Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Ja har läst i psykologi att människor som har väldigt lätt för att bli arga, har ett stort revanschbehov, och ja har läst att dom ofta är mycket mer framgångsrika inom sport och dataspel. Typ att om nån säger nåt taskigt till dom så säger dom 'va fan sa du till mig ditt jävla as' och dom har också lättare att ta till våld osv. Men de är därför ja tycker att jag är en sån vidrig och värdelös förlorare. Ja blir aldrig arg, och andra säger att ja är mogen och duktig, men hur känns det då när man blir trackasserad dagligen, och alla trampar på en? Mitt självhat är så otroligt starkt, hatar att alltid vara god, mogen, osv. Det finns ingen plats i hela världen för mig, ja är så låg status, ja liksom bara existerar, men ja suger på allt. Och vita kvinnor föder för lite barn, så vi kommer snart utrotas. Så de finns absolut inget att leva för. Fastnar i en fälla mellan att tänka, nej nu jävlar ska ja fixa mig själv och total hopplöshet.

Jag tänker mycket på självmord. Den senaste veckan har jag börjat formulera planer, fundera på datum och förberedelser.

Jag har folk omkring mig som bryr sig om mig, och tät kontakt med psykiatrin, men jag är så jävla ensam med de här tankarna? Pratar jag med mina anhöriga så orsakar jag dem smärta, och ju mer de vet, desto mer kommer de att känna ansvar för vad de "borde" ha gjort efteråt.

Pratar jag med psykiatrin blir det vårdintyg och lpt. Och jag har varit i slutenvården tillräckligt mycket för att veta att det 1, inte gör någonting bättre och 2, är tortyr.

Jag önskar att jag hade någon att prata med, att bolla saker med, som förhöll sig opartisk. Som inte skulle försöka hindra mig, utan bara... fattade och respekterade.

Jag har redan avgrundsdjup jävla ångest över hur det här kommer att påverka min familj, hur illa jag kommer att göra dem om jag genomför det, jag FATTAR det, så, det är inte vad jag behöver höra. Kalla mig feg eller egoistisk eller lat eller misslyckad eller vad som helst, men... jag lovar att jag har skuldkänslor så det räcker och blir över, liksom. Det är en spik som inte behöver hamras in.

Jag hör din inre smärta men känner inget då du är vem du är. Känner helt ärligt ingenting gällande någon på det här träsklandet.

Lycka till nu Hell!

Skitjobbigt vet hur det känns är i en liknande situation. Du kan skicka PM om du vill skriva av dig.

Du kan bolla lite idéer me mig om du vill Många på flashback ser mig som ett as tydligen. även mister kackel här, men ja är egentligen bara en snäll, soft underbar kille som har väldigt svårt för de sociala.

Jag måste varna för den här gossen. Han är oerhört logisk och vet vad han gör men har är som han skriver ett as.

Du är ett sådant fascinerande fall. Jag tycker alla dessa människor som fascinerar sig för mördare är rätt lustiga, då är det ju liksom försent. Det jag ser i Hellraiser (och många med mig) är en framtida mördare. Men här kan man även rädda offrena.

Själv känner jag mig som Hell, kass.

Jag kan se allt så klart. Jag ser varför varenda en av er har hamnat där ni är och jag ser även varför jag själv är där jag är. Ändå förekommer det en låsning. Gällande mig själv då. Gällande er ser jag allt.

Jag är en extremsadist, ja.

Men säg mig, vad finns i mitt undermedvetna?

Jag är så mycket av ett misslyckande

1. Få de flesta förutsättningar i livet.

2. Misslyckas, gång efter gång

3. Invänta döden till slut

Lille herters liv i universum

Det finns jourhavande medmänniska m.m. även organisationen MIND.

Inga konstigheter:

“First the body. No. First the place. No. First both. Now either. Now the other. Sick of the either try the other. Sick of it back sick of the either. So on. Somehow on. Till sick of both. Throw up and go. Where neither. Till sick of there. Throw up and back. The body again. Where none. The place again. Where none. Try again. Fail again. Better again. Or better worse. Fail worse again. Still worse again. Till sick for good. Throw up for good. Go for good. Where neither for good. Good and all.”

Är på semester från mig själv. Puh