Att dejta som 35-årig kvinna

Då är ju problemet löst! Tänkte bara nämna hur jag tänker. Gillar ju idéen men tycker att det blir konstigt. Känns inget bra att sitta och "välja" eller datea flera.

Så jag tror mer på att råka träffa någon irl i något naturligt sammanhang. Men tror många är för bekväma idag när barn är inblandade, så antagligen kommer fler sitta själva och ev bara ligga runt.

Men men nu lever vi ju inviduella-tider!

Det är jag på bilden. Och alla bilder jag lagt upp är på mig.

Jag dejtar inte för jag mår inte bra på det. Jag har väl en ok kropp men det betyder ju inte att man kommer längre än till dejtingstadiet. Finns andra aspekter som
Ska till för att man ska vara åtråvärd i det långa loppet.

Hugger inte på dig, råkade bara bli dina inlägg två gånger - sorry. Jag har inte tid för föreningsverksamhet och är på tok för fin i kanten för att nätdejta. Mansdominerad teknisk bransch, och de enda brudar jag stöter på är de jag stirrar obehagligt på eftersom de ryckt åt sig de sista doftljusen på IKEA.

För övrigt är individualism på väg att bli ett gissel för Skandinavien!

Ja det är ju att föredra, det var ju enklare under tiden man studerade och hade större umgänge. Nu rör man sig mellan punkt a och punkt b.

Så är det ju för många! Va mest en reflektion då jag eg gillar idén med nätdaiting. Men tycker ändå att det inte känns bra. Jaja kan vara så att jag är konstig .

Först en generell kommentar om människor som separerar trots att de har barn ihop:
Det är såklart inte meningen att man ska spendera livet i en relation där man konstant är djupt och totalt irreparabelt olycklig. Men samtidigt så är jag fast i övertygelsen att allt för många människor idag inleder seriösa relationer, och till och med skaffar barn, utan att ha tänkt efter tillräckligt först.

Man kan faktiskt bilda sig en relativt god bild av en människa, under några få månader. Om man är tillsammans 2-3 år så är det närmast självvalt om man inte har full koll på sin partner. Jag anser att man, om man har något mått av seriositet och moral, måste tänka framåt i perspektivet av ett helt liv, och utifrån alla tänkbara scenarier, innan man väljer att sätta barn till världen. När man sedan har gjort sitt val, så måste man faktiskt stå för det.

Så vad, om ens partner blir arbestlös och deprimerad. Då får man stötta så länge det behövs.
Så vad, om ens partner går upp 20 kg och slutar bry sig om utseendet. Då får man acceptera och försöka förändra med positiv uppmuntran.
Etc.

Och om man arbetar ordentligt på förhållandet, och sig själva, så borde man kunna undvika att växa isär, tappa sexlusten och närheten osv. Och även om man kanske inte svävar på moln genom hela livet, så får man stå för sitt val, och göra det bästa av situationen.

Varför? För sina barns skull. För sin egen skull, så man slipper dö ensam, när man har tappat sitt attraktionsvärde. Och även för sin partners skull, som man inledde förhållandet med att älska högre än något annat.


Angående de förutsättningar som du staller upp för den tilltänkta relationen:
De premisserna är kanske inte vad särskilt många män är ute efter.

Visst, det finns kanske en del lagom desillusionerade, frånskilda män med egna barn, som kan tänka sig någon slags permanent särbo-förhållande på halvdistans. Men sannolikt så kommer de att hushålla med sitt engagemang, och leta efter grönare gräs med tiden. Se dig som en kk, fastän de försöker övertyga dig om något helt annat. Eller också så får du "nöja" dig med en lätt desperate man, som är undergiven och efterhängsen, och har ett betydligt lägre attraktionsvärde än du själv har.
Men även om du skulle lyckas träffa någon som inledningsvis sökte samma nivå av engagemang som du, så tror jag att den typen av arrangemang med tiden resulterar i antingen att mannen vill gå vidare i relationen (flytta ihop, integrera familjer, äktenskap etc.), eller regredierar i sitt engagemang och till sist söker grönare gräs.

Varför känner du att du inte önskar ett djupare engagemang, om du söker äkta kärlek?

Hur tänker du kring balansen i den typen av relation som du söker? Bägges utbyte?

Jag hoppas naturligtvis att du skall finna lycka och kärlek, men tror att du kanske borde överväga rimligheten i de förutsättningar som du sätter upp.

Lycka till oavsett!!

Ja så är det för män med. Och vi undrar också hur man skall göra när online dating har spårat ur

Jag skrev den här tråden för en tid sedan. Jag dejtar inte alls numera.
Jag förstår inte varför du inte tror att jag då ville ha något djupare? För mig är inte relation mindre djup bara för att man inte delar bostad 24/7. Och jag kunde väl inte, var inte den personen män vill inleda något djupare med. Det jag erfarit är att jag inte är en person som är särskilt lätt att falla för eller tycka om. Detta kombinerat med mitt psyke gör dessvärre, men förståeligt att det inte finns vettiga män som skulle vara intresserade av någon som mig.

Tråden är lång och jag minns inte varje detalj om hur jag kände då.

Men numera dejtar jag som sagt inte alls och lever väl i det närmaste celibat, och jag känner mig överlag mer balanserad. Jag är klar med den biten och jag är ointresserad av random ligg som tar mer än det ger.

Ok. Ber om ursäkt för mitt missförstånd, och för att jag inte lade märke till att det var en bump av en gammal tråd.

Jag är glad för att du har funnit balans i livet, och hoppas att du även skall landa i en fin och djup relation, om/när du blir redo för det. Om du skulle komma att vilja det.

Tragiskt att du får så många skräpkommentarer.

Hur som helst så är nog svaret att försöka hitta någon via ett gemensamt intresse än att försöka sig på tinder/etc... En kvinna som är runt 35 bör inte ha några vidare problem att hitta någon såvida hon är intressant och välvårdad.

Det positiva är ju att du inte behöver vara så stressad när det kommer till barn, för du har dem redan. Dock kanske det då också minskar marknaden av seriösa killar eftersom de kanske vill ha barn.

Det jag personligen skulle göra var att sätta upp en krav specifikation och försöka få lite djupare förståelse i vem du är ute efter och vad du har att erbjuda till förhållandet. Enda sättet att inte ödsla så fruktansvärt mycket tid genom att ragga med livmodern, såvida det inte är just det du vill göra.

Problemet är väl att jag inte alls är intressant som partnermaterial. En besk medicin att svälja men inte mindre sann. Jag har inget att erbjuda. Tråden är daterad och jag lägger inte längre tid på att dejta.

Spelad ödmjukhet är inte attraktivt. Eftersom du är kvinna så vet du om att män tänker med kuken i första hand. Sannolikt kan du hugga vilken källar-gam3r eller fittriddare som helst i denna tråden och få ditt lystmäte vad gäller både könsumgänge och långvarighet om du velat.

Men det vill du inte, eftersom du vill bli eftertraktad och kliad under hakan av rätt typ av män. De finns antagligen inte i din vidare umgängeskrets, oavsett om det rör sig om sluskdrägg med tribals och muskelhund, eller den lokale posör-hop-hopparen från innerstaden (socialgrupp gissad för resonemangets skull; ej en fastställan).

Kanske läge att studera eller arbeta med teknik. Det kan nog komma att bli en ögonöppnare för fröken.