Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag skulle nog mer vilja jämföra dig med herpes - går inte att bli av med.

De allra, allra flesta i tråden motsäger inte det polisen sade på pressträffen. Däremot sades det så lite att det fortfarande finns utrymme för att bilda olika uppfattningar.

Polisen berättade till exempel aldrig hur någon av de tre kvinnliga familjemedlemmarna dog. Tekniskt sett skulle de ha kunnat begå självmord alla tre. Eller så kan Oskar ha mördat alla, eller Hanna ha mördat barnen och tagit livet av sig själv, eller... Det är faktiskt till och med möjligt att utredningen inte kunnat visa exakt hur det har gått till.

Eftersom det finns efterlämnad dokumentation med en avsiktsförklaring från båda föräldrarna så går dock polisen ut med att det är planerat gemensamt och i samförstånd och därför blir båda föräldrarna misstänkta för mord.

Informationen har visat sig vara så knapphändig och så öppen för tolkningar (den långa debatten om "strypning" visar detta med all önskvärd tydlighet) att det fortfarande finns ett enormt tolkningsutrymme.

Jag upplever att det finns väldigt få i tråden som har teorier som är helt omöjliga att förena med pressträffens information.

Det sista du skriver är det som ligger centralt för min del - den stora risken.
Risken att ägna sig åt ett så enormt felsökande på en förälder - detta med gemensamt beslut är för svårt att ta in ("så kan det inte vara") eller ska inte finnas ("jag har bestämt mig för att..") leder till att barnen kan komma i kläm.
De blir redskap i klappjakten där man då inbillar sig ägna sig åt nåt behjärtansvärt och riskerar ignorera att de faktiskt var sjuka, att de faktiskt led av sitt tillstånd och sina symtom likt andra barn med ME.
För att påvisa hur hemska föräldrarna var (nästintill undantagslöst Oskar) så appliceras istället annat på barnen.
De borde ha autismspektra. Vara bipolär. Kuvande och förtryckta. Isolerade och utan röst och talan. Utsatta för incest. Svårt plågade av en förälder som utövat makt, kontroll och toppstyrning.

Ingenting talar för detta om man så ser på hur barnen beskrivs, det flöde av personer som sägs finnas i huset om det så är via skola, kamrater till barnen, anhöriga, vännner.
Polisen har hållit över 50 förhör och kan inte se nåt som det borde ha flaggats för, ingenting:
omgivningen stod de facto helt handfallen, i chock.

...och ME kan det rakt inte vara enligt den enskilde personens hjärna och förutfattade meningar. ME är ingen sjukdom, ME är hypokondrikernas matrix, ME är "bara" nån psykiskt och patientföreningar, anhöriga och andra tillhör ME-lobbyn.
De som nämner ME i samband med barnen - ägnar sig bara åt att göra reklam för ME..


Att vara i kris för att barn är sjuka är inget ovanligt tillstånd och här rör det som om två. Det är slitsamt, det är energikrävande, det är risk för utbrändhet och i värsta fall depression. De som kämpar på är vardagshjältar men det ska gudarna veta att de inte mår bra. Det är störd sömn och mycket svett och tårar. Det är ett stort pussel att få bitar att passa där förälder eller föräldrar står som en stor livsdirigent:
det är omvårdnad för barn, det är skola, det är sjukvård, kanske psykiatrin. Rutinkontroller, återbesök, akutbesök. Lindring, omsorg, bot och närhet till gråtande barn. Det gör ont när barn har ont..
Det är vardagsrutiner som ska rulla på, det är att parallellt sköta jobb - för nånstans ska pengar rulla in för de dyrare omkostnader som uppstår.
De flesta föräldrar har inte en sårbarhet, en skörhet att fatta fatala beslut i ett sådant tillstånd. De flesta har inte en känsla av omgivningskrav eller att via arbete att fortsätta på prestationsvägen, hålla gardenuppe allén, se-ut-att-orka stigen. När det går för lång tid ränner de här oundvikligen rätt in i kaklet. Det är samma fenomen som vid kris, utbrändhet.
Jag brukar vemodigt säga om att den allra bästa adressen för sjuka att bo på är på Bättringsvägen..

