Jag håller på att bli galen.

Så om jag förstår dig rätt så har du inget emot att söka hjälp men du är väldigt rädd för att psykologen ska säga att du har någon allvarlig psykisk sjukdom?

Okej, då förstår jag. Det är ett otroligt laddat begrepp det här med mental hälsa. Jag kan säga rent spontant just nu, att din mentala hälsa inte verkar speciellt god (precis som den fysiska hälsan kan vara riktigt dålig, men ändå går att förbättra med en rad medel). Det betyder inte att du kommer spärras in i en madrasserad cell eller att män i vita rockar kommer och hämtar dig.
Det är svårt att säga, men det här med att du tvingats (?) bli vuxen väldigt tidigt måste vara mycket stressande. Det verkar som att du ställer extremt höga krav på dig själv (duktiga flickan-syndromet) och sådana människotyper går nästan alltid in i väggen förr eller senare.
Jag har själv haft psykiska besvär och det är inget att skämmas över, även om du mår dåligt just nu betyder det inte att du är permanent sjuk. Att söka professionell hjälp ska man inte skämmas över. Hjärnan fungerar ibland utom vår kontroll och då behöver vi få hjälp att sortera tankarna.

Jag tror faktiskt att du har vänner, det låter iaf som det här i tråden, de är oroliga för dig och har nog mycket svårt att veta hur de ska hantera situationen. Fråga någon av dem om ni kan åka någonstans i helgen, släppa precis allt du har för händerna, åka på ett spa eller grillar korv i skogen! Att koppla av, att hitta sin lugna vrå är jävligt viktigt för att kunna varva ner.

Du beskriver en perfektionism som påverkar dig negativt, dvs, det är allt eller inget som gäller. Något mellanting finns inte. Antingen gör du något fullt ut och blir bäst i det, eller så går du nästan till botten av den skalan och företar dig ingenting, har jag rätt?

Du ska inte behöva bära allt det här själv, det är bra att du använder internet som en kanal men ingen klarar sig helt utan riktiga vänner. Antagligen har du ett ganska hårt "skal" som väldigt få kan tränga igenom, försök dock att släppa på garden då och då och vara mindre fientlig, vi är alla människor. Du säger att du inte kan lita på folk, men är det egentligen inte, innerst inne, så att du inte litar på dig själv? Att du vänder ditt inre tvivel utåt så att alla andra framstår som tvivelaktiga?
Det är som ett elakt kretslopp, folk kanske tvivlar på dig eftersom du är så ombytlig och du tvivlar på dem för att de tvivlar på dig.

Jag säger som Dr.Phil här: Is it working for you?

Har du lust att utveckla?

Ungefär. Jag vill ha hjälp, jag vill bli frisk. Men jag vill inte få det bekräftat att jag är sjuk.

Nja, det vore att gå OT i en tråd som inte handlar om mig. Kortfattat kan man säga att jag var djupt skakad över information jag intellektuellt tillgodogjort mig. Information som lyckades rubba en grundläggande föreställning jag hade om tillvaron. Jag var desperat, och famlande, och trots detta tvingade jag mig själv att hålla ett löfte om att gå ut med en kompis. Det fick drastiska konsekvenser. Nu är det givetvis lätt att vara efterklok, men jag hade önskat att jag tagit mitt tillstånd på mer allvar än vad jag gjorde.

Håller väl fortfarande på att försöka pussla ihop min historia, försöker liksom fortfarande förstå. Tänker jag tillbaka på före/efter så är den närmaste beskrivningen jag kan ge ungefär som att vara halvblind och plötsligt få ett par glasögon.

Ungefär. Jag vill ha hjälp, jag vill bli frisk. Men jag vill inte få det bekräftat att jag är sjuk.

Oj, det låter ju kul. Jag känner igen mig i en del av det som skrivits i tråden och har dragit en svag slutsats om att det kan vara bristande självkänsla som i sin tur beror på andra saker.

Varför skulle det vara så hemskt?

Än mer stressande är det att vara mentalt vuxen men att ingen ser en som det.

Nåja, det tycker ala att de är i den åldern, men de flesta brukar ändra åsikt när de blir äldre. Det kommer förmodligen både du och jag göra också, även fast vi inte kan tänka oss det nu. Jag tror att du ska ta din "mentala mognad" med en nypa salt, du ger inte världens mognaste intryck helt enkelt.

Fel. Det kan ge enorma problem om man tvingas ta för mycket ansvar som barn. Påtvingas man för mycket ansvar som egentligen tillhör vuxenvärlden kan man i efterpuberteten få just kriser/problem med ångest/existentiella depressioner och så vidare.

Har man inte fått en omhändertagande trygghet som liten blir man kort sagt väldigt osäker och otrygg när man kommer till den ålder då man SKA bli vuxen.
Det låter lite som ett typexempel, Charlie.

Ska försöka svara på allt.
Jag tvingades bli vuxen snabbt. Fick ta hand om min far efter föräldrarnas skilsmässa, och har flyttat tidigt. Det är jobbigt. Det är stressande. Än mer stressande är det att vara mentalt vuxen men att ingen ser en som det.
Gällande perfektionismen har du rätt.

Att inte lita på andra handlar i grund och botten om att inte kunna lita på sig själv, och det kan inte heller jag göra. Då jag insåg att jag inte litar på mig själv brast det; då jag förstod att jag inte tror på mina impulser, känslor och tankar.