Konservatism och familj - En samlad diskussion

Jo, och varje Fars Dag kommer det skrivas en artikel i Aftonbladet om hur män som kollektiv misslyckats och bör förändra sitt sätt att vara.

Det är en toxisk feminitet som hittat en svag punkt att skruva in en skruv i. Varje gång männen sticker upp och tänker att "nu kan jag få en smula bekräftelse att jag duger och har ett värde!" så kan man vrida den skruven ett varv.

Skulle man beklaga sig över skruvens existens är man en "kränkt vit man".

Om barnet slår sig i trappen springer det till mamman för tröst. Pappan fixar halkskydd.

Jag ser inte riktigt problemet och frågar man vuxna människor brukar inte pappan i snitt hållas vare sig högre eller lägre. Många vuxna är tacksamma över sina fäder, trots att det var mamma de sprang till.

En festlig grej jag kommit att tänka på är att kvinnor är sig lika överallt, variansen på deras kultur och tankar varierar inte så mycket. Kulturskillnader bärs i mycket av män.

Och kanske är det därför (vänsterns) kvinnor så ofta faller in i det triviala "det är ingen skillnad" och relativiserar precis allt.

Som man känner sig själv ser man andra, som du vet.

Ja, precis. Men ändå ville du tidigare i diskussionen underlätta för Jon att förstöra sitt äktenskap och sin relation till sitt barn genom att vänstra med Stina och räkna med att hon gör abort ifall det skulle bli ett barn. Obegripligt hur du resonerar. Du vill att det skall vara fritt fram att knulla runt, vara otrogen och splittra familjer, samtidigt som du tycker barn behöver sina pappor. Argumenten flyger runt i en helt ologisk röra. Men så är du ju kvinna också.

Lugn och trygg är ju manliga attribut. Kvinnor har större tendens att vara oroliga och hysteriska. Du sökte förmodligen tröst hos pappa för att han var så manlig, och inte någon PK-iserad kulturmarxistisk feministtoffel.

Gäller de flesta egenskaper. Kvinnor som grupp tenderar mot mitten av normalfördelningen, mäns fördelning är mer spridd. Rätt logiskt ur evolutionär synvinkel.

Ja, och så går Aftonbladet naturligtvis till RFSU och hittar någon kulturmarxistisk könsideolog som får förklara att det skrala resultatet beror på att svenska män ännu inte har feminiserats tillräckligt. Den verkliga förklaringen är förmodligen den exakt motsatta. Skulle inte alls förvåna mig om det är en högre andel som går till pappa för tröst ifall pappa är italienare eller till och med somalier.

Så är det kanske. Jag har ju sett distributionen av IQ för de två könen.

En annan intressant grej om (svenska) kvinnor är att det tycks dem omöjligt att förstå att de konkurrerar om männen med varandra och vilka medel de använder.

https://www.expressen.se/kronikorer/jennifer-wegerup/bisarra-bilden-pa-jenner-har-inget-underliv-langre/

Fotot är naturligtvis bissart och föga attraktiv för män, i alla fall i min generation eller som jag tänker. Jag gillar ju den söta lite kyska kvinnan. Gärna smink, men utan att det märks. Helst ingen parfym, men visst.

Det finns ingen insikt hos Wegerup alls om vilken mekanism som styr, och hur den med hjälp av olika tekniker utnyttjas av kvinnor. De skyller på männen, marknaden etc.

Och visst har de en poäng att det är männen som driver dem, men inte så som många tänker. Och visst har det gått överstyr när extrema medel numera kan användas till en billig kostnad. Från den där schimpanshonan som började pryda sig med grässtrån i öronen har vi alltså hamnat här...

Men likhetsfeminismens paroll är fortfarande hårt inskruvad tyvärr. Man tror att män och kvinnor konkurrerar, att den ene söker förtrycka den andre. Insikten om könens inbördes konkurrens behöver verkligen förklaras, och med den insikten som utgångspunkt blir bilden begriplig (om än mindre lyckad, men kanske det finns män som tycker det där är idealet, vad vet jag).

Jag är på mitt funderande humör denna morgonen, men nu skall jag sluta att spamma tråden.

