24 år gammal okysst oskuld

Jag vill hjälpa mig själv, men du måste förstå att jag är deprimerad. När jag läste dina senaste inlägg så mådde jag skitdåligt, eftersom jag insåg hur rätt du hade!

Kan du inte försöka vara lite mer förstående? Jag lovar att vara mer positiv; jag ska kanske inte ens skriva alls i den här tråden när jag mår såpass dåligt.


1. Jag förstår inte vad du menar. Hur fan ska jag själv kunna slå mig fri? Snälla förklara.
2. "Offerrollen"? Jag är ett offer. Men visst, jag ska fråga min psykolog om det.


Okej, det är jag nu.

Jag vågade heller inte hoppa från 10:an från Fyrishov eftersom att jag var höjdrädd, men man måste väl vinna över sina rädslor ibland eller?

Som jag redan märker nu är du väldigt pessimistisk av dig, du måste väl våga testa nya grejer för att hitta det nya DU ?

Jag påpekade minst 20 sidor bakåt i tråden att din attityd stundtals är genomrutten. Din totala vilja+brist på förståelse för vad andra skriver blir ibland plågsamt tydlig. Vi vet mycket väl att du mår skit men att för den sakens skull behandla dig med silkesvantar och stryka dig medhårs hjälper inte ett skit. Till skillnad från dina föräldrar så kommer många skribenter med skarpa förslag/uppmaningar/krav som faktiskt kan leda dig framåt.

Det är många här som faktiskt vill hjälpa dig vilket du alltid bör ha i bakhuvudet när du läser och skriver svar i tråden. Vi vet att du är deprimerad men tro det eller ej, det är inte alltid en legitim bortförklaring till att du kan bete dig hur som helst.

Det är såna här frågor som får i alla fall mig att undra om du inte även har ett mildare begåvningshandikapp förutom din Aspergers och ADD.

Hursomhelst, svaret är att ingen vet om, när eller hur du kommer att få till det eller under vilka omständigheter det kommer att ske. Det finns inget svar, eftersom det handlar om människor. Förstår du? Du kanske träffar en tjej som fattar tycke för dig (tveksamt) om en månad, ett halvår, två år, tio år... eller aldrig. Med din nuvarande attityd och inlärda hjälplöshet och svårigheter med sociala koder är det inte speciellt troligt att du lyckas attrahera någon av det täcka könet, så om du verkligen vill ha en chans på det området så måste du ta till dig av de råd du har fått och jobba med att förändra dig själv och din livssituation.

En sak jag märkt med dig är att du har oerhört svårt att släppa saker. Det är ett tydligt socialt snedsteg som får människor att vilja ta avstånd från dig. Exempel jag kommer på nu var din SMS kommunikation med den där tjejen som också hade Aspergers (hon sade tydligt att hon inte var intresserad på det sättet, och du krävde hela tiden att veta varför), samt nyligen när Imiron råkade nämna att han pratat med någon som känner dig IRL och absolut inte vill outta den personen. Om någon sager att ämnet är slutdiskuterat så MÅSTE du respektera detta, även om du tycker att du inte fått en bra förklaring. Det är jätteviktigt. För en neurotyp (och även för vissa aspies, tydligen) så framstår du som en malande evighetsmaskin som blir väldigt tröttsam att lyssna på.

Behöver jag dricka, då? Varför det? Är det verkligen så smart när man är deprimerad? Dessutom har jag ett väldigt känsligt smaksinne.


Man blir lätt pessimistisk när man är deprimerad. Jag har testat nya grejer, men det känns inte som att jag klarar av alltför mycket.



Jag kan inte hjälpa att jag inte förstår. Vad menar du med "vilja", förresten?



Ja, men nu sticker ju alla.


Nästan alla som ville hjälpa mig verkar ha stuckit redan. Jag klandrar dem inte för det. Som sagt: jag är ett hopplöst fall. (Det verkar så i alla fall.)


Nej, det har jag inte.



Det försöker jag; jag har skrivit ner många av dem! Men ingen har egentligen sagt hur jag ska lära mig sociala koder. Ingen har gjort tillräckligt tydligt hur jag ska göra mig av med min inlärda hjälplöshet.


Hur ska jag kunna lära mig detta? Och hur kan jag säkert veta om nåt är "slutdiskuterat"?

Jag ser att du redan hunnit få utmärkt feedback från andra kring detta, men jag svarar lite kort ändå.

