligen kommer. Jag kommer sätta över alla mina pengar på min mammas konto. Städa allting. Kasta mina kläder. Kasta mina dagböcker. Ibland brukar jag tänka att jag kanske borde skicka några nudes till några av de killar som jag vet tänder på mig, bara som ett slags tecken på att jag lever kvar, som ett slags minne. Plus att det kommer inte skada om någon har sett mig eller skulle få för sig att sprida dem, för jag kommer inte längre vara kvar och kunna ta skada av det.
Jag kommer ta på mig några kläder som jag gillar och känner mig fin i. Kanske gör jag ett inlägg på sociala medier åt mina syskon som är menat bara åt dem. Eller så skriver jag ett handskrivet brev som jag lägger intill mig.
Jag vet vilken låt jag vill ska spelas när vi tar avsked.

Jag har försökt hitta någon som kan gilla mig eller kanske älska mig, så länge jag kan minnas. Men det finns inte. Och jag kommer snart inte längre orka leva i denna ensamhet. Känner mig så fångad. Har försökt älska mig själv men det räcker inte. Har försökt levt och haft hopp i så många år. Men det rinner snart ut. Då kommer jag försöka hitta någon som kan hjälpa mig bort härifrån istället. Det borde inte vara så svårt. Eller så kommer jag börja bryta ned mig själv tills jag är avtrubbad och känslomässigt avstängd. Då kommer ingenting längre spela någon roll. Hoppet kommer vara borta sen länge.

Ibland avundas jag de som blir dödligt sjuk. Varför drabbas de men inte jag? Jag hade kunnat gett så mycket för att byta plats. Istället för att bra personer som har allt att leva för ska måsta gå. Själv är jag fast här i denna förbannelse.

Känner att jag behöver skriva av mig lite.. Nu under sommarmånaderna så känns det extra tungt, sitter själv i princip dygnet runt, känner mig äcklig och ful och allmänt trött på allting, man ser alla gamla barndomskompisar som har allting, vänner, flickvän, körkort osv, missunnar dom inte det men jag själv har börjat tänka hur tragiskt mitt liv är när jag ser bilder på Facebook på alla barndomskompisar som verkligen verkar ha allt. Hade också vilja ha allt det där, men kommer aldrig hända..

Jag fick verkligen tillbaka livslusten när jag sa upp mig och började på ett nytt jobb, gjorde ett sparkonto och började med löpning och gym och började umgås med två arbetskamrater på fritiden ganska frekvent, men dom spelar casino i princip varje gång jag varit där och jag som aldrig har spelat, kanske blev ett trisslott per år tidigare. Men efter ett tag började jag också spela casino och jag blev fast i princip direkt, och spelat bort sparkontot och lönen. Jag tog spelpaus för första gången för över en vecka sen och bestämt nu att jag aldrig mer ska röra skiten. Jag borde aldrig ha börjat.. Jag slutade umgås med dom efter spelpausen. Kanske låter som jag skyller ifrån mig men det gör jag absolut inte, är mitt val som gjorde att jag började med spel.

Flyttade till annan ort för något år sen och umgicks med en tjej som jag verkligen gillade och hon gillade mig konstigt nog men det höll inte mer än tre månader pga olika omständigheter.. tänkte ta upp kontakten med henne men hon verkar träffat någon nu.

Hade gjort vad som helst för att få någon livspartner och ett meningsfullt liv igen. Jag kommer aldrig röra spel och försöka börja träna och löpträna när lönen kommer och jag kan köpa mat..

Blev nog väldigt grötigt inlägg men kände jag behöver skriva av mig

Nu känns det bra, det var lite jobbigt ett tag, nu är det över. Jag har typ ingen självkontroll, men det är inget problem längre, det får bli som det blir. Det man inte kontrollerar det är inget man kan göra något åt. Allt är bara någon slags soppa av händelser.

Vaknade i en mardröm 20 minuter före väckarklockan! Slog ihjäl nån med en planka som provocerade mig!

Vet fan inte vad jag ska göra. Känns som min existens är helt onödig.

Jag är inte bra på någonting, utan jag är verkligen en generellt medioker människa på det mesta.
Inget körkort, inget förhållande, ingen egen lägenhet/hus, skulder, dåligt jobb.