Relationer vid kris kan ta två vägar. Antingen finns risk för skilsmässa, nånstans ska tårar och frustration ut, eller så förenas man och förstärks vid sjukdom - får en tightare relation, allieras som föräldrar, kommer närmre varandra. Ibland kan det bli som nästintill pansar och de ger varandra styrka - en slags förstärkning som är positiv. Man interagerar och vid samverkan kan två komponenter får viss effekt på gott eller ont; det förstärks eller försvagas. Antingen additiv effekt eller synergisk (1-1= >2).
Här har det uppenbart skett via att snarare bli extremt destruktivt. Vissa konstellationer/parbildningar blir inte bra.

Nästa del i det komplexa:
Det finns en omsorg för flickorna, det är garanterat i all välmening om det så är jakten på bot eller bättring men ibland kan omsorg bli fel hur gott det än är tänkt.
En del kommer aldrig till ro med att det inte finns bot - det har med acceptans att göra. Det kan i sin tur leda till jakt. Man söker nya läkare, googlar ännu mer och i ett visst skede och beroende på vad det rör sig om kan det vara av godo. Andra gånger inte och vid nederlag, negativ insikt, finns stor risk på depression. Det finns risk för bitterhet vid djup besvikelse. Det finns de som ger upp allt.

Sen finns det som tangerar begreppet empati och det är sympati. En del absorberas och drunknar i omsorgen - de lider lika mycket med den sjuke om inte mer. De går upp i den sjuke så att de fullständigt tappar bort sig själva och jag har nämnt det innan i tråden.

Empati finns i två varianter - kognitiv och emotionell.
Förstnämnda är en mer mental process, den andra har med känslomässig inlevelseförmåga att göra - jag förmår uppleva vad den andre känner. Det är förutsättningen för att vilja hjälpa den andre, att man bryr sig - man vill den andre väl.

Balanserat så leder det till att jag förmår skilja den andre från mig själv.

Det kokar ner i begreppet sympati.
Då upplever jag den andres emotioner och jag blir påverkad så till den milda grad att jag går in i den andre känslor att jag själv blir inkompetent att hjälpa.

Eller som en klok lärare sa en gång för att särskilja begreppen - du ser en person vara nära att drunkna i en vak (vatten är symbol för känslor). Du kan antingen hoppa ner i vaken, risken är stor att båda drunknar, om inte är det förbannat energikrävande - eller så slänger du dit ett rep och båda överlever.

Jag anser således att det finns många olika komponenter som gör att det mynnar ut i det fatala beslutet de här fattar. Det är extremt svårt att ta till sig men jag tror att man först behöver rodda i det vanliga och inte missa det grundläggande som berör personligheten - innan man stövlar iväg på seriemördarnivå, djuppsykiatri, våldsamheter och tortyr.

För det är en familj som trots allt har varit relativt funktionell innan hur vansinniga beslut de än tagit - vad man än tycker om dem.

Det finns ingen som försöker varken förmildra eller bortförklara deras helt rubbade beslut. Det handlar om att försöka förstå vad som i hela friden tar två personer till begreppet "gemensamt och i samförstånd" - när det kommer till en så sjuk nivå som att mörda sina barn av sk. altruism; att de i sin bubbla inbillar sig att det är ena lösningen, nån slags barmhärtig lösning.
Att det finns en egoistisk komponent är givet. Så kan man resonera vad det än handlar om relaterat till dödsfall om det så handlar om självmord eller att man inte vill bli lämnad ensam kvar när en närstående riskerar dö. Orden "lämna mig inte" är tvetydigt om man ska vara riktigt krass. Det betyder nämligen saknad man inte står ut med, smärta man inte ens orkar tänka på.

... och jag är alldeles övertygad att du förstår vad jag menar med alla dessa spretiga riktningar, det komplexa finliret jag försökt sätta ord på.

Om Hannas dödsorsak är exakt samma som barnens och hennes död kan vara ett självmord så följer väl att även barnens död kan vara självmord?

Jag tror inte att vare sig Hanna eller barnen begick självmord. Men om strypning betyder självmord i Hannas fall så ser jag inte varför det måste betyda mord i barnens fall?

Det finns inget snabbköp för personligheter, attityder och moral. Man kan inte gå in någonstans och plocka ihop det som krävs för att bli en komplett och kompetent människa. Det allra mesta av det vi bär med oss har våra föräldrar stoppat ner i ryggsäcken. Det är inte så lätt att komplettera med saker som saknas under resans gång, mestadels för att man inte ens vet vad man saknar. Av den anledningen håller jag med Lonnrot de förmågor som saknades hos föräldrarna fanns säkert inte heller hos deras föräldrar.

