24 år gammal okysst oskuld

Jag kan inte svara på hur du ska hitta dina ambitioner i livet, du måste komma på det själv.

I.e. inte börja bygga en stapel med böcker som om de vore kurslitteratur du måste ta dig igenom, utan börja läsa en bok, ta ett break, se hur det känns och ifall det gav någonting innan du fortsätter.

Men fan vad roligt att du börjat tänka på det här! Här är några snabba frågor:
Hur kommer det sig att du listade beteendevetenskap? Jag trodde att du inte var intresserad av människor?
Basåret är ju nice, men det förutsätter ju att du vill göra något tekniskt/naturvetenskapligt därefter, är det då framför allt biologin som lockar?

Ingen av utbildningarna du tar upp är ju direkt het på arbetsmarknaden. Just beteendevetare har varit en överskottsgrupp så länge jag kan minnas, och språkvetare och biologer har väl inte heller några lysande arbetsmöjligheter. Jag säger inte åt dig att ge upp bara för att jobbmarknaden är tuff, men oftast finns det yrken för de med liknande intressen med bättre arbetsmöjligheter. Här är några andra förslag:
Biomedicinsk analytiker (om du är intresserad av anatomi och medicinsk diagnostik)
Geovetenskap (om du är mer intresserad av miljö och livets uppkomst)
Medievetenskap
Civilingenjör Medieteknik (om du nu gillar den lite mer tekniska sidan av medieskapande)

Det är mindre viktigt, om du verkligen ville bli självförsörjande hade det inte spelat någon roll att du inte visste exakt vad du skulle göra resten av livet. Att göra någonting hade varit tillräckligt för ditt ändamål.

Jag hör dig men jag vet inte om jag verkligen vill räkna det till att försöka om du nu är kapabel att söka arbeten på egen hand.

Pröva att köra en sökning i tråden innan du får för dig att hitta på att någonting aldrig skulle ha nämnts.

Jag säger inte att alla böcker han rekommenderats skulle vara innehållslösa a la The Secret, men rent allmänt så förefaller det mig inte som att en människa kan lära sig social interaktion genom att avverka ett mindre bibliotek på ämnet, utan att man snarare bör fokusera på att komma ut och pröva sina förmågor än att sitta på kammaren. Givetvis finns det en del "dos and don'ts" man kan lära in, men det känns som att marginalnyttan där avtar ganska snabbt efter första boken.

Fast TS verkar ha beslutat sig för att läsa bokjävlarna så min avrådan kan bevisligen inte göra hans tillvaro värre än den redan är.

För att ta kontakt med vilt främmande tjejer går mycket bättre till skillnad från tjejer som faktiskt söker efter någon.

Bold är mycket bra.

Jag vet inte om jag länkade en kroppsspråksvideo tidigre eller om jag glömde det, men jag tror jag gjorde det.

Har säkert nämnts tidigare i tråden men...
Du har inte funderat på att gå till en prostituerad? För en extra peng kan hon säkert kyssa dig också.

Sexet lär ju suga för din del pga nervositet osv men kanske är en bra början? För att komma nånvart på tjejfronten? Få lite självförtroende kanske eller nåt? Vill du vara hederlig svensson kan du ju ta nån weekend i nåt europeiskt land som har lite annan lagstiftning.

Min erfarenhet av horor är att de är ruskigt snygga med silikon o allt va de heter och dessutom sjukt bra i sängen, på att suga osv.

Som sagt jag tänka mig att som oskuld kan det vara rätt svårt dock. Jag vet två killar som gick till prostituerade som oskulder men ingen av dem blev nöjda, å andra sidan, vem blev det första gången man knullade?

Bara en tanke att leka med, jag tycker inte att man ska ta sex på så stort allvar.

Ditt funktionshinder.


Nya kläder, smalare kropp samt ny frisyr kommer inte hjälpa om du inte lyckas hitta någon som klarar av ditt funktionshinder som så tydligt visar sig i denna tråd som du spenderat över 1 år på.

