Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Fick Haldol i flera månader, men slutade med den medicinen för ca 6 månader sedan men biverkningarna är kvar. Förstår inte att man ger så hemska mediciner till någon.
Jag mådde dåligt pga ett missfall och nu kommer jag dö pga detta. Var så lycklig, tyckte om att dricka en kopp kaffe på morgonen, promenera, träna och shoppa mm.
Men mådde bara dåligt pga missfallet i några dagar... Behövde bara en kram, blev istället tvångsvårdad...?
Min far är helt hysterisk och kontrollerande... Kunde inte stå emot honom under min svacka på några dagar.

Låter förfärligt ju. Hur kan biverkningar sitta kvar så länge efter en medicin? Återanpassar sig inte kroppen och hjärnan till livet utan medicin efter hand?

Och varför skulle du dö av biverkningarna?

Nej inte typen Haldol, kan ge svåra biverkningar som sitter kvar. Har fått konstant huvudvärk, känns som jag fått adhd och parkinsson. Fått svåra sömnstörningar... Är inte trött längre. Sover ngt mha sömntabletter. Gått igenom ca 10 läkemedel för att motverka biverkningar av olika slag.
Jag vill typ inte leva mer pga alla biverkningar men vill ju inte dö ändå.
Varje dag tror jag att det är min sista dag som jag sover.

Jag levde ett liv som alla andra... Lite känslosam ibland, behövde en del stöd av pojkvän mm, men ändå rätt lycklig ändå.

Men detta måste ju bara gå att fixa Mellie? En sån monstermedicin som förstör en för gott har jag aldrig hört talas om.

Kroppen o psyket ska kunna återställa sig på sikt, det gör den ju även på folk som missbrukat tung narkotika i många år om dom påbörjar ett nytt liv?

Vad har du testat att själv göra mot biverkningarna?

Exakt vad av följande har du provat?

1. Motionerat hårt 60-90 min timmar dagligen? Helst utomhus så du får solljus med.

2. Ta bort alla substanser i ditt liv, inklusive kaffe, te, nikotin, alkohol, sömntabletter o psykofarmaka?

3. Stänga av internet helt eller begränsa dina surf-, mobil- o TV-vanor till max 30 min om dan?

4. Skapa konst, skriva dagbok, träffa vänner i verkligheten och prata? Läsa böcker, hitta nya intressen? Tolka drömmar? Lära dig mer om din personlighet och vilka som är dess starka o svaga sidor?

5. Äta hälsosamt med vitaminer och hemlagad mat och undvika alla former av skräpmat, socker och halvfabrikat?

6. Göra upp en livsplan för hur du vill att ditt liv ska se ut om 10 år och förverkliga den, lite för varje dag?

7. Disciplinera din sexualitet om den är överdriven, eller å andra sidan söka dig utåt och träffa partners om du är understimulerad och saknar intimitet? Eller både och på samma gång? Vilket är fallet för många.

8. Meditera eller yoga en timme om dan, tex genom att följa anvisningar på youtube?

Tack för alla tips En lista som man borde sätta upp på kylskåpet.

Jo det finns många mediciner, i princip alla mediciner kan förstöra och ge bestående problem...? Men vissa läkemedel är ju värre än andra.

Men rädd att varje dag är min sista... Ligger mest och drömmer mig bort. Önskar jag fått dessa tips när jag bara mådde dåligt.

Sömnmedicinen klarar jag mig inte utan iaf. Slutat med kaffe, provat att träna. Känns fint och träffa ngn och kramas med, det hjälper

mår inte bra idag , blandat en tesked bakpulver i ett glas vatten och svept

fan mår skit .

Varit oerhört förbannad senaste månaden, liksom kokar av ilska och saker jag bara vill kasta ur mig men inte vågar.

Men en viss persons val och beteende har fått mig att bli sjukt arg, besviken, ledsen och sänkt min självsäkerhet mer än vad den normalt sett brukar vara.

Var och hälsa på personen för ett tag sedan, men kände mig helt ignorerad och tagen för givet och som jag var någon form av andra hands prioritering trots att jag åkt flera mil för att umgås. Telefonen var viktigare liksom, att sen näst intill bli dumpad på stationen och få frågan om det är okej att dra så jag får sitta där själv i 40 minuter och vänta på tåget va droppen.

Nu har jag varit passivt aggressiv och ignorerat den här personen säkert 3 veckor och det gör mig bara argare och argare, ledsnare och ledsnare och jag vet inte om jag pallar med längre. Funderar på att bryta kontakten helt, gå vidare och lämna allt bakom mig, men det vill jag inte göra egentligen men jag har svårt att se en annan utväg för tillfället.

Jag tror jag kan vara olyckligt kär, men jag har aldrig haft dessa känslor innan förrns personen i fråga blev singel.. helt utmattad i skallen och allt bara surrar omkring.

Ångestdag idag. Sovit mig igenom den. Förstår inte varför jag är så matt hela tiden. Vill mest slöa hela dagarna. Blir deprimerad så fort jag är ensam trots att jag är introvert. PMDD-symtom troligtvis men ogillar när jag inte vet exakt varför jag mår som jag mår så jag kan förhindra det. Allt är så diffust när bensodiazepinkoncentrationen sjunker.

Alla har dåliga dagar men jag skulle kunna döda mig själv under en sådan här dag. Skulle jag försöka och överleva så kommer alla att hata mig och ingen kommer att förstå varför. Om jag dör missar jag eftersnacket.

Vågar inte störa dejten heller även om han hävdar att jag kan ringa honom när jag mår uselt men han är "ryck upp dig-typen" och har dessutom fullt upp med sina småttingar. Kan känna mig lite svartsjuk nästan när jag inte får min förälskelses uppmärksamhet när jag behöver den. Är medveten om att jag känner av det här men har inte gjort det till hans problem för jag är inte IQ-befriad. Han borde adoptera mig eller något. Inte bokstavligen alltså.

Jag har aldrig haft sådan skallebank! Fan gör man?

tja , nu va det inte huvudet här som härjar , halsbränna är inte så kul

ta tre treo !!!

Usch! Min ångest har halverats sedan flera uttag stesolid förra året och nu är nästan frisk från det. Fick dock plötsligt panikångest igår kväll. Väldigt konstigt (vilket är annat än den dagliga man lever med) Nätterna fungerar med en mycket låg dos theralen. Är snart ångestfri faktiskt och har mer tid utan än med. Märkligt att återfå sitt liv.

Tror det är viktigt att man har rätt medicin som avbryter. Kanske kommer du flytta ihop med killen någon gång och då finns ju full tid mer eller mindre Resten är smärta man inte tror är möjligt att lämna bakom sig, men det går om man aldrig ger upp.

alla känner alla där jag bor och pratar skit om mig och anklagar mig för saker , som att dem känner mig och hänger med mig dygnet runt.

Fan vad jag hatar landet ibland.