Detta är iaktagelsen jag själv gjort när jag kommit i kontakt med andra kulturer. För det finns något som är direkt tragiskt med den svenska pappan, han är inte trygg i sin manlighet och inte heller kan han någonsin räcka till som en mamma.

Men som Zigge sa så är det säkert så att pappan går och löser problemet som fick barnet att gråta, medan mamman tar hand om emotionella biten.

Men det är viktigt att tillägga att det finns ett problem med att barn blir överkänsliga och inte klarar av att hantera motgångar. Mammans tröst är av otrolig vikt för att barnet ska känna sig trygg att återhämta sig och pröva på nytt, men pappans knuff på ryggen med en "pröva igen, och ifall du misslyckas, igen och igen!" är ju också guld värd.

Problemet är att alla sitter och låtsas om som om vi alla borde kunna leva i någonslags vadderad söt teletubies Värld med regnbågar och inget ont som kan hända dig som barn och att vunas roll i det hela är att se till att barn aldrig går igenom obehagliga situationer.

Att gå igenom obehagliga situationer gradvist är dock vad hela barndomen handlar om! Det är inte som om du annars kommer kunna hantera det när du plötsligt måste gå igenom det som vuxen. En känd toxisk moderlighet är att inte vilja att barnet växer upp, och överbeskydda barnet från allt ont i Världen ad absurdum, så pass att barnet inte kan stå på egna fötter.

Varför behövs fadern? Är det verkligen för att det är så viktigt att ha två föräldrar som gör samma sak, men delar exakt lika på allt? Givetvis handlar det om mycket djupare behov som barn har: nämligen att ha en motkraft till alla moderliga instinkter som helt uppenbart är väsentliga under barnets uppväxt men som kan förvandlas till en bromskraft ifall det blir för mycket av det goda.

"Det är inte hela Världen"-attityden från en pappa då barnet blir exempelvis blir biten av myggor från tå till huvud eller när man stannar uppe till kl 02 på natten för att se Mad Max, det är liksom absolut essentiellt del av barnets uppväxt.

Ifall jag ville fråga om att få göra något lite farligt som att gå och sova i tält ute i skogen med en vän när jag var 12 år så frågade jag alltid min pappa och inte min mamma. Så försåg han med råd om vad jag skulle göra ifall jag träffade på en björn därute eller någon galning...

Hur skulle det gå ifall jag bara hade en mamma eller två mammor? Skulle man enbart få tälta ute på gården då? Fan, underbar äventyr...då stannar man hellre hemma och spelar tvspel och blir en tjockis.

Finns en bra episod i Black Mirror där teknologi förser en överbeskyddande mamma med medel (en chip i barnets hjärna) att ständigt spionera på sin tonårsdotters liv och censurera allt obehagligt från att någonsin nå dotterns medvetande. Det slutar i katastrof.

Sanningen är att det existerar både toxisk feminitet och maskulinitet, och det svarar nog varför vi mår bäst av att ha en moder och en fader: troligen är det väl för att modern och fadern söker skydda barnet från VARANDRAS toxiska sidor och skapa balans.

Ser ut som en bild på en plastdocka.

Men jag roas av bilden på krönikören själv, där Wegerup lägger ena handen på höften och lutar sig lite lätt bakåt för att lyfta upp brösten.

Sådana influencers är en 100% kvinlig Värld, skapat av eller till kvinliga konsumenter.

Det är inte en Värld som män helst överhuvudtaget besöker, Kardashians dregglar inga män till och aldrig har man hört en vän säga: fan vad het den där Kardashian är. Män pratar överhuvudtaget inte om denna ytliga plastvärld och intresserar sig inte för den. Högst har man väl hört kommentarer ifall Kim Kardashians röv är fotoshopad eller inte, sexig är den i alla fall inte.

Ifall man vill skylla män för något så vore det väl plastikoperationer som kvinnor gör för att se ut som porrskådisar (gillar inte det, men kan inte säga annat än att många män tycks gilla stora siliconpattar, ankläpp, etc.). Men den glamorösa modevärlden och dokusåpsvärlden är en kvinlig besatthet som inte vet några gränser. Det är helt oväsentligt tycks det som ifall män ens är attraherade till den där Jenner, kvinnor tycks ha skapat egna skönhetsideal ungefär som unga män möjligen växte upp med ideal av muskelknuttar som Schwarznegger och Stallone utan att kvinnor tyckte de var attraktiva.