Det är självklart att vi förstår att du mår dåligt. Det är faktiskt sällan eller aldrig som jag sett så mycket välvilja och omtanke på Flashback som i den här tråden. Men på vilket sätt skulle det hjälpa dig framåt om vi gav råd utifrån ditt eget sätt att se på dig själv? Ska vi anamma din pessimistiska syn på allt? Anser du själv att din syn på dig om offer har varit konstruktivt hittills och hjälpt dig framåt i livet? Eller kan det vara så att det är du som behöver förändra på ditt sätt att tänka och inte vi på Flashback som ska regrediera till din nivå? Sug lite på den karamellen.

Du MÅSTE ta av dig den jävla offerkoftan! Den sätter mer krokben för dig än vad dina samlade diagnoser gör ihop! Ditt största hinder är inte problematiken som kommer med dina diagnoser, utan det är ditt sätt att identifiera dig med dom till den grad att du fastnar och inte kommer framåt. Du är inte din diagnos! Du har en diagnos. Det är en jävla skillnad.

Jag har en betydligt värre diagnos än vad du har, en som sakta äter upp min kropp inifrån, med följder som troligtvis kommer bli digra. Du önskade dig cancer hellre än AS i ett tidigare inlägg. Bara det visar vilken jävla offerkofta du har på dig och hur djupt in i din självömkan du sjunkit.

Nu är det inte cancer jag har, men en annan - väldigt allvarlig - fysisk sjukdom Jag hade två val när jag fick min diagnos: se mig som ett offer och lägga mig ner och ge upp. Eller alternativ två: göra det bästa av situationen. Man får lov att ha sina dåliga dagar, men varje gång du väljer bort att aktivt göra något åt din situation så väljer du bort livet. Och nej, du ska inte skriva i tråden när har en dålig dag eller är i affekt. Stäng då av datorn och svara när du är på bra humör och är mottaglig för förändring och andras hjälp.

Andra kan komma med hur många goda råd som helst, men det är du] som måste göra arbetet. Samt förändra din attityd.


Nej, det är du inte. I raderna ovanför så gnäller du om att du är ett offer.

Du har ju för helvete 51 sidor med råd! Samt fått oräkneliga länk- och boktips kring social interaktion, som du förkastat eller valt att inte läsa ("jag har en hög romaner att beta av först", var t ex ett svar ).

Förstår du inte att det är du som måste göra arbetet och ta tag i allt detta? Det är inget vi kan göra åt dig. Läs på så mycket du bara kan på nätet (nej, nu ska inte vi leta upp fler länkar, utan den här gången googlar du själv) och beta av listan med böckerna du fått tips om. Har du inte ens skrivit upp titlarna så är du en arrogant jävel som sen sitter här och gnäller över att ingen hjälpt dig.

Jag säger bara

So what om alla slutligen ger upp denna tråd? Den är över 50 SIDOR LÅNG!! Du har fått så ofantligt många bra råd, tips och mycket uppmuntran. Det skulle verkligen inte skada om du läste den från början. Du behöver inte läsa allt på en kväll utan ta det i ditt eget tempo så att du inte tappar fokus. Du kommer se vilka råd och tips som ständigt är återkommande - och om du inte förstår något begrepp eller hur du ska gå till väga - GOOGLA!! Jag fattar verkligen inte hur denna fantastiska sökmotor har gått dig förbi och att du inte förstår när den är bra att använda. Du kan med fördel lägga till din diagnos i sökfältet, t ex "kroppsspråk aspergers", "body language aspergers", "conversational skills aspergers", eller liknande. Du verkar ju ha fallenhet för både svenska och engelska och därmed borde du kunna hitta bra guider i form av texter, videos och poddar.

Kom igen nu TS, seriöst.. På över 50 sidor har vi skedmatat dig med i princip all information du behöver veta för att bli en självständig och modern ung man som en vacker dag kanske attraherar någon tjej. Det finns inte mycket mer vi kan tillägga utan att bara upprepa det andra och vi själva redan har skrivit. Nu är det upp till dig att göra en ärlig ansträngning. Fråga gärna om hjälp - men be oss inte upprepa sådant vi redan behandlat under flera sidor eller skitfrågor som det tar dig själv 10 sekunder att googla.

Helt jävla makalöst.

Min motivation att t ex lära mig tvätta var noll i tonåren, eftersom jag som alla tonåringar var en lat jävel + att det var mycket enklare att mamma gjorde det åt mig. Det slutade med att hon slängde ut varenda plagg jag la i tvättkorgen under några veckors tid och endast tvättade resten av familjens tvätt tills jag kröp till korset en dag (hade inte ett enda rent plagg kvar) och bad henne visa hur en tvättmaskin fungerar. Det tog en minut att lära sig.

