"Vittnesmål" om "utrotningsläger och gaskammare"

"---It would be inhuman to reproach Pery Broad, Dr. Kremer, Rudolf Höss, and some SS men again for their absurd forced confessions. One must be astonished at the laughable number of those confessions when one thinks of the hundreds of SS men from the concentration camps who were imprisoned by the Allies. Among all those who were hanged or shot or who committed suicide, how many left confessions? A handful regarding the subject of the alleged "gas chambers." In regard to other subjects, perhaps there are more numerous confessions. I am led to believe that the Polish and the Soviets must have obtained a crowd of confessions; the SS men had to charge each other as all the men of the same lost-cause were more or less obliged to do. If there were very few confessions from the SS men concerning the "gas chambers," it was not thanks to the courage of the SS men-since, once again, it seems to me that no one can truly resist a torturer who is something of a psychologist -but quite simply because, on this subject, their torturers did not know very well what to make them state precisely. Not having any material reality on which to construct their lies about the "gas chambers" -those slaughterhouses which in fact never existed-the torturers were reduced to inventing some poor things and some stereotypes that they attributed to people like Rudolf Höss, Pery Broad and Johann Paul Kremer.---"

Ett säreget och ohyggligt vittnesmål föreligger i Shlomo Venezias nyligen utkomna bok ”Sonderkommando”. Här är det för en gångs skull inte något offer som vittnar utan en gärningsman. Författaren, sefardisk jude från det grekiska Saloniki, hamnar i Auschwitz-Birkenau i april 1944, och tvingas av lägerledningen in i det specialkommando som har att ombesörja bortforsling av liken från gaskamrarna till förbränningsplatser utomhus eller till krematorierna. Ty spåren av det förfärliga skulle ju helst utplånas och plats beredas för nyanlända fångar. Att klippa av kvinnorna deras långa hår och beröva liken deras guldtänder, sådant ingick också i rutinerna, ty inget av materiellt värde fick gå till spillo. I sextio år har författaren tigit om sina erfarenheter men till sist ansett sig tvungen att berätta. Om han också aldrig själv dödat några medfångar, har han likväl – under hot om att eljest själv bli skjuten! – tvingats öppna de tunga betongluckorna till gaskamrarna, innan gasampullerna slängdes in till de väntande, nakna offren. Han berättar om ångestskriken. De pågick normalt i tio till tolv minuter, innan kvävningen och den stora tystnaden inträdde.

Vittneslitteraturen väller just nu fram i aldrig sinande ström liksom för den delen vetenskaplig litteratur om Förintelsen. Den bästa historiska analys jag känner av hur nazisterna – alls inte från början men så småningom, steg för steg – närmade sig beslutet att mörda ett helt folk, erbjuder Laurence Rees i sin noggrant dokumenterade bok ”Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen”, nyligen översatt till svenska av Stefan Lindgren.

This witness holds the record for keeping silent, having held his peace for
nearly 45 years! He acquired a certain fame in 1995 when an interview he
gave to a certain Fabio Iacomini appeared in Italy; it was entitled “The testimony
of Salomone Venezia, survivor of the special unit[s].”His “Testimony
given to S. Melania on January 18, 2001, on the occasion of the first Day of
Memory,” was also published on the web. In January 2002, finally, Shlomo
Venezia gave another interview to a certain Stefano Lorenzetto.
Shlomo Venezia, born at Saloniki in 1923, was arrested in Athens on
March 24, 1944, and later deported to Birkenau, where he arrived on April 11
and was registered with ID no. 182727. He claims to have been assigned to
the so-called special unit, but has given two contradictory accounts of his first
day at work with this group. According to the first account, he was sent to
crematorium III, but in the interview published by Il Giornale, Shlomo
Venezia described his first day at work with the so-called special unit in an
entirely different way:

“The next day [May 6, 1944] we had to pass through a grove of trees.
We arrived in front of a shabby-looking farmhouse. Woe to anyone who
moved or breathed. All in a corner waiting. Suddenly, we heard voices in
the distance: entire families with little children and grand-parents. They
were forced to undress in the cold. Then they had to enter the cottage. Up
came a small truck with the sign of the Red Cross, an SS man got out,
opened a little trap with a tool, and dropped in a can of some stuff, about
two kilos. He closed [the trap] and walked away. Ten minutes later, a door
opposite the entrance was opened. The Kapo called us to take out the bodies.
We had to push them into the fire in a kind of swimming pool 15 meters
away.”

