24 år gammal okysst oskuld

Marku, coola ner lite. Läs och tänk innan du svarar. Jag frågade om du höll med om att det är skillnad mellan förändringar på ytan och förändringar på djupet. Du är självfallet inte tvungen att svara. Frågan var retorisk och tänkt att fungera som krok. Fånga intresse och uppmärksamhet.


Jag är inte säker på det. Jag förmodar att den är det. Min förmodan kan givetvis vara fel. Likväl tror jag röstskolning funkar för de flesta.

Givetvis är rummets fysiska begränsningar överordnade umgängesreglerna. Under sådana omständigheter upplevs heller inte som creepy om man sitter på 39 cm avstånd.

Jag har svårt att ha någon uppfattning om det. Men att ligga, det är något som du är säker på att du vill göra? Är det din egen uppfattning? Det är bra i så fall!

Det är lugnt. Min approach var ogenomtänkt. Sorry.

Du vill ligga. Du vill inte ha köpesex. Därför.

Det här tror jag är en bra idé. Du har din lista Markus, du betar av den i din takt och om du håller tempot och inte ger upp, om du fortsätter tvinga dig själv att utvecklas, att ständigt utmana dig själv och lära dig, både av dina framgångar och dina misslyckanden, tror jag att allt kommer att gå vägen. Tråden är som sagt full av goda råd som du kan återvända till när det hakar upp sig. För det kommer det att göra. Det är bara att försöka på nytt igen.

Däremot skulle vi nu vilja se dig in action, precis som Zickler säger.

Vi skulle vilja se hur du rör dig, hur du pratar, vad du väljer att säga.

Egentligen borde du spela in ett videoklipp där du kliver in i ett rum, presenterar dig, sätter dig ner och inleder en konversation, ungefär som vid en arbetsintervju. Sedan lägger du upp klippet så att vi kan ge dig feedback. Därefter raderar du det. Är det någonting du skulle kunna tänka dig?

Hur kan du inte se att TS verkligen försöker? Han har verkligen tagit till sig de råd han fått i tråden.
Det är väl inte så konstigt att han misströstar ibland?
Om det är någon som visar en "jävla pissattityd" så är det du.
Så vitt jag vet har ingen tvingat dig att skriva i den här tråden. Du har själv valt det. När du inte får den reaktion du vill - din belöning - tar du ut din besvikelse på TS. Du bestraffas TS genom att lämna tråden. Hur moget och vuxet är det?
Om det är någon som beter dig som en femåring så är det du. Du borde skämmas.
En vuxen hjälper till utan att förvänta sig något resultat eller något tack. Kanske kommer resultatet långt senare eller kanske aldrig. Vi här kan bara så ett frö och i bästa fall se TS utvecklas och växa. Jag tror fullt och fast på TS.

TS försöker verkligen. Han gör sitt bästa. Det är uppenbart för vemsomhelst som läser i tråden.
Att TS misströstar och faller tillbaka i depressionen är inget konstigt utan vad man kan vänta sig.
Ingen är stark hela tiden.
Jag tycker att du ska läsa på vad Asperger Innebär. TS har begränsningar sim de flesta av oss inte ens behöver snudda vid. Skulle du säga till en person som saknar färgseende att han ska skärpa sig och börja urskilja färger? Eller en person som har ett fysiskt handikapp att skärpa till sig och t ex börja gå?

Jag har inte själv testat Aktivitetssidan, men har hört talas om den - det kunde kanske vara något? Jag sökte på Uppsala och ser att det ligger flera relativt nypublicerade annonser ute. En person söker t ex efter andra skriv- och läsintresserade personer till en skrivcirkel. Det vore ju perfekt för dig med tanke på dina intressen!

Jag ser att du redan har en profil, men radera den (det här med baksidan av att använda samma användarnamn överallt på nätet har vi diskuterat tidigare...) och skaffa en ny, under ett nytt användarnamn som inte kan kopplas till den här tråden eller någon av dina andra avtryck på nätet. Använd en av dina nya bilder (t ex en av dom där du står på balkongen) och viktigast av allt: skriv en inbjudande presentationstext!

Det enda som står nu är:

"Hej! Markus heter jag. Flyttade ganska nyligen in i en lägenhet i Uppsala med mina föräldrar. Ganska osäker när det kommer till sociala saker."

Låter det som en person man blir sugen på att umgås med? Nej. Man säljer inte in sig själv på en sida för sociala aktiviteter genom att skriva ut att man är kass på det. Låt den du träffar bilda sig en egen uppfattning istället! Och att du bor med dina föräldrar behöver ingen veta.