+1

Motivering:

• PQ-formeln vs kvadratkompletteting
• Utvikningen om att allt inte är andrsgradsekvationer
• Kroppsspråket och vart någons blick riktas
• Återkoppling i form av motfråga i samma ämne

Där har du problemet! Du har låg självkänsla och självförtroende, det gör att du lägger krokben för dig själv. Går du i någon form av terapi, träffar psykolog?

Det är nog jättebra om du kommer in på en utbildning, då är det mycket lättare att skaffa vänner och delta i sociala aktiviteter. Annars - igen detta har säkert andra sagt - gå med i någon förening eller något annat så du kommer ut bland folk. Gör något för andra människor, ideellt. Möten, möten möten! Kanske med äldre människor, de har mer tålamod och ser vidare än andra 24 årigar.

Det viktiga är att du kommer igång med något och gör något som känns meningsfullt och att du kommer ut och träffar människor.

[/i]
På vilket sätt skulle det ena utesluta det andra? Du generaliserar.

Ingen här påstår att det går att läsa sig till social kompetens, men enbart trial and error fungerar otroligt dåligt för en såpass autistisk person som M, eftersom dom kognitiva funktionerna är såpass nedsatta. Till skillnad från en neurotypisk person så har en aspie i regel enorma svårigheter att tolka icke-verbal kommunikation, vilket är en nödvändighet för att kunna läsa av människor. Har man dessutom ingen hum om outtalade sociala koder så är det kört att klara sig i sociala sammanhang. Att M befinner sig i den situationen han gör nu bevisar ju bara att enbart 25 års trial and error utan teoretiskt underlag inte har fungerat.

I helgen så gick Nobelfesten av stapeln. Jag tippar på att det är rätt få av oss neurotypiska här i tråden som har koll på alla outtalade vett- och etikettsregler som råder under tillställningen, utan vi hade fått läsa på (eller fått dom förklarade för oss) innan. Hur ska man t ex fördela uppmärksamheten mellan sina bordsgrannar? Vilka ämnen ska man undvika att prata om? Etc. Det är överkurs för oss neurotypiska, precis som "vanliga", grundläggande sociala koder är för en aspie som aldrig fått dom förklarade för sig.

Så det kan omöjligen skada att blanda teori med praktik för M. Handböcker riktade till aspergare ger en grund att stå på och att utgå från i sociala sammanhang.

för övrigt, såg dina bilder, ditt utseende är INTE problemet, du ser trevlig ut!

Jag har en diagnos som ligger inom autism-spektrumet, och jag har precis som du författarambitioner. Jag började skriva dikter, för att sedan avbryta det efter några månader. Men sedan började jag igen efter ytterligare några månader, och slutade igen, och började igen. Jag har fortsatt att skriva sedan sommaren ish.

Anledningen till varför jag slutade, var för att mina dikter var skit skulle man kunna säga. Men det väsentliga var att jag försökte igen och igen och igen. Och nu anser jag att jag är hyfsat bra på att skriva dikter, och har publicerat ca 100 dikter. Och jag blir bättre och bättre för varje dikt (nästan).

Det som jag vill visa här är att man kan inte bli expert på en dag, saker tar tid, allt från att lära sig skriva dikter till att kunna socialisera till att rulla runt i sänghalmen. Och att förvänta sig att någon ska framlägga en plan eller instruktioner på det man ska göra är fel inställning. Folk har presenterat ett stort antal förslag. Vilka förslag har du testat?

T ex så har jag, eftersom jag har svårt att skaffa vänner, hittat ett antal föreningar som jag ska gå med i, för att träffa folk som har liknande intressen som mig. Jag har ingen erfarenhet av att vara med i föreningar, men jag tänker att det är värt att testa.