This version refers to the so-called ‘Bunker 2.’ The witness does not know
that, according to the official version, this ‘Bunker’ was put back into operation
for the arrival of the Hungarian Jews at Auschwitz, i.e., after May 17,
1944. The same is true for the alleged incineration “pool.” Nor is the witness
aware that the alleged ‘Bunker 2,’ again according to the official version, on
its reactivation was divided up into 4 rooms and had 4 entrance and 4 exit
doors, to say nothing of 5 traps for the introduction of Zyklon B. Thus, it does
not make sense to speak of “a door opposite the entrance.”
Besides, the expression “to undress in the cold” not only clashes with the
season (May 6) but is also at variance with the official version, according to
which two barracks had been erected near ‘Bunker 2,’ in which the victims
would undress. Furthermore, the gastight traps of the disinfestation chambers
(and those of the alleged homicidal gas chambers) were not opened “with a
tool” but with a simple butterfly bolt. It is not clear how Shlomo Venezia
could have determined that “about two kilos” of Zyklon B were introduced
into the cottage, because Zyklon B came in various sizes, from 100 grams to
1500 grams of hydrogen cyanide. Moreover, 2 kg of hydrogen cyanide in the
entire volume of the alleged gas chambers would have yielded a theoretical
concentration of about 7.5 grams per cubic meter – some 25 times as high as
the immediately lethal concentration, which causes death within 3 minutes.
Therefore, if Venezia and his companions had gone in “ten minutes later” they
would have dropped dead within less than a minute!

"---Om sedan förloppet i sista hand ändå går att förstå, är förstås tveksamt. ”Där Auschwitz börjar, där tar logiken slut”, skriver Imre Kertész träffande i sin fiktiva självbiografi ”Dossier K”.

Och frågan är om den ens kommer att förbli en historisk händelse? Mycket talar för att det ohyggliga kan upprepas närsomhelst och varsomhelst igen.---"

En minnesbild från ett av lägren, vars namn han glömt: en grupp fångar, men de såg inte ur som människor utan tulpaner, med huvuden stora som blommor, kropparna tunna som stjälkar.
- De stod där och vajade. I pannan hade de fångnumret. Det var doktor Mengele som utförde experiment på dem. Jag tänkte "var har vi hamnat?"

"Abraham Frischer har under många år, bland annat genom otaliga föreläsningar på skolor och genom orädda och gripande framträdanden i tv och tidningar, gjort en lysande och självuppoffrande insats för att motverka nazismen i Sverige. Abraham Frischer tilldelas 50.000 kronor."

"I filmen Vittnesmål får den nazistiska terrorn ett ansikte genom den snart 80-årige Abraham Frischer. Han är av de få överlevande från de tyska koncentrationslägren och bor nu i Göteborg. Abraham Frischer besöker tillsammans med elever från Ingrid Segerstedts gymnasium Auschwisch/Bireknau. Där återupplever han inför ungdomarna de hemska fasor och den smärta som en gång var hans verklighet. Filmen är gjord på uppdrag av Göteborgs Stad och kommer att presenteras söndagen den 27 januari i samband med manifestationen Samling för demokrati och Filmfestivalen.

Vid ett besök i koncentrationslägret i Polen får vi följa den åldrige mannen som guidar och berättar. Men det vi verkligen får se är hur fasorna och förnedringen än idag griper tag i Abraham Frischer. Filmen låter oss inte stanna vid den historiska skildringen. Den ger hopp genom ungdomarnas engagemang och tveklösa ställningstagande mot terror och etnisk rensning.---"