Jag håller på att bli galen.

Häromkvällen verkade du ju rätt desperat och inte direkt likgiltig...

Nej. Men oftast går jag omkring i en dimma. Stänger av alla känslor.

Fast när det gäller att prova att söka hjälp stänger du inte av känslorna? För om du var likgiltig inför det skulle du lika gärna kunna prova det... Och nu menar jag att gå till en psykolog och inte prata med en kurator på telefon som inte vet vad hon gör.

Jo. Jag kanske borde det. Likgiltigheten är skrämmande. Jag gör saker utan att tänka, går ut mitt i gatan och så. Oroar mig inte.

hm, det låter väldigt märkligt måste jag säga. Med tanke på hur du agerade för någon dag sedan..
Kan du lämna huset, har du släppt konspirationstankarna etc?

tror du skulle må bra av lite psykofarmaka, typ cipramil. Du verkar vara på väg in i en depression (iom att du beskriver likgiltighet etc)
Vad mår du bra av att göra?

Så du vågar gå ut mitt i gatan och riskera att bli ihjälkörd, men du vågar inte knalla in på BUP och be om en tid?

Likgiltigheten och oförsiktigheten varvas med paniken och pananoian.

Jag är inte rädd för fysisk smärta.
Jag är rädd för att bli sjukförklarad.

Vilken diagnos är du mest rädd för?

Söker du nåt som bekräftelse?
Hur är ditt sociala liv?
Har du några nära vänner i ditt liv?
Har du nån mål i livet?

Kanske borde ta det lungt och låta världen snurra runt för sig själv, jag själv tror inte att du är sjuk. Du kanske borde sluta tänka så hårt, nej det finns inga överbevakningskameror. Bara en vanlig inbildning som vi alla har haft. Du skrev tidigare i en post att du stängde oftast av dina känslor, gör inte det du kan explodera med känslor på en och samma gång. Det var faktist modigt av dig att kunna skriva nåt sådant i FB, även om det finns minde trevliga personer här. Skulle aldrig kunna gissa på att du mådde dåligt, utan denna tråd. Du verkade må ganska ok.

/Umut

Vet inte.. Schizofreni kanske. Jag vet inte. Jag är bara rädd för att få det bekräftat att det är jag som är sjuk.

Har läst igenom hela denna LÅÅNga tråden....*pust*

Känner verkligen med dig CharlieR,vet hur det är att må RIKTIGT kass...
Själv har jag deppression som jag försöker tampas med på olika vis.
Ja du har ju redan fått så många olika förslag ,åsikter.........så det räcker o blir över.
Skrev en massa först som jag raderade.....
-men jag har en mig närstående som resonerade väldigt likt dig då hon blev psykotisk...
Hoppas verkligen att du gör fler försök att söka vård...
JAG TROR absolut på att du blivit bemött precis så illa som du säger o det är för jävligt ..har egna erfarenheter..hur den sk vården kan fungera dvs INTE, då i sämsta fall.
Men hur jävla jobbigt det än är att ta ytterligare kontakter GÖR det!-de allra,allra flesta är inte som denna kurator....JÄVLA MSK!!!!!
och om kuratorer,tycker INTE du ska prata med en sådan ,de har ingen kompetens för dina problem...psykiatriker eller psykolog däremot...

Ta hand om dig!!!,hoppas det ljusnar eller vad jag ska säga

Förresten; det är RIKTIGT farligt att börja isolera sig så från vänner t.o.m ,vet själv
FÖRSK LÅT BLI DET..ta hjälp av vännerna att få mod att söka psykakuten..
gå/åk dit istället om du inte pallar att prata i telefonen..vet även hur det kan vara med "telefonfobi"...vilket inte logiken styr över heller...
jag kan ju inte veta vad som sker men jag tror att det ska mycket till att avvisa någon med dina symptom (vad jag får ut av att läsa här)
men ta med ngn närstående (som chigaran?..kanske..vad vet jag)
/kram mariana