Dina föräldrar har uppenbarligen inte klarat av uppdraget att göra dig självständig, men det betyder inte att du fortsättningsvis ska skylla ifrån dig på att du inte kan eller inte lärt dig. Nu lär du dig! Du kommer själv få vara aktiv och be dina föräldrar hjälpa dig lära dig både det ena och det andra framöver, för dom tar ju fan inga initiativ själva.

Det bästa är egentligen att inte ta hjälp av dom alls fortsättningsvis, utan t ex be din kusin (som är din nuvarande kontaktperson om jag förstått saken rätt) och din framtida boendestödjare att hjälpa dig lära dig allt från att betala räkningar själv till att putsa fönster. Sånt som kommer vara nödvändigt att kunna när du flyttar hemifrån i vår. För dina föräldrars motivation att göra dig självständig är obefintlig. Jag tror dom trivs ganska bra med att ha gjort dig beroende av dom. Det får dom att känna sig behövda och den där rädslan för förändringar som dom uppenbarligen också lider av, förstår jag nu var du fått ifrån.


Ja, det borde dina föräldrar ha hjälpt dig med. Men det är inget du ska klandra dig själv över, för det är dom som har misslyckats med sitt föräldraskap. Däremot så är det du som har makten att förändra ditt liv från och med nu. Ta den! Så missar du inte tio år till. Jag som är närmare 35 kan säga att 25 är ingen ålder. Det är en vanlig ålder att livskrisa i, men med lite perspektiv så inser man att 25 är rena rama ungdomen. Du har all tid i världen att komma ikapp!


Nu vet jag inte exakt i vilket sammanhang dom sa det, så det är svårt för mig att kommentera det närmare. Men det hör till livets gång att ens barn flyger ur boet och det finns ingen förälder som inte tycker att ens tonåringar eller hemmaboende unga vuxna är pain in the ass emellanåt, så det där ska du inte ta personligt. Det dom menar är inte att det ska bli skönt att "bli av med dig", utan att det ska bli skönt att du äntligen tar klivet in i vuxenvärlden.


Okej, mod kan lika gärna låsa tråden då. Eller vill du hellre fortsätta jobba på att lära dig hur man gör?


Okej. Jag ska ringa upp landets alla bibliotek, bokaffärer, Adlibris och Bokus och hälsa att dom ger fan i att låna ut/sälja böcker till dig eftersom det är slöseri på papper.


Svar ja.


Det har du visst det. När du hör ordet "vän", vad tänker du då?


Bra att det äntligen börjar hända något. Men du, det är inte dina föräldrar som ska ringa dom samtalet, utan det är du!



Okej, då skiter vi i det.


Det är något som du kommer förstå bättre om du tar upp det med din psykolog. Det finns inget enkelt svar och jag sitter inte inne på något facit på varför dina föräldrar är som dom är. Men en psykolog kan åtminstone hjälpa dig hantera känslorna kring detta.


Du vet vad möbler är? Då vet du vad ett köksbord, köksstolar, en soffa och en säng är. Det kommer du långt med. Sen tar du med dig det du vill ha från ditt pojkrum. Det är klart som fan att du kan inreda den själv! Det behöver inte bli snyggt, men du har haft ett hem i 25 år hittills och inte varit hemlös och borde rimligtvis känna till grunderna kring vad som ingår i ett hem. Åk till IKEA och köpt ett sånt där "flytta hemifrån"-kit med köksgrejer, ta med dom möblerna du kan från föräldrahemmet och köp till det som behövs. Sen kan du ändra om allteftersom. Men "kan inte", duger inte som svar här. Du kan till och med betala IKEA för hemleverans och att dom skruvar ihop möblerna åt dig.


Okej, eftersom du skriker så ska jag också sänka mig till din nivå och svara med versaler: DU STÄDAR JU FÖR I HELVETE BARA DITT RUM VARANNAN GÅNG!!! Din mamma ska inte städa ditt rum alls! Basta! Jag skiter i ert städschema vad gäller ditt rum. Ditt rum ska du städa själv helt och hållet. Du är för fan 25 år gammal. Jag hade till och med hellre anställt städhjälp i så fall än låtit min gamla pensionär till morsa städa mitt rum!


Okej, hädanefter så låter vi dina föräldrar fortsätta göra allt åt dig eftersom du "inte kan". Känns det bra? Då får du din vilja fram och förblir den jättebebisen som du innerst inne vill vara.