Du får ett uppdrag av mig nu:

1. Radera din gamla profil
2. Skapa en ny (med ett nytt användarnamn)
3. Skriv en ny presentationstext
4. Svara på minst en annons i Uppsala/Stockholm
5. Publicera en egen annons där du efterlyser sällskap för någon specifik aktivitet. Det kan t ex vara att dra ihop ett gäng för att bowla.

Även om du inte skulle få något svar så har du åtminstone försökt!

OBS! Du nämner inget om dina diagnoser eller att du går i daglig verksamhet i texten. Det ska folk ta och skita i. Minns du min lilla "parlör" några sidor tillbaka med tips på hur man kan skarva lite på sanningen, utan att för den sakens skull ljuga? Du ska sälja in dig själv.

Det är också viktigt att du förstår att det inte är en dejtingsida. Du skriver till både tjejer och killar och lägger ingen vikt vid någon speciell ålder. Var så öppensinnad som möjligt. Det här handlar om att knyta nya bekantskaper och att träna på social interaktion. Se det som en möjlighet att öva på dina social skills!

[quote=Markunator|59183735
Men, men - jag börjar i terapi om knappt två veckor, jag ska läsa flera självhjälpsböcker, jag opererar snart mina ögon, jag håller på att gå ner i vikt, jag har sökt till några kurser till i vår, jag har prenumererat på evenemang på de olika studentnationerna här i Uppsala (jag ska dessutom gå på några av dem), jag ska snart på möte hos kommunen, det är snart jul, och efter jul ska jag, mina föräldrar och två av mina kusiner ha ett möte där vi lägger upp en plan tillsammans för vad jag ska göra härnäst.

Så helt nattsvart är det väl inte. [/QUOTE]

Borde väl vara uppenbart för de flesta att TS faktiskt försöker? Det är ingen ide att klaga på TS:s attityd då det är svårt för oss som inte har asperger att sätta sig in i hans situation. Att hans föräldrar kunnat uppfostra honom annorlunda är dock en annan femma...

Du väljer att läsa mitt inlägg som fan läser bibeln.

Jag har läst tråden från sida 1-51. Har du? I så fall kommer du se ett tydligt mönster. Och det mönstret ser till och med Markus själv. Det mönstret har även fått flertalet tongivande (och mycket hjälpsamma) användare att tacka för sig och lämna tråden. En slump? Nej.

Nu har Markunator bett mig om ursäkt, så han och jag är fine. Så sköt du ditt och känner du att du själv har något att bidra med i tråden så är det ju fritt fram att skriva.

PS. Jag vet mycket väl vad det innebär att ha AS.

Om man startar en tråd på Flashback så får man också vara beredd på att det kommer komma tips, råd och infallsvinklar från alla håll och kanter. Den som följt tråden länge eller till och med läst den från start kommer också få en annan bild än den som börjat sin läsning först nu, eftersom Markus attityd förändrades till det bättre för ungefär 1-2 månader sen, i samband med att många tackade för sig och la ner sin aktivitet här eftersom det var som att prata med en vägg. Först då började det hända saker och M kom igång med det som folk tjatat om i ett år. Så silkesvantarna ledde ingenstans, vilket det heller inte gör med någon som lider av inlärd hjälplöshet.

Om du läst i tråden hade du sett att jag visst bidragit. Dock gjorde jag den bedömningen, fel eller rätt, att tråden tagit en sådan vändning att min åsikt snarare skulle förvilla än hjälpa TS. Därför valde jag att hålla mig passiv. Jag har inte mycket att bidra med när det gäller klädval för unga män.

Jag tycker att det är sorgligt attt du skriver att TS har bett om ursäkt och därmed är ni fine. Med andra ord måste TS ned på knä för att du åter igen skall välsigna honom med dina ord.
Enligt dig är du alltid berättigad och TS har alltid fel om han går emot dig.
En smula ödmjukhet hade varit på sin plats, men jag förstår att du inte besitter den egenskapen.

Nä.

Tvärtom; och nu talar jag för samtliga som varit aktiva i att försöka hjälpa TS i snart ett års tid - TS ger upp innan han ens har försökt, och i vissa fall har han även, som många nämnt, besvarat inlägg med en pissdålig attityd för att inte säga ren fientlighet. Vilket är väldigt frustrerande när man lagt ner flera timmar på att skräddarsy lösningar som man tror skulle passa honom. Har det slagit dig att vi i tråden inte har några som helst förpliktelser gentemot TS utan försöker hjälpa honom av ren välvilja? Fötstår du att den välviljan bara sträcker sig så långt när man inte får någonting tillbaka förutom "Vill inte, kan inte, vågar inte, gör inte."

