Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Byt psykiater?

Fast hen är den bästa jag haft. So why?

Kanske finns en ännu bättre?

Mångårigt psykiskt lidande. Diagnos bipolär som just nu håller på att ändras till borderline. Blir bara mer och mer försämrad. Litar inte på någon. Känner mig sviken av allt och alla. Extremt mycket självmordstankar och tankar om att skada andra. Trött, ledsen, arg, orkar inte träffa andra, orkar inte svara på sms, orkar inte se till att få i mig mat. Jag bryr mig inte om något. Jag vill bara få ett slut på det. Vad ska jag göra?

Tre månader av en helvetiskt underbar manisk fas har kvaddat närminnet och när jag skriver upprepar jag delar av texten flera ggr. Till min stora besvikelse är jag nu helt nerknarkad på farbror doktorns medikamenter. ZzzZzz

Hänt någon annan?

Jag trodde det skulle vara annorlunda den här gången. Ännu en gång lurade jag mig själv. Ännu en gång ligger jag här med ångest och äcklas över mig själv. Han har fått mig att känna att jag inte är något värd. Jag duger bara när det passar honom. Ser han ens mig som en riktig person? Jag har tagit bort honom förut. Nu kommer jag göra det igen. Han bygger min mur högre. Han förtjänar inget hopp. Han förtjänar inte min tillit. Jag måste kasta ut honom innan han får mig att hata mig själv mer. Han kommer aldrig ändras.

Jag lämnade min arbetsplats för att göra ett viktigt ärende.
I själva verket gick jag till bolaget, ångesten skrek i kroppen.
Händerna skakade vid kassan, blicken i kassörskans ögon var besvikelse.
En kvinna såpass ung att bolagets dörrar knappt öppnar sig för henne står med skakiga händer och köper onödigt mycket alkohol en tisdagsmorgon.

Utanför står två smala skakiga män. Tjack tänker jag direkt, tjack skriker min kropp nu efter.
Men tack fan hade jag inte mage att fråga om något, ett år drogfri har gjort att jag ser välvårdad ut, jag ser inte pundig ut.
Jag ser oskyldig ut, vilket jag inte är, för jag har felat. Inte felat som förr, men nu med alkoholen.

Jag har inte rört amfetamin på ett år, men det skriker i kroppen att det är en panna jag vill ha. Är det verkligen det jag vill?
Jag kan inte identifiera varifrån ångesten kommer, jag vet inte varför jag mår såhär. Men jag vet att jag gör alla i min omgivning besvikna nu.

Min pojkvän är besviken, ledsen och arg. Han är nykter och drogfri, blir jag hans nedfall? Är jag så hemsk innerst inne?

Telefonen ringer från höger och vänster, samtal jag absolut inte vill svara på. Jag sätter mig nu i min soffa och knäpper en till bärs, för nu i stunden känns det rätt. Men ikväll, när jag vaknar bakis och skakig igen, kommer det inget annat än att kännas fel.
Ett jävla as, det är vad jag är.

Jag behövde skriva av mig, förlåt.

Fina du. Du låter helt överväldigad. Pausa jobb och alla måsten nu och ta hand om dig själv för det är mycket viktigare.
Bra att du inte fick i dig några droger. Och så lägger du tillbaka alkoholen på hyllan också. Du vet mycket väl att det bara blir värre. Var snäll mot dig själv.
Försök ta reda på vad du verkligen behöver för att må bättre. Heja du!

Bärsen jag knäppte räckte inte. Jag vek mig för ångesten.
Jag gjorde ett aktivt val att återfalla.
Det skedde inte på 2 röda, det tog mig timmar att ordna tjack och verktyg.
Jag hade gott om tid att ångra mig, gott om tid att tänka på allt som skulle gå fel. Likförbannat satte jag nålen i armen.
Var det värt det? Nu i efterhand sitter jag ensam, med ledis och en sönderstucken arm.
Alkoholen gjorde mig slarvig, desperat och ivrig. Ivrig att få i mig mer, mer än nödvändigt och det gick åt helvete.

Jag var ärlig om återfallet, men vad gör ärlighet i en sådan här situation. Pojkvännens skrik ekar i mitt huvud, hans tårar svider mer än vad mina egna någonsin gjort. Jag kan inte få det ogjort och jag är rädd att allt är förstört.

Jag vill bara sova men ögonen är stora, jag hoppas aldrig jag behöver må såhär igen. Jag vill aldrig göra såhär mot honom igen, jag önskar inget mer än att han förlåter mig.
Tilliten kommer vara svag, det vet jag, men jag får stå mitt kasst, för det är jag som felat. Jag har förstört det underbara vi hade, bara jag, ingen annan.
Han förtjänar det bra hos mig, inget annat. Han förtjänar det bästa.
Han är det bästa jag har, varför kan inte jag vara det bästa för honom också.
Jag vill bättra mig, för honom.

PS, jag har tagit hjälp av en vän som nu gjort sig av med tjacket. Jag orkar inte detta igen.
Förlåt mig för denna uppdateringen.

Ah, det kommer ordna sig. Behöver bara jobba på självkontrollen så blir det bra sen. Tålamod.

Jag arbetar på det och det går snett ibland, men jag ser att jag blir bättre. Snart kan jag nog klara av att härda mig igenom frestelserna. Känner att jag kommer framåt vilket är avslappnande. Hoppas jag inte blir för avslappnad bara, det ska jag inte lämna åt hoppet. Skärpning som gäller.

Känner igen mig i det där, för mig iallafall kan cykla vara ett alternativ som känns "lättare" psykiskt när det är mycket folk efter vägarna. Försök tvinga dig ut, du kommer må bättre efteråt. Jag hade mycket svårare förr med sociala biten men ändå kommer dagarna där jag känner skam. Tror knappast du har gjort bort dig, det är ditt självförtroende som talar.

Ett annat tips är om du gillar naturen så kan du åka till skogen och plocka bär, är blåbär säsong nu och lingon i september. Jag själv har börjat läsa om kantareller och ska ut i veckan och leta.

Kom ihåg att du är låååångt i från ensam att må sådär, jag hoppas det löser sig för dig.

Sommarlovet med småbarn. Är helt slut, ännu mer slut än när det är vardag. Jag känner mig som en lekledare och mattant. Känner mig samtidigt värdelös. Längtar tills kvällen och på kvällarna fruktar jag morgondagen. För jag orkar inte. Mitt barn är som ett plåster på mig 24/7 och jag får klaustrofobi. Älskar hen mer än allt men jag vill spola fram tiden lite så hen blir mer självständig. Och det värsta av allt är det ständiga dåliga samvetet som följer mig överallt.