Men kvinnor kan inte ta ansvar för de ideal som de själva skapar: Jenner är en miljardärkvinna som fått sina miljardär genom enbart kvinnliga konsumenter. Hon har möjligen haft hjälp av några homosexuella män i modevärlden för att få sina miljarder för att göra reklam åt kvinnor.

På något sätt finns patriarkatet alltid med och spökar någonstans, blir ju enklare på så sätt: kvinnor slipper ta ansvar för sitt eget skit.

Ursäkta att jag pratar med mig själv, men för att spinna vidare på det sista: Evolutionen drivs av slumpmässig variation och selektivt urval. Männen står för variationen och kvinnorna för urvalet. Män testar allt möjligt i hopp om att något skall ge en reproduktiv fördel, medan kvinnor är ganska överens om vilka egenskaper som är värda att prioritera. Män drar mot extremerna, medan kvinnor föser tillbaka genpoolen mot medelvärdet.

Kvinnor är rädda att pojkar fostras in i denna värld. Jag tror det beniga idealet i modevärlden, som kvinnan på bilden, är helt drivet av fotografiet och att ett foto lägger på 10 kg. I verkligheten är de ju inte attraktiva, de där modellerna. Framförallt inte utan kläder.

Kvinnan på fotot signalerar desperation, hon anstränger sig för mycket. Den söta och kyska tjejen, som exempel, signalerar självförtroende. "Jag kan få vem jag vill, jag väntar på den perfekte." Den desperata kvinnan signalerar att hon är "easy", vilket är en lockelse på sitt sätt.

Men det märkligaste med denna rädslan för unga pojkars utveckling av sexuella preferenser är ju att de tror att media och kultur påverkar. Det är ju samma tankevurpa man gör i t ex det konservativa Ryssland gällande homosexualitet. Man är rädd att den är kulturellt betingad och ökar med "homosex-propaganda".

Vad gäller biologism så dras det ibland långt skruvade slutsatser. Men att tro att sexualiteten är kulturell, alltså en social konstruktion, det tror jag inte. Jag är bensäker på att våra sexuella preferenser är biologiska och evolutionärt utvecklade. Varför homosexualiteten alls existerar vet jag inte. Men en stressad mor tycks kanske föda maskuliniserade döttrar som så småningom kan bidraga till försvaret så, varför inte? Motsvarigheten för homosexuella män kunde vara intressant att studera, men gissningsvis är inte stammen i knipa på samma vis.... jag vet inte. I vissa kulturer blir föräldrarna glada över ett homosexuellt barn, då det stannar hemma och stöttar föräldrarna på ålderdomen. Någonstans tror jag vi hittar ett rationellt svar på frågan i alla fall.

Hur i helvete, kan den rörelse som så envist ha allierat sig med HBT, tro att heterosexuella pojkar sexualitet kan fostras fram? Hur i hela friden kan man ha de två tankarna i huvudet samtidigt?

Det är en gåta jag förmodligen aldrig kommer att kunna förstå lösningen på.

Fast det är inte många i Ryssland som bryr sig om ifall någon är homosexuell. Det är det där kulturella runtikring, HBTQ-ideologin, upplösningen av könsrollerna, osv, som man inte vill ha. Det är därför det inte finns någon lag mot homosexualitet i sig, utan mot ideologiserandet omkring det.

Kulturvärlden är ju fylld av dessa exempel. Varje Simpson-episod t ex. Marge spårar Barts mobil via någon GPS-app i ett avsnitt. Homer är hopplös... men bekymmerslös.

Positiva bilder av fädrar är dock ganska ovanliga nuförtiden... det är ju Flanders, men han är ju mer överbeskyddande än Marge... men!! ... så blir Rod and Tod därefter....

Men detta är ju naturligtvis stereotypa normer som måste bekämpas varhelst de uppträder. Normkritik!!