24 år gammal okysst oskuld

Har du köpt ny mössa och vantar än?

Vem har hånat dig? Hur?

Om du säger, för att dra ett exempel, "Nej, jag kan inte handla kläder själv, för jag har aldrig gjort det, det är bättre att min mamma gör det" och jag då svarar "Du har väl aldrig haft sex heller, ska din mamma göra det åt dig med?" så är det inte i mitt tycke ett hån utan ett sätt att tydliggöra att din ursäkt till att inte handla kläder själv är falsk.

Du hade dock tolkat det som ett hån.

I övrigt måste jag säga att grejen om självmordsbrevet var förfärlig. Jag har en bekant som tog livet av sig nyligen, han blev 24. En nära kompis knarkade ihjäl sig istället, han blev 21. Det spelar ingen roll om du känner dig lite hånad på internet, man slänger inte ur sig sånt. Oavsett hur dåligt man själv mår.

Ja.


Jag ska ansöka om en manlig kontaktperson mellan 27 och 35 år. Jag ska dessutom gå på så många evenemang jag kan, och jag ska dessutom försöka prata med främlingar när jag kan det.


Lätt för dig att säga. Du är varken autistisk eller deprimerad.


Uh-huh, sure. Du kommer tillbaka om en vecka och häver ur dig fler kortfattade spydigheter.

Jag sitter inte bara vid datorn, ska du veta.



Syntaxxxerror, i det här stycket:

"Oh, please. Jag lägger hellre tid på att ge mitt herrsällskap som är på intåg ett riktigt bra blowjob ikväll än att sitta och svara på fler gnälliga meddelanden från dig. Under tiden så kan du ha det så mysigt i soffan med lilla mamma ikväll och hålla handen när ni tittar på julkalendern och öppnar dagens lucka. Det verkar ju onekligen så du föredrar att fortsätta leva."

Man säger inte nåt sånt till en annan människa och förväntar sig sedan ett vänligt svar i utbyte. Då är man antingen en idiot eller en sociopat. Hon visste mycket väl hur jag skulle reagera på det där.


Okej, jag ångrar att jag sa det, men jag ångrar inte nån av de andra sakerna jag sa till syntaxxxerror. Om hon inte vill att jag ska bli förbannad på henne så ska hon fan inte säga sån skit till mig.

Gott!

Jag jobbade med en grabb med asperger. Han kunde bli extremt våldsam. Alltså slå sönder hela rum och alla saker i dem och använda allt våld han förmådde för att skada andra människor. Han tog aldrig på sig ansvaret för sina gärningar utan sa alltid "Nej, det var XX fel för han gjorde mig arg". Faktumet att han blev arg, ibland av goda anledningar och ibland av mindre goda anledningar, tyckte han alltså gav honom rätt att förstöra hela rum eller vara EXTREMT våldsam mot den personal som försökte hindra honom från att skada andra elever eller sig själv.

Det var alltid någon annans fel, han tog aldrig något eget ansvar. Skyllde ofta på sina diagnoser också.

Du är måhända inte våldsam med ditt tankesätt påminner om det.

Varför ångrar du det inte? Du önskade henne inget bra alls. En människa som frivilligt suttit i timmar och försökt hjälpa dig skriver en egentligen inte orimlig sak men måhända rätt hätsk, och då helt plötsligt hoppas du det går illa för henne.

Om jag ska ge dig två råd så är det att 1) inte vara lättkränkt (det är allmänt osexigt), och 2) sluta använda dina diagnoser som ursäkter, både i tråden och i livet.

Antingen har du fri vilja och har kommandot över ditt liv eller så har du inte fri vilja. Det finns inget som heter att det var aspergern som talade eller depressionen. Det var DU! Det är också DU som inte velat lära dig, det är DU som inte velat gå och handla kläder själv etc.

Varför är du deprimerad? Du lever ett rätt så tryggt liv, har inte lidit av att stå med skulder, utarbetad, inte separerat från någon eller förlorat en förälder. Och är nervvrak över en fixering om oskuld eller inte är någon slags statussymbol över "accomplishments".

"En egentligen inte orimlig sak"?! Du kan inte mena allvar. Det fanns ingenting med det hon skrev som var rimligt!

Om inte hon ångrar det hon skrev så ångrar inte jag det jag skrev. Så enkelt är det.


Men jag har ju köpt kläder själv! Min mössa och mina handskar köpte jag själv!

Och ja, det var jag som talade. Än sen då? Hon får som sagt skylla sig själv om hon ska säga sånt till mig.


Det är inte bara det att jag är oskuld; jag har redan förklarat vad jag är deprimerad över. Dessutom händer depression inte ens p.g.a. nåt logiskt, nödvändigtvis.

Har inte läst igenom varje post så har missat en del info sry för det! Nej vet att känsliga personer kan lätt hänt råka ut för depression men ser man på din inställning till saker & ting så är det mer negativt ställt än till de positiva. Så frågan är bortsett din personliga "situation" som är de negativa ämnet just nu, vad har du istället att vara tacksam för? För det första, bo i Uppsala det är en jävligt fin stad, studerar du? Om inte gör det för då lär du få ett umgänge och fester. Öppna upp dörrar och möjligheter. Om du inte jobbar så satsa lite på att utvecklas om du nu har dina föräldrar som "fallskärm" att de kan stötta dig eller hjälpa dig ekonomiskt samt bo med dem visa uppskattning. Även om de tar emot att visa känslor för nära (typiskt svenskt kallt beteende) börja lätt med att säga vad de betyder att inte behöva stå ensam på gatan direkt. Mycket av ditt tankesätt går mot just de negativa nu och det kommer man ingenstans med om man ska ta sig ut i livet.