En viktig sak, speciellt för folk med autism, är att våga göra obekväma saker. Det är lättare sagt än gjort, och just därför ska man göra små utmaningar. Felet som många gör är att de har för stora förväntningar och därför har utmaningar som de förmodligen inte klarar av. Jag tex har haft agorafobi, och därför inte vågat prata i grupp under gruppmöten mm. Men efter att ha exponerat mig, gradvis genom att börja presentera inför en person och sedan ökat med en till varje ny presentation, så kan jag med endast mindre svårigheter prata inför en grupp. Och att kunna hantera ångesten och oron som kommer från dessa situationer är också något man måste arbeta med.

Jag tänker att det funkar att inleda så, just för att starta en konversation. I inlägget jag skrev syftade jag på Facebook, då det var det TS skrev i inlägget jag besvarade. Det kan vara en fatism eller fylla en social funktion - men det kan också vara en genuin fråga. Beroende på sammanhang och varför den ställs. Om man bryr sig om hur personen mår är det klart det går att fråga det, just för att vara medveten om i vilket tillstånd personen är. Jag vet inte hur det är för andra, men åtminstone jag och folk jag känner inleder våra samtal till kanske 80 procent med den frasen. Just för att vi bryr oss om varandra.
Träffa en psykolog/terapeut som pysslar med existentiell terapi, skulle jag föreslå. Tror det skulle hjälpa dig.
Var uppmärksam. Om personen inte svarar så skriver du inte mer. I början ska du undvika frågor som kan uppfattas som "för privata", och främst ställa frågor som rör "nuet" (dvs inte fråga saker om personens historia eller framtid det första du gör).

Jag skulle säga: Nej, du borde inte fokusera på att träffa en flickvän innan du träffat vänner. (För övrigt är flickvän inget man "får" utan någon man träffar.) Detta för att relationerna underbyggs av samma mekanismer. Om du inte kan träffa och upprätthålla/underhålla relationer med vänner kommer du med stor sannolikhet inte kunna det med en flickvän heller. Relationer med en flickvän kräver ofta mer av en själv också, då de på ett sätt är sårbara på ett annat sätt än vänskapsrelationer (på grund av att man investerar mer känslomässigt i dem, kanske, och därmed är det jobbigt för vissa om/när det tar slut - medan vänskapsrelationer i början är på en mer ytlig nivå).
Då är det där du får jobba. Du ska lära dig få ett ordentligt intresse för folk. Det är nästan hela grunden för att kunna ha relationer.
Både ock. Samma sak underbygger varje relation, oavsett vilken utformning den har. Du måste lära känna personen på något sätt för att kunna ha en relation med den, eller hur?

Vad jag menar med att du inte har kontakt med så många personer idag syftade jag på hur din vänsituation ser ut idag: Att du inte har så många vänner, och mest verkar umgås med din familj.
Då får du försöka lista ut hur du kan göra för att tänka på annat. Sex verkar ha blivit en hang up för dig. Så mitt tips är att du 1. slutar kolla/läsa om sex på internet/böcker/film/överallt, 2. slutar ser ditt grundproblem som att du inte har haft sex, utan att grundproblemet är att du inte kan skapa relationer (då sex förutsätter relationer), 3. slutar kolla porr/slutar solosexa. Klart det går att sluta ha sex som ens främsta tanke! Det kanske tar tid att välja sig av vid det när du (i flera år?) tänkt att det är där ditt problem ligger, men det är ju ändå något du behöver göra.

Som du hör själv går det inte att skapa en hållbar och ömsesidig relation om du gör det på falska premisser där du utger dig för att ha en avsikt och egentligen har en annan. Det är därför du måste lära dig att intressera dig för andra, och gör det genuint.

Jag lånade nyligen hem en väldigt bra bok från biblioteket, apropå ämnet: "Visuell drog : om barn, unga och nätporr" heter den. Finns båda att låna och köpa

http://www.adlibris.com/se/bok/visue...-9789188153395

Jag tycker verkligen M att du även ska gå in och läsa den här länken. Den ger en mer rättvis bild av sex i allmänhet.

Nu har du ju tyvärr enbart porr som referensmaterial

http://www.dn.se/insidan/verklighete...t-upphetsande/