Två bokstäver föll bort. Hör av dig till dom igen om du inte hört något innan Lucia. Sen ringer du dit en gång i veckan och tjatar tills det händer något.




Din mamma ska inte godkänna ett skit i klädväg du köper. Du är 25 år gammal! Du bestämmer själv vad fan du vill ha på dig. Är din mamma god man åt dig? I så fall kräver du att du får någon som inte är släkt med dig som inte beter sig som ett galet kontrollfreak, utan låter dig vara självständig. Är hon inte god man så tar du makten över din ekonomi och ser till att få in allt på ditt egna konto, som du själv sköter från och med nu.

Att du har lite pengar är ingen ursäkt. Det använder du bara som bortförklaring. Det finns gott om människor med kass ekonomi som sköter sin ekonomi själv och inte blandar in sina föräldrar. Om dom går in och sponsrar ett större inköp som t ex en vinterjacka eller vinterskor så är det svårt att säga emot att dom har veto. Men det är därför du inte ska dra in dina föräldrar i dina klädinköp. En mössa kostar max 100 spänn. Då kan du vänta tills nästa månads utbetalning från Försäkringskassan innan du köper den.


Genom att fråga!

Du har rätt. Det är jag som måste ändra på min attityd. Förlåt mig. Jag mådde bara dåligt i dag, det är allt.



Vad innebär det egentligen att jag inte ska identifiera mig med mina diagnoser?


Jag menade det egentligen inte. Det skrev jag också på en dag då jag mådde mycket illa. Jag ber om ursäkt för att jag sa det, och jag beklagar att du har den sjukdom som du har.



Jag vet att det här är sant.


Det ska jag. Jag lovar. Inga fler inlägg när jag är deprimerad. Jag lovar.


Okej, jag har skrivit ner de boktips jag har fått! Jag skrev ju t.o.m. i ett tidigare inlägg att jag har lånat Stilguiden från biblioteket! Jag har dessutom laddat ner En överlevnadsguide för personer med Aspergers syndrom på PDF-fil! Jag har dessutom ställt mig i lånekö på biblioteket för böckerna Leva med Asperger och Alla får ligga, och jag tänker dessutom låna fyra andra böcker på Carolina Rediviva så småningom (de fanns inte på Stadsbiblioteket).

Och visst, jag ska läsa på nätet också.



Jag ska göra det nästa gång jag undrar nåt. Du har rätt. Jag vet att jag har fått många bra råd tips och mycket uppmuntran. Jag ber om ursäkt för att jag inte har uppskattat det tillräckligt mycket.


Det kommer att dröja ett litet tag innan jag kan bo själv, det verkar högst osannolikt att jag kan få (eller behålla) ett jobb, även om jag dock har lämnat in mitt personliga brev till ett par ställen vid det här laget. (Jag ska dela ut det till fler.)

Jag vet ännu inte heller hur jag ska göra för att lära mig sociala koder.

Men, men - jag börjar i terapi om knappt två veckor, jag ska läsa flera självhjälpsböcker, jag opererar snart mina ögon, jag håller på att gå ner i vikt, jag har sökt till några kurser till i vår, jag har prenumererat på evenemang på de olika studentnationerna här i Uppsala (jag ska dessutom gå på några av dem), jag ska snart på möte hos kommunen, det är snart jul, och efter jul ska jag, mina föräldrar och två av mina kusiner ha ett möte där vi lägger upp en plan tillsammans för vad jag ska göra härnäst.

Så helt nattsvart är det väl inte.

Nej, det är jättebra. Alla steg räknas. Oavsett hur små eller stora de är. Mitt förslag nu Markunator, är att du använder denna tråd till att få feedback på dina sociala möten, på ex studentnationerna och språkcafét/träffarna. Det spelar ingen roll om det är killar eller tjejer du pratar med. Försök lägga märke till om du får motfrågor eller om det bara är du som pratar på eller ställer frågor. Vilka ämnen ni pratar om, längd på samtalet och vad du fick ut av det (ny vän på facebook, nytt intresse etc) är också bra för oss att veta om vi ska kunna hjälpa dig bli bättre på detta område.
Vi kommer naturligtvis vara lidande av att inte kunna se dig in action och kan därför inte rycka in om du misstolkar någons signaler eller liknande. Men som sagt, jag tror att det är det hållet denna tråden måste gå åt nu. Du berättar om dina konkreta försök att utvecklas inom olika områden och vi ger dig feedback. Låter det bra?