24 år gammal okysst oskuld

Markus, känner du till begreppet bayesiansk inferens? I vardagstermer handlar det om att göra vettiga gissningar, givet ("betingat av") det man känner till sedan tidigare.

Om man på morgonen tittar ut genom sovrumsfönstret och ser att det har snöat 50 cm under natten är det en kvalificerad gissning att det kommer att vara problem i trafiken en halvtimme senare. ("Givet min erfarenhet av kraftigt snöfall på natten i Stockholm är min sannolikhet för trafikproblem om en halvtimme 99.9%.")

För de trådläsare som känner eller känner till personer i din situation - och med förutsättningar som liknar dina - är slutsatser om ögonkontakt, röstläge, diktion och prosodi inte särskilt långsökta. Jämför med snöfallet och den samlade erfarenheten.

Ett tips till dig är att inte reagera affekterat och upprört mot dem som skriver saker som "de inte kan veta". Det kanske är sant att de inte kan veta, men du kan å andra sidan inte avgöra huruvida deras slutsatser är välgrundade eller ej.

Du har vid flera tillfällen reagerat kraftigt mot trådskribenter som verkligen försöker hjälpa, stötta och uppmuntra dig. För din egen skull borde du försöka vara uppmärksam på det. Den som är tålmodig och snäll, men som blir ovänligt bemött, tröttnar till sist och överger dig. Imiron är en som har skrivit fantastiska saker till dig. Det finns fler.

Trots att du inte bor i Uppsala eller har studerat där? Är det nån f.d. gymnasieklasskamrat till mig som du har pratat med, eller...?


Okej, tror du att jag behöver prata med en kurator också?


Jaha, okej. Hur kan jag bli bättre på de sakerna, då?


Okej, det ska jag inte göra mer.


Jo, du har rätt. Förlåt mig, Imiron. Förlåt också till alla andra som jag har reagerat kraftigt mot.

Imiron har redan sagt att han inte tänker outta den som känner dig IRL och berättade de här sakerna, så varför fortsätter du att tjata?

Det beror på vad du är ute efter. Om du är ute efter att memorera fem enkla knep för att underlätta interaktionen är det en sak, om du är ute efter förändring på djupet är det någonting annat. Håller du med om det?

Quickfix för rösten är tempo och tonhöjd. Sänk och sänk. Jag vet inte om du kan sjunga, men om du kan det så vet du vad som menas med att "använda stödet". Samma sak gäller när man talar. Försök att sänka tonhöjd, styrka och tempo. Försök att "dra ned" rösten från svalget ned i magen.

Quickfix för ögonkontakten är klassikern med näsroten. Istället för att titta den du talar med i ögonen tittar du på hennes näsrot (om du inte står väldigt nära, men om du gör det har så att säga dina kortsiktiga problem kommit nära sin lösning). Du slipper den obehagliga ögonkontakten, samtidigt som du uppfattas som om du har ögonkontakt. Upprätthållandet av ögonkontakt - eller ögonkontaktsliknande näsrotstittande - är viktigt framförallt i det tidiga skedet av en kontakt. Det signalerar väljvilja, öppenhet, "har inget att dölja". När det budskapet efter några minuter är permanentat kan man släppa lite på ögonkontakten.

Andra quickfixar att tänka på är att inte gå/stå/sitta för nära den du vill prata med. Att du måste försöka ta dig ur din komfortzon betyder ju inte att du skall ta dig in i andras utan att ha fått en inbjudan till det. (NEJ, det skickas inte inbjudningskort och JA, det handlar om att avläsa signaler...) Jag skulle säga att 80-100 cm är ett bra avstånd för folk du inte känner, 50-80 cm är ett bra avstånd för såna du känner lite bättre. Närmare än 50 cm hör till undantagen: kort kompiskram eller hångel. Går du för nära någon på fel sätt hissas creepyflaggan på en gång! Och när den hissas upp är det dags att hissa ner Pelle!