De hade klarat livet utmärkt med friska barn, kanske till och med ett friskt barn. Men när båda blev sjuka så saknade dom några byggstenar i sitt inre för att hantera livet.

Enligt infon på pressträffen så är O inte ensam GM vilket många tror.

Ja. Till alltihopa.

Du skriver med lite andra ord det som jag själv tidigare skrivit eller tänkt. Har inget att invända

Den emotionella och kognitiva empatin som du beskriver sammanfattas bäst i begreppet mentalisering som jag ser det. Ett begrepp som har fått en central betydelse inom psykiatrin när man talar om människors funktionsnivå. Du känner säkert till det men om du inte har fördjupat det i det rekommenderar jag det. Människors fungerande eller icke-fungerande får ett annat djup när man ser dem genom mentaliseringsbegreppet. Kan applicerar såväl på normalstörda som riktigt jävla störda, men faktiskt också på högfungerande och geniala, vilket gör att begreppet får ett universellt användningsområde i allt från psykiatri, utvecklingspsykologi, rekrytering och många andra sammanhang som har med mänskligt varande att göra.

På pressträffen beskrev SS också att "föräldrarna har varit hårt ansatta och allt fokus har gått åt till barnens sjukdom", något som med kraft förnekas av många i tråden.
Det är intressant att se att de som varken tror på sjukdom eller medgärningsmannaskap verkar ha missuppfattat det mesta som de sades på pressträffen. De har tydligen uppfattat det som att de blev bekräftade i sina villfarelser.

Någon skrev att en kompis mamma hade läst brevet och beskrev det som "riktigt sjukt" (långt långt tillbaka i tråden).

Det är omodernt att prata om barmhärtighetsmotiv eller barmhärtighetsmord. Det är också helt meningslöst som begrepp för att försöka hitta de få psykfall som faktiskt mördar sina barn eftersom det i praktiken aldrig föreligger något verkligt barmhärtighetsmotiv.

Jag antar det är denna skribent du menar (esum) som de 20 januari skrev ett enda inlägg:

Sjukt kan väl likaväl härröra till att de planerat detta sen hösten - dvs mord på sina döttrar.
Familicide är sjukt och deras gemensamma beslut likaså.
Eller?

Härom natten skrev solglittret följande till mig:

Varav jag svarade (gällande oetiskt):
"Rent korkat resonemang. Det vore som att resonera att Madsens sadistiska, perversa motiv inte fanns.
Skulle man resonera likt dig så skulle forskare anklagas för än det ena efter det andra:
Att förstå ett motiv (kategorisering) innebär inte acceptans för händelsen."

Nyligen kommenterade jag detta med kunskap kring ME till annan skribent:
"Fortsättningsvis har deprimerade ofta en väldigt skev syn på tillvaron, det finns risk för att måla fan på väggen och omedvetet ta till sig farhågor, dystra prognoser etc.
Detta kan likaväl ske hur högutbildad en person är - det har snarare med mentalt/kognitivt tillstånd att göra varav utbildning inte fungerar som ett slags vaccin."

..Vilket jag skrivit även innan:
"Är man deprimerad och hamnar i ett visst läge så sugs väl det negativa in nästintill genom porerna. Alltså en negativ nedåtgående spiral."

För min del ligger det missvisande i själva orden som barmhärtigt och altruism eftersom det knappast är så - men;
på samma sätt så är det isf lika illa ställt med andra motivkategoriseringar:
Lustmord är t.ex. drivkraft/motivation hos förövaren, inte vad vi anser om det skeva och perversa.

De kan gärna byta ut ordet för min del. I farans riktning (för min del) är det dock snarare på grund av förmildrande omständigheter som i sin vanskligare form kan bli rent urskuldande. Eller i sin värsta form om nån inbillar sig att det är altruistiskt (vilket drar mot nån sorts semvariant av eutanasi). Glidning av begreppen alltså från mord eller dråp.

Men gällande familicide är altruism en slags underrubrik (subtyper) om vad det rör sig om - likt revenge.
Resnick (1969) delade in området filicide i 'acutely psychotic', 'unwanted child', 'fatal maltreatment', 'spouse revenge' samt 'altruistic filicide'. Sistnämnda inkluderar "to save the child from the evil world".
Bourget och Bradford (1990):'pathological' (mental illness, altruistic, homicide-suicide) , 'accidental (abuse, child neglect, battered‐child, shaken‐baby, discpline), 'retaliating' (unwanted), 'neonaticide', 'paternal'.
Baker (1991): altruism, spouse revenge, jealousy, rejection, unwanted child, discipline-related.
Wilczynski (1997) identifierade 10 motiv via engelska och australiensiska studier.
Bourget och Bradford (2002) modifierade subtyperna till mentally ill, fatal abuse, retaliating, mercy killing, other/unknow filicide.

