Jag håller på att bli galen.

Sedan högstadiet har folk dragit sig till mig, alltså folk som mått dåligt. Jag har mycket empati för i princip alla, så det passar väl, antar jag. Därför är de flesta jag "känner" mest människor som pratat om alla sina problem med mig. Det är ingen ge- och tarelation direkt.

Jag hade många sådana personer i mitt liv innan jag flyttade, vilket var en av anledningarna till att jag ville flytta.

Gillar inte du att hjälpa dessa människor också? Men jag kan förstå att det blir påfrestande. Men hur har du, på så kort tid, lyckats träffa två stycken som är i behov av hjälp redan? Åtminstonde en av dem. Är det bara de som dras till dig, eller dras du också till dem? Finner du dem mer intressanta än vanligt folk? Om någon "vanlig" person försöker närma sig dig, är det du eller den andra som tillslut sätter stopp?

Den ätstörda känner jag genom ätstörda i Götet. Den andra kommer jag inte ens ihåg hur jag träffade. Vi är inte nära.
Konstiga människor dras till mig. De flesta andra tycker bara att jag är irriterande eller konstig och ointressant.

Vill du umgås med "vanligt" folk?

Vad exakt menas med vanligt folk?

Det jag undrar är om du söker dig till folk med uppenbara problem, och finner de som utåt sett verkar vara utan allvarligare problem ointressanta. Du säger att folk i regel är korkade. Är det "vanliga" människor du tänker på då? Svenssons utan allvarligare problem som tar sig en fylla till helgen och snusar ettan.

De vanliga människorna, som den genomsnittliga gymansieeleven. Det är ju de jag huvudsakligen kommer i kontakt med. Och de är idioter.
Generellt så söker jag mig inte till människor.

Varför? Hur avgör man egentligen hur allvarligt någonting är? Det som är allvarligt för henne kanske du inte bryr dig om. Min poäng är att de inneboende viljor som driver dig till att vederlägga hennes problem eller åtminstone nedvärdera (i ordets etymologiskt ursprungliga bemärkelse) dem, inte är positiva eller aktiva i någon bemärkelse. Tvärtom handlar det nog - och övernog - här om någonting i rak motsats.

Fortsätt gärna diskussionen, men på diskussions-nivå! Om det utvecklas till en chat-tråd, så är jag tvungen att stänga den!

Använd FB-Chatt eller MSN, ICQ, mIRC, eller nått om ni vill chatta!

Har läst hela tråden nu..

Du skriver att du inte är säker på existensen och saker som du upplever, rätta mig om jag har fel. Du skriver att du har ringt till 112 och pratat med någon som dissade dig totalt. Hur vet du, minst sagt vi att du ringde dit?
Du skriver även att du inte vill prata med dina "vänner" du vill absolut inte att någon kommer hem till din lägenhet, du går absolut inte ut in public.
Då säger jag att det inte finns någon lösning på dina problem. För väldigt många har gett dig tipps på hur du kan göra men det känns som att du dissar dem totalt med em aggresiv kommentar. Det finns alltså ingen hjälp för dig som du är villig att ta emot.

Jag går utomhus och jag pratar med folk. Måste hålla skenet uppe.
Jag tror i alla fall att jag ringde 112.

Det här är redan en chatt. Har varit det från början. Det är dessutom en egotråd mer än nåt annat. Såna tillåter vi väl inte ens i loungen numera?