Men det här är alltså quickfixar. Om du är ute efter en bestående förändring behöver du lära känna dina funktionshinder, du behöver coachas i vilka svårigheter de vanligen innebär och du behöver därefter träna på strategier att kompensera svårigheterna. Det är inte någon quickfix, det krävs träning, träning och träning. Och det kommer att innebära misslyckanden och pinsamheter som ändå måste följas av träning, träning och träning.

Jag blir lite frustrerad över att du intill denna dag inte tycks att blivit dragen och sliten i för att få iväg dig till hab och tidigare BUP. Barn med de svårigheter som jag antar (via bayesiansk inferens återigen) att du har haft erbjuds vanligen omfattande stödinsatser. Fick du någon hjälp från sakkunniga som barn? Erbjöds du träning avseende svårigheter?

Well. Oavsett allt som jag beklagar så är mitt helt bestämda råd att du söker kontakt med hab. Härvidlag måste du vara ihärdig. Du får vara beredd på att gå på, ringa upp igen, påminna, ifrågasätta varför du inte blir kontaktad och så vidare. Även det är en sorts träning.


Jag är inte ute efter att läxa upp dig. Det sista du behöver och det minst "uppåtpuffande" är att sabla ned dig för saker du har gjort och sagt. Jag vill försöka så ett frö av reflektion. Förstår du varför det är olämpligt att reagera upprört och affekterat? Det här är liksom inte en fråga om en regel som du råkade glömma bort och som du skall memorera bättre. Därför är jag nyfiken på om du förstår varför vissa reaktioner är olämpliga. Har du lust att utveckla din syn på det?

Jag tycker sammanfattningsvis att det är fantastiska råd och tips du får i tråden. Allt ifrån studietips till klädval och definitioner av begrepp. Jag är väldigt positivt överraskad över den genuina värme och välvilja som uppvisas i den här tråden, det är sannerligen inte så vanligt här på Flashback. Samtidigt gnager det lite i mig när jag läser tråden. Jag tror att du skulle kunna få mycket på köpet om du kom till mer insikt om dig själv, dina funktionshinder och de svårigheter de förknippas med. Självfallet förringar jag inte värdet av att knulla snygga brudar, det är verkligen superhäftigt, men det finns ju en insida också. Och då är det alltså inte insidan av vaginan jag tänker på.

Hursomhelst, vill du elaborera kring mina funderingar skulle jag bli glad. Om snabbfix för att få snabbis är viktigare har jag full förståelse för det. Fast då är det ett flin du får, inte ett leende.

Det bästa råd jag kan ge är alkohol, det kommer förändra din personlighet positivt, du kommer känna dig mycket bättre, bli betydligt mer social och öka självförtroendet extremt. Allt du sedan behöver göra är att dra till klubben och sedan måååå

Då ska det inte vara några som helst problem för dig att lära dig logga in på internetbanken och betala räkningar. Uppenbarligen så är du inte sifferblind och du är definitivt inte utvecklingsstörd, vilket dina föräldrar behandlar dig som, eftersom dom hela tiden gör saker åt dig, istället för att fostra dig till att bli en självständig, vuxen man. Det ska inte krävas - som det gjorde nu - att en helt främmande människa (jag) på ett internetforum indirekt (genom att be dig be henne lära dig hur man gör) ska sparka din mamma mamma i röven att komma igång. Nu har ni äntligen kommit igång om jag förstått saken rätt, men det är bara för sorgligt att det skulle krävas en främling och sex år av ditt vuxna liv innan dina föräldrar visade.

Det blir allt mer uppenbart hur det är dina föräldrar som håller dig tillbaka och sätter krokben för dig hela tiden. Det är inte konstigt att ditt självförtroende är på botten när dom fostrat dig i andan att du inte kan eller klarar av att lära dig dom enklaste saker och att det inte är någon idé med det ena eller andra. Dom har bromsat din utveckling något fruktansvärt. Det betyder inte att dom inte älskar dig, men dom har brustit rätt hårt i sitt föräldraskap. Tror tyvärr inte att det är ovanligt - jag har själv sett det många gånger - att föräldrar till ett barn med någon form av funktionshinder blir väldigt överbeskyddande. Du är dessutom deras enda