Jag har tappat allt intresse för mina tidigare intressen och hobbys såsom kolla och spela fotboll t.ex.

Är närmare 30 år och har fortfarande inte haft något förhållande.

Självförtroendet är i botten, om man gräver 3 meter under botten. Icke existerande.
Hatar mitt utseende och min personlighet.

Vågar knappt prata med nya personer när jag är nykter, får bara ångest när jag t.ex måste handla.
Har inga sparade pengar och har skulder på närmare 100k.

Sedan känner jag mig typ tom, känner typ inte några känslor. T.ex om jag skulle göra ngt bra på jobbet eller om det går bra för mitt favoritlag, tidigare kunde jag leva på en vinst i flera dagar, men nu känns det som jag typ fejkar glädje för mig själv ifall det laget gör mål. Känner ibland ilska och ångest om det räknas dock.

Har såklart social fobi också. T.ex. slänga sopor, handla, panta, eller träffa nytt folk är brutalt jobbigt så jag oftast skippar det.

Ser inte framemot saker längre.

Dricker 3-4 dagar i veckan, drar ladd 3 gånger i veckan och röker cb varje kväll. Och det blir i stort sett finansierat via SMS-lån.

Har även ostädat hemma väldigt länge innan jag tar tag i det, för att det sen ska bli stökigt igen.

Jag blir friendzonad av alla tjejer jag är intresserad av, vilket kan förklaras av att jag inte ser bra ut samt att jag är en people pleaser...

Jag har verkligen ingenting, känner mig totalt värdelös och hade gjort allt för att kunna byta liv med någon, nästan vem som helst. Jag kommer ruttna i hemmet snart men har ingen aning hur jag ska ta mig ur detta.


Har försökt ta tag i några grejer såsom träning t.ex. men med tanke på min icke existerande självdisciplin så dör det ut direkt.

Försover mig/sjukanmäler mig för att inte lyckas ta mig ur sängen.

Inga ambitioner eller drömmar heller pga att jag inte tror att jag klarar av det.

Får även prestationsångest på mkt. T.ex var jag målvakt i ett korpenlag men hoppade av pga prestationsångest, i korpen...


Lite lång text kanske, men jag vet inte riktigt vad ska vända mig eller ta vägen. Har funderat på att avsluta allt för att slippa detta jävla pissliv men är bara små tankar än så länge.

Känner mig så sviken av min mamma som decennier senare är kvar med min pappa trots att sättet han behandlar henne på har förstört mig och mina syskons psyke för all framtid, och hon vet det. Men ändå prioriterar hon bara hans känslor av kränkthet före sina egna barn

Blir överväldigad, stressad. Går chockvågor av värme genom kroppen. Känns som om att jag grillas över öppen eld.

Övertänker och blir handlingsförlamad. Fastnar, kommer inte vidare. Varje nytt fotsteg blir en ekvation som inte har någon lösning. Paralysis by analysis.

Varför? Det låter som om du har starkare nivå av ångest.

Ja, men jag vet inte vad som är orsak och verkan.

Ibland är det bara livet. Vi lägger stort värde i det mesta som ändå passerar och vi ser på livet ur vårt eget perspektiv. Perspektiv som inte delas av andra.

Ångest är iallafall den sämsta vägvisare vi kan ge oss själva då ångest oftast ljuger för oss eller påminner oss om allt andra redan glömt.

Ja, det är livet. Så ser mitt liv ut. Och så ser en del andra människors liv ut, också.

De flesta människor fungerar dock normalt.

På andra sidan finns vi, de övriga, de icke-fungerande. Det är vi övriga, vi som bär på osynliga, självpåtagna tyngder av skuld och skam, som motvilligt hasar oss fram utan vare riktning eller mål, som fungerar dåligt. Men vi fortsätter ändå att ständigt, med piska, driva oss själva framåt mot ingenstans, till ingenstans.

Vi, som självmant trasslar in oss i oss själva och snubblar över oväsentligheter. Vi som tappar fattningen och fotfästet vid minsta kroppsliga symtom och förändring. Vi som inte kan se horisonten - eller inte vill se horisonten eftersom att den inte ter sig inbjudande nog.