Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det fetade. Det verkar som att det är du som har tagit över den rollen nu när du recenserar mig.....

Att hänvisa till pressträffen kan såklart vara provocerande för de som helst skulle vilja att det bara var deras inre förnimmelser som skulle styra vad den här tråden skulle handla om. Som allra helst skulle vilja att fakta från polis, sjukvård och skola bara kunde försvinna. Så att vi kunde öppna våra sinnen lite mer....

Till dessa vilja jag säga, jag kommer att vara kvar som en nagel i ögat på er, jag kommer att fortsätta hänvisa till verifierad fakta och vetenskap. Jag hoppas att även andra som bli trakasserade för att de inte ingår i grupper där flum och svarta mössor blir det bärande, stannar kvar och fortsätter att hänvisa till fakta, vetenskap.

Sen kan naturligtvis de områden som vi inte vet så mycket om diskuteras och spekuleras om. Men om en maggropskänsla kommer i konflikt med den fakta vi har i ärendet, får man acceptera att bli motsagd. Och gör man inte det och istället drar på sig offerkoftan, får man acceptera att det finns de som uppfattar en som väldigt patetisk.

Jag skulle nog mer vilja jämföra dig med herpes - går inte att bli av med.

De allra, allra flesta i tråden motsäger inte det polisen sade på pressträffen. Däremot sades det så lite att det fortfarande finns utrymme för att bilda olika uppfattningar.

Polisen berättade till exempel aldrig hur någon av de tre kvinnliga familjemedlemmarna dog. Tekniskt sett skulle de ha kunnat begå självmord alla tre. Eller så kan Oskar ha mördat alla, eller Hanna ha mördat barnen och tagit livet av sig själv, eller... Det är faktiskt till och med möjligt att utredningen inte kunnat visa exakt hur det har gått till.

Eftersom det finns efterlämnad dokumentation med en avsiktsförklaring från båda föräldrarna så går dock polisen ut med att det är planerat gemensamt och i samförstånd och därför blir båda föräldrarna misstänkta för mord.

Informationen har visat sig vara så knapphändig och så öppen för tolkningar (den långa debatten om "strypning" visar detta med all önskvärd tydlighet) att det fortfarande finns ett enormt tolkningsutrymme.

Jag upplever att det finns väldigt få i tråden som har teorier som är helt omöjliga att förena med pressträffens information.

Det sista du skriver är det som ligger centralt för min del - den stora risken.
Risken att ägna sig åt ett så enormt felsökande på en förälder - detta med gemensamt beslut är för svårt att ta in ("så kan det inte vara") eller ska inte finnas ("jag har bestämt mig för att..") leder till att barnen kan komma i kläm.
De blir redskap i klappjakten där man då inbillar sig ägna sig åt nåt behjärtansvärt och riskerar ignorera att de faktiskt var sjuka, att de faktiskt led av sitt tillstånd och sina symtom likt andra barn med ME.
För att påvisa hur hemska föräldrarna var (nästintill undantagslöst Oskar) så appliceras istället annat på barnen.
De borde ha autismspektra. Vara bipolär. Kuvande och förtryckta. Isolerade och utan röst och talan. Utsatta för incest. Svårt plågade av en förälder som utövat makt, kontroll och toppstyrning.

Ingenting talar för detta om man så ser på hur barnen beskrivs, det flöde av personer som sägs finnas i huset om det så är via skola, kamrater till barnen, anhöriga, vännner.
Polisen har hållit över 50 förhör och kan inte se nåt som det borde ha flaggats för, ingenting:
omgivningen stod de facto helt handfallen, i chock.

...och ME kan det rakt inte vara enligt den enskilde personens hjärna och förutfattade meningar. ME är ingen sjukdom, ME är hypokondrikernas matrix, ME är "bara" nån psykiskt och patientföreningar, anhöriga och andra tillhör ME-lobbyn.
De som nämner ME i samband med barnen - ägnar sig bara åt att göra reklam för ME..