Du har skrivit om kategorieringen som omodern, att motiv är helt ointressant:

Men jag vet inte vad nån av er egentligen vill ha sagt då detta upprepas?

Jag skrev i förrgår ett inlägg där jag citerade en artikel som jag tycker sammanställde på ett utmärkt sett problemet med att kalla mord altruistiska.

Det altruistiska motivet är tunt - det döljer sig i regel självömkan, aggressivitet, en narcisstisk syn på barnet som en del eller förlängning av föräldern och andra faktorer bakom.

Lustmördarens motiv är däremot tydligt - mordet sker för att det ger mördaren tillfredsställning. Lustmotivet kan inte användas som rökridå för att mördaren skall känna sig mindre skyldig.

Lustmördaren drivs av just lust. Den så kallade barmhärtighetsmördaren drivs av egen depression, vanföreställningar, ilska mot familjen eller världen och barmhärtighetsmotivet blir ett slags rättfärdigande av de egna felaktiga handlingarna.

Barn med olika funktionshinder och vårdkrävande barn löper större risk än friska barn att råka ut för våld och vanvård. Det är knappast av barmhärtighet. Att mörda dem - den ultimata våldshandlingen - lär knappast drivas av barmhärtighet.

Men det är förstås ett utmärkt sätt för mördaren att skuldförskjuta, att försöka intala sig själv att man inte är ett monster.

Ingen av föräldrarna visade något som helst tecken på allvarlig psykisk sjukdom under sin långa planering. Man kan alltså inte skylla på en psykos där de inte visste vad de gjorde.

Om du visste vilka brott som begås i kärlekens tecken. Självmordsbombaren som uppoffrar sig för gud, sitt land, sina barn. Mamman som agar sitt barn så att det ska bli ärligare. Godhetsknarkaren som i sin illusion om att vara god får ett alibi att behandla andra som skit. Djurrättsaktivisten som släpper ut grisar som leder till skador och svält. Sjukdomsförnekaren som förnekar två döda barn deras lidande. Ändamålet helgar medlen. Det räcker med intala sig att handlingen är så förträfflig, att skadan av den är mindre än det goda den generar. Medicinen har förvisso biverkningar, men den goda effekten överväger. Att stänga av objektet till förmån för subjektet.

Nästan ingen begår onda handlingar i ondskans tecken. De begår den onda handlingen för att de tror att sammanräkningen av plus och minus hamnar över noll.

Verkligen! Men jag respekterar att det finns olika teorier däremot har jag svårt att tolerera otrevliga inlägg. Jag hade gärna läst allt om tonen varit vänligare! Näe nu ska jag fira lördag. Livet är trots allt mer än FB. Ett gott glas Syrah och trevligt umgänge t ex.

Jag skrev i förrgår ett inlägg där jag citerade en artikel som jag tycker sammanställde på ett utmärkt sett problemet med att kalla mord altruistiska.

Det altruistiska motivet är tunt - det döljer sig i regel självömkan, aggressivitet, en narcisstisk syn på barnet som en del eller förlängning av föräldern och andra faktorer bakom.

Lustmördarens motiv är däremot tydligt - mordet sker för att det ger mördaren tillfredsställning. Lustmotivet kan inte användas som rökridå för att mördaren skall känna sig mindre skyldig.

Lustmördaren drivs av just lust. Den så kallade barmhärtighetsmördaren drivs av egen depression, vanföreställningar, ilska mot familjen eller världen och barmhärtighetsmotivet blir ett slags rättfärdigande av de egna felaktiga handlingarna.

Barn med olika funktionshinder och vårdkrävande barn löper större risk än friska barn att råka ut för våld och vanvård. Det är knappast av barmhärtighet. Att mörda dem - den ultimata våldshandlingen - lär knappast drivas av barmhärtighet.

Men det är förstås ett utmärkt sätt för mördaren att skuldförskjuta, att försöka intala sig själv att man inte är ett monster.

Ingen av föräldrarna visade något som helst tecken på allvarlig psykisk sjukdom under sin långa planering. Man kan alltså inte skylla på en psykos där de inte visste vad de gjorde.