Jag håller på att bli galen.

Likgiltigheten skrämmer mig lika mycket som paranoian. Jag är likgiltig ett tag. Sedan har jag panik ett tag.
Jag har vissa bekräftelsebehov, men inte mer än andra. Mitt största bekräftelsebehov hra att göra med saker jag skriver. Mina noveller, texter ...
Socialt liv. Skolan, internet.
Inga nära vänner.
Mitt mål i livet är att bli invald i Svenska Akademien.

Schizofreni är en biologisk sjukdom i hjärnan. Antingen har du det eller så har du det inte. Jag vet inte om det är så att du tror att om du oroar dig tillräckligt mycket så kan det "slå över" och du blir schizofren för isåfall kan jag lugna dig med att det kan inte hända.

Har du tänkt på det här: Vad händer om du går till en psykolog och det visar sig att det enda du lider av är ångestattacker för att du har levt med för mycket stress under en tid? Då vet du vad problemet är och jag kan garantera dig att det kan behandlas så att du blir som vanligt igen.

Du verkar inte nöjd med livet som du lever, kanske en miljö ändring? Bor du ensam hemma förresten? Kanske borde släppa av lite av paniken som du får, du har säkert lite ångest över nåt du har gjort.

Jag tycker också att om du verkligen känner dig "konstig" så gå till psykakuten. Det skulle sitta fint. Träffa iallfall dem vänner som du känner dig bekväm hos, det är jätte farligt att låsa in sig i huset. Det jag har läst om dig och dina poster så är du ganska social och går ut på fester/kanske bio och dylikt.

Inget fel att söka hjälp, gör det.

Det är ju en möjlighet. Jag stressar mycket. Har fått andra stressrelaterade symtom.

Stäng av datan ibland, den stressar hjärnan som fan.

om du inte söker uppmärksamhet vilket är det mest troliga när det gäller dig så uppsök hjälp

Jag kan tänka mig att om man bara är 17 och bor själv och alltså måste ta hand om allt praktiskt i vardagen så är bara det en jävla stress. Jag hade inte klarat det när jag var 17.

När jag flyttade hemifrån var jag fjorton-femton år. Jag tror att jag vant mig. Men det är stressigt. Skolan är som ett heltidsjobb på detta.

Så om jag förstår dig rätt så har du inget emot att söka hjälp men du är väldigt rädd för att psykologen ska säga att du har någon allvarlig psykisk sjukdom?

Okej, då förstår jag. Det är ett otroligt laddat begrepp det här med mental hälsa. Jag kan säga rent spontant just nu, att din mentala hälsa inte verkar speciellt god (precis som den fysiska hälsan kan vara riktigt dålig, men ändå går att förbättra med en rad medel). Det betyder inte att du kommer spärras in i en madrasserad cell eller att män i vita rockar kommer och hämtar dig.
Det är svårt att säga, men det här med att du tvingats (?) bli vuxen väldigt tidigt måste vara mycket stressande. Det verkar som att du ställer extremt höga krav på dig själv (duktiga flickan-syndromet) och sådana människotyper går nästan alltid in i väggen förr eller senare.
Jag har själv haft psykiska besvär och det är inget att skämmas över, även om du mår dåligt just nu betyder det inte att du är permanent sjuk. Att söka professionell hjälp ska man inte skämmas över. Hjärnan fungerar ibland utom vår kontroll och då behöver vi få hjälp att sortera tankarna.

Jag tror faktiskt att du har vänner, det låter iaf som det här i tråden, de är oroliga för dig och har nog mycket svårt att veta hur de ska hantera situationen. Fråga någon av dem om ni kan åka någonstans i helgen, släppa precis allt du har för händerna, åka på ett spa eller grillar korv i skogen! Att koppla av, att hitta sin lugna vrå är jävligt viktigt för att kunna varva ner.

Du beskriver en perfektionism som påverkar dig negativt, dvs, det är allt eller inget som gäller. Något mellanting finns inte. Antingen gör du något fullt ut och blir bäst i det, eller så går du nästan till botten av den skalan och företar dig ingenting, har jag rätt?

Du ska inte behöva bära allt det här själv, det är bra att du använder internet som en kanal men ingen klarar sig helt utan riktiga vänner. Antagligen har du ett ganska hårt "skal" som väldigt få kan tränga igenom, försök dock att släppa på garden då och då och vara mindre fientlig, vi är alla människor. Du säger att du inte kan lita på folk, men är det egentligen inte, innerst inne, så att du inte litar på dig själv? Att du vänder ditt inre tvivel utåt så att alla andra framstår som tvivelaktiga?
Det är som ett elakt kretslopp, folk kanske tvivlar på dig eftersom du är så ombytlig och du tvivlar på dem för att de tvivlar på dig.

Jag säger som Dr.Phil här: Is it working for you?

Har du lust att utveckla?

Men som tur är fungerar det inte så. Om du hade sökt eftersom du var stel i ett finger, skulle då en sköterska prata med dig i några minuter och sedan fastslå "Du har reumatoid artrit"?

Samma sak här, att prata med någon betyder inte att du kommer få en diagnos. Möjligtvis kommer terapeuten att förslå en större utredning, om du är rädd är det bara att tacka nej.