Hon menade att om du inte vill ta stegen för att bli självständig så tolkar man det som att du vill förbli osjälvständig. Hur är det orimligt?

Va? Är du 12?

Utan att någon följde med? Skriv det då, jag kan inte läsa dina tankar. Hur lång tid tog det? Hur många sidor? Hur mycket "NEJNEJNEJNEJ!" och hur många mindre utbrott i text?

Hennes fel alltså. Du har absolut inget delansvar till situationen? Om vi nu ska prata om din diagnos så kan jag ju konstatera att just det här med att se sin egna del av saker och ting är något personer med asperger har svårt för.

Jisses, 12 månader och 3 dagar....
Till TS:
Om du under det kommande året lägger ner lika mycket tid på att följa de råd du har fått här, som du har lagt ned tid i tråden under det gånga året, så kanske du kommer att ha lyckats uppnå dit mål.
Och om inte det har lyckats, så har du ju i.v.f låtit bli att slösat mer tid av ditt vuxna liv på att ångra uteblivna försök.

Ska vi säga så, att du kommer tillbaks hit runt den andra advent 2017 och lämnar en uppdatering?

Du har alltså köpt mössa och handskar själv. Utmärkt. Du använder dig väl av listan jag bad dig skriva? Bra. Ett tips är att inte iscensätta personliga vendettor här i tråden när du är deprimerad. Skriv istället ytterligare en lista. Den här gången en lista på saker som du lyckats åstadkomma sedan du startade den här tråden. Ångesten kan lindras när du inser hur du trots allt faktiskt först kletat vax i håret, lämnat in personliga brev till arbetsgivare, börjat prata med okända tjejer och nu till och med köpt kläder själv. Allt detta fastän du om alla dessa saker först vägrade, sa att du inte ville, att du inte kunde. Du ville, du kunde, du gjorde.

Sedan vill jag återkomma till Imirons fråga: Vad är viktigast:

1. Att inom ett år bli en självständig, välfungerande och harmonisk individ.

2. Att inom ett år bli av med oskulden.

Med andra ord, så att du lättare ska förstå, vad vill du helst bli:

1. En man som klarar av att leva sitt eget liv, en man som bor själv, sköter sitt hushåll, har hittat sin personliga stil, lärt sig umgås med människor, som fått vänner och som studerar något som intresserar honom.

2. En ung kille, närmast en liten pojke, som fortfarande får hjälp med det mesta, som bryter ihop av depression med jämna mellanrum, men som på ett sätt eller ett annat vid ett tillfälle under tre minuter lyckats ha sex med en tjej.

Du svarar: Jag förstår inte? Varför måste jag välja?

Det är för att du (och vi) ska veta vilken din verkliga målsättning är.

Det första alternativet kommer att öppna din värld och i förlängningen, efter ett tag, om du har tålamod, kunna leda till ett riktigt förhållande, en relation där du träffar någon du kan älska, någon som du kommer att kunna ligga med flera gånger i veckan och tillsammans med utveckla såväl din sexualitet som din person.

Det andra alternativet är en återvändsgränd. Du kommer till en fitta, men efter den är det stopp. Framför dig har du en mur.

Jag ska studera lite grann i vår, är tanken - bara jag kommer in på nåt. Dessutom så kan jag kanske även få en reservplats på nån kurs som jag inte har sökt till, om jag inte kommer in på dem.


Hon hånade mig. Jag vill visst ta stegen; jag minns inte ens vad det var jag sa som fick henne att säga så där!


Nej, jag blev inte arg. Däremot så blev jag arg när syntaxxxerror sa det hon sa.


Nja, jag tänker nog inte ta en paus än, och verkligen inte en så där lång paus. Jag har däremot funderat på att kanske ta en viss tids paus från tråden och kanske i stället kommunicera via PM med de personer som jag tycker har hjälpt mig mest...?



Listan? Nej, inte än. Däremot har jag skrivit ner många tips som jag har fått på den här tråden. (Jag ska skriva ner listan på papper också.)



Det första. Men om jag uppnår det så kommer jag väl ha mycket lättare att bli av med oskulden också?


Jag sa inte att jag skulle begå självmord då, jag sa att jag kanske skulle göra det i framtiden.

Och du är inte vänligt sinnad. Alls.



Jag sa inte "huvudsakliga anledningen", och ja sa inte att det bara var ditt fel.

Och nej, "synden" är att X hånade Y och sa att Y var en värdelös nolla och en barnunge som aldrig kommer få ligga, trots att X visste att Y var deprimerad men ändå inte brydde sig, eftersom X är en jävla subba.



Jaha, men du behöver inte tänka på vad du skriver på nätet? Dra åt helvete.


Det var du som började. Du visste mycket väl vad du skrev och varför du gjorde. Du ville göra mig ledsen och förbannad, och det lyckades du med.

Ta din jävla "gaslighting" och stoppa upp den i röven, tack.