Det är väldigt tråkigt att du kommer in i tråden och börjar slänga skit på syntaxxerror som är en av de personer som lagt ner mest tid på att genuint försöka hjälpa TS. Riktigt dåligt av dig.

Som jag ser det så finns det två alternativ, och dessa är

1. TS är genuint lågfungerande och kommer oavsett träning och stödfunktioner aldrig att kunna leva ett självständigt liv, och alla råd är således bortkastade på honom,

eller

2. Han har visserligen AS (jo, även jag vet vad det innebär) och därmed ett medfött funktionshinder MEN att den pissiga attityden samt den hjälplöshet han kontinuerligt ger uttryck för INTE beror på Aspergers eller ADD, utan helt enkelt är oberoende karaktärsdrag som vuxit fram i och med att han blivit söndercurlad av sina föräldrar i 25 års tid och aldrig givits chansen att överhuvudtaget uträtta nånting på egen hand.

Att bekräfta TS illusion av hjälplöshet är inte till gagn för honom. Om den bitvis hårda attityden från oss i tråden kan få honom att göra en bråkdel av alla saker som föreslagits så har vi lyckats bättre än föräldrarna, skolan, habiliteringen, BUP, försäkringskassan, kommunen, Daglig Verksamhet och alla andra institutioner och/eller myndigheter gjort under de 7 år som TS faktiskt varit vuxen.

Jo, jag är medveten om att du tidigare skrivit i tråden, men jag har inte sett dig aktiv i den på väldigt länge. Därav min undran. Jag finner det alltid fascinerande med folk som "väljer" (ditt ordval) att hålla sig passiva, för att istället klaga på andra som bidrar. Som sagt; det är ett fritt forum.

Ursäkten är mellan mig och M och du vet inte ens vad den handlade om, så sköt du ditt. Och scenen du målar upp kan du spara till manuset av The Passion of the Christ 2. Jeees. Dina projiceringar på mig säger mer om dig än mig.

PS. Låt Markus ha sin tråd ifred, så lämnar vi ämnet.

Jag ska försöka förklara.

Du har en diagnos, men du är inte din diagnos. Du är en autonom person - din diagnos är inte ditt jag. Ett hinder som du måste komma över är att sluta identifiera dig med ditt funktionshinder. Hänger du med? Du är först och främst Markus. Inte Markus, med AS. Innan du separerar din person från din diagnos så kommer du fortsätta låta diagnosen definiera vem du är och vad du kan och inte kan. Det blir väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att träna/jobba på att bli bättre inom dom områdena som du vill förbättra, om du inte separerar dom från din person.

Vi kan ta en liknelse: se dig själv som ett träd. Från trädet så spretar det grenar åt alla håll. Grenarna utgörs av allt det som är du. Både positiva och negativa karaktärsdrag. Vissa grenar tillhör AS, andra grenar har inget alls med AS eller din depression att göra. En del grenar är tjockare, andra är tunnare kvistar. På en del grenar växer det mycket löv, på andra ingenting. Om du istället väljer att se din diagnos på det här sättet; som en del av dig, istället för att se dig själv som ett träd utan grenar, där trädet är "Markus med AS", så kommer det bli mycket lättare för dig att se dig själv som en egen individ, oberoende av vad du har för diagnos.

Dels så kommer det bli lättare att jobba på varje enskild gren. Och dels så kommer du förstå att du är så mycket mer än bara din diagnos och svårigheterna som kommer med den! Du har så många andra grenar på det trädet som inte har med någon diagnos att göra.

Om du anammar den synen så kommer du troligtvis också lättare komma ur offerrollen och se att du är betydligt mer än din diagnos. Och att situationen därför är långt ifrån hopplös - tvärtom! Du kan välja vilka grenar du är nöjd med och vill behålla och vilka du vill trimma ner eller försöka såga av.

Men du kommer ingenstans av att fortsätta se dig som ett offer. Och det skrev du klart och tydligt till mig i förrgår att du gör. Citat: "men jag är ett offer". Så länge du är fast i den synen på dig själv så lägger du över ansvaret för ditt liv hos andra. Det är sant att du inte fick någon bra start i livet och att hjälpen du får av dina föräldrar stjälper snarare än hjälper dig, men om du inte kliver ur identiteten som hjälplöst offer så kommer du inte framåt.


Skitbra, verkligen svinbra. Det är med den här inställningen du kommer framåt! Vi är alla skitstolta över dig!

Hej
Du skulle ju säga till när du hade sökt några jobb. Hur gick det och vilka sökte du? Var det svårt? Gick det till precis som jag sa att det skulle gå till eller kände du dig obekväm eller överraskad på något sätt?
Har du lärt dig hur man söker ett jobb nu?