Att vara i kris för att barn är sjuka är inget ovanligt tillstånd och här rör det som om två. Det är slitsamt, det är energikrävande, det är risk för utbrändhet och i värsta fall depression. De som kämpar på är vardagshjältar men det ska gudarna veta att de inte mår bra. Det är störd sömn och mycket svett och tårar. Det är ett stort pussel att få bitar att passa där förälder eller föräldrar står som en stor livsdirigent:
det är omvårdnad för barn, det är skola, det är sjukvård, kanske psykiatrin. Rutinkontroller, återbesök, akutbesök. Lindring, omsorg, bot och närhet till gråtande barn. Det gör ont när barn har ont..
Det är vardagsrutiner som ska rulla på, det är att parallellt sköta jobb - för nånstans ska pengar rulla in för de dyrare omkostnader som uppstår.
De flesta föräldrar har inte en sårbarhet, en skörhet att fatta fatala beslut i ett sådant tillstånd. De flesta har inte en känsla av omgivningskrav eller att via arbete att fortsätta på prestationsvägen, hålla gardenuppe allén, se-ut-att-orka stigen. När det går för lång tid ränner de här oundvikligen rätt in i kaklet. Det är samma fenomen som vid kris, utbrändhet.
Jag brukar vemodigt säga om att den allra bästa adressen för sjuka att bo på är på Bättringsvägen..

Relationer vid kris kan ta två vägar. Antingen finns risk för skilsmässa, nånstans ska tårar och frustration ut, eller så förenas man och förstärks vid sjukdom - får en tightare relation, allieras som föräldrar, kommer närmre varandra. Ibland kan det bli som nästintill pansar och de ger varandra styrka - en slags förstärkning som är positiv. Man interagerar och vid samverkan kan två komponenter får viss effekt på gott eller ont; det förstärks eller försvagas. Antingen additiv effekt eller synergisk (1-1= >2).
Här har det uppenbart skett via att snarare bli extremt destruktivt. Vissa konstellationer/parbildningar blir inte bra.

Nästa del i det komplexa:
Det finns en omsorg för flickorna, det är garanterat i all välmening om det så är jakten på bot eller bättring men ibland kan omsorg bli fel hur gott det än är tänkt.
En del kommer aldrig till ro med att det inte finns bot - det har med acceptans att göra. Det kan i sin tur leda till jakt. Man söker nya läkare, googlar ännu mer och i ett visst skede och beroende på vad det rör sig om kan det vara av godo. Andra gånger inte och vid nederlag, negativ insikt, finns stor risk på depression. Det finns risk för bitterhet vid djup besvikelse. Det finns de som ger upp allt.

Sen finns det som tangerar begreppet empati och det är sympati. En del absorberas och drunknar i omsorgen - de lider lika mycket med den sjuke om inte mer. De går upp i den sjuke så att de fullständigt tappar bort sig själva och jag har nämnt det innan i tråden.

Empati finns i två varianter - kognitiv och emotionell.
Förstnämnda är en mer mental process, den andra har med känslomässig inlevelseförmåga att göra - jag förmår uppleva vad den andre känner. Det är förutsättningen för att vilja hjälpa den andre, att man bryr sig - man vill den andre väl.

Balanserat så leder det till att jag förmår skilja den andre från mig själv.

Det kokar ner i begreppet sympati.
Då upplever jag den andres emotioner och jag blir påverkad så till den milda grad att jag går in i den andre känslor att jag själv blir inkompetent att hjälpa.

Eller som en klok lärare sa en gång för att särskilja begreppen - du ser en person vara nära att drunkna i en vak (vatten är symbol för känslor). Du kan antingen hoppa ner i vaken, risken är stor att båda drunknar, om inte är det förbannat energikrävande - eller så slänger du dit ett rep och båda överlever.

Jag anser således att det finns många olika komponenter som gör att det mynnar ut i det fatala beslutet de här fattar. Det är extremt svårt att ta till sig men jag tror att man först behöver rodda i det vanliga och inte missa det grundläggande som berör personligheten - innan man stövlar iväg på seriemördarnivå, djuppsykiatri, våldsamheter och tortyr.

För det är en familj som trots allt har varit relativt funktionell innan hur vansinniga beslut de än tagit - vad man än tycker om dem.

Det finns ingen som försöker varken förmildra eller bortförklara deras helt rubbade beslut. Det handlar om att försöka förstå vad som i hela friden tar två personer till begreppet "gemensamt och i samförstånd" - när det kommer till en så sjuk nivå som att mörda sina barn av sk. altruism; att de i sin bubbla inbillar sig att det är ena lösningen, nån slags barmhärtig lösning.
Att det finns en egoistisk komponent är givet. Så kan man resonera vad det än handlar om relaterat till dödsfall om det så handlar om självmord eller att man inte vill bli lämnad ensam kvar när en närstående riskerar dö. Orden "lämna mig inte" är tvetydigt om man ska vara riktigt krass. Det betyder nämligen saknad man inte står ut med, smärta man inte ens orkar tänka på.

... och jag är alldeles övertygad att du förstår vad jag menar med alla dessa spretiga riktningar, det komplexa finliret jag försökt sätta ord på.

En mamma med en son med en annan ovanlig sjukdom (PANDAS) som beskriver hur hon blev desperat och upplevde att vare sig barnet eller familjen hade just någon livskvalitet:


Hennes son fick alltså svåra neurologiska besvär av en vanlig halsinfektion och fick inte rätt diagnos förrän efter ungefär ett år.

Det intressanta tycker jag är att mamman uttrycker de här känslorna av att känna sig helt desperat. Hon verkar hela tiden ha haft en känsla av att läkarnas diagnos var fel och antagligen aldrig kunnat acceptera att det här är läget nu. Efter en ändå relativt sett kort tid "överväger hon saker" (jag läser det som mord eller självmord).

Det här verkar ändå vara en för övrigt stabil person som inte hade några egna psykiska besvär. Ändå blir hon så fullständigt överrumplad och överväldigad av sonens plötsliga sjukdom att tankarna blir nattsvarta.

https://www.bbc.com/news/uk-scotland-edinburgh-east-fife-46989099

Ännu ett klokt inlägg av dig med fokus på pudelns kärna, de mördade barnen. Jag tänker precis som du men har varken ork eller tid att skriva så mycket. Följer dock tråden och allt som skrivs. Hoppas du hänger kvar!

Vad i polisens information ger utrymme för tolkningen att flickorna tog sitt liv? Den möjligheten har hållits öppen av många i tråden, men efter den senaste presskonferensen har jag inte sett det förrän från dig nu.....men som ett exempel på hur allt vrids och vänds kan det vara ett gott exempel.

Typ;

”-polisen sa inte att det inte var en sydamerikansk drogkartell som mördade familjen, så det kan faktiskt vara så!”

eller

”-polisen såg ut som att han skämdes när han pratade, så han ljög sannolikt!”

Så bildas olika uppfattningar utifrån vad polisen sade, inte sade, sade på ett visst sätt eller vad anhöriga tvingade polisen säga. Så byggs det upp konspirationsteorier, den ena mer fantastisk än den andra...

Om Hannas dödsorsak är exakt samma som barnens och hennes död kan vara ett självmord så följer väl att även barnens död kan vara självmord?

Jag tror inte att vare sig Hanna eller barnen begick självmord. Men om strypning betyder självmord i Hannas fall så ser jag inte varför det måste betyda mord i barnens fall?

"Jag upplever att det finns väldigt få i tråden som har teorier som är helt omöjliga att förena med pressträffens information. " betyder alltså att där finns teorier som inte går att kombinera med PKn, tex det du rabblade upp

Det beror på att både polisen och föräldrarna själva har uttryckt att föräldrarna avslutade sina barns liv men ingen har någonsin sagt att O avslutade H;s liv. Det ena är ett faktum och det andra en möjlighet.

Jag skulle vilja hävda motsatsen. Missan till exempel motsäger allt och ses av många som den enda som någonsin träffat familjen och verkligen vet vad som hände.

Hannas dödsorsak är inte "exakt samma som barnens" - ett barn dog av kvävning.

Nu har jag inte varit i tråden förrän december - men har du någonsin debatterat sakfrågan mer ingående förutom att med jämna mellanrum poppa upp som gubben i lådan och och be vissa att inte lämna tråden som nån sorts coach?

Vad är din egen teori i frågan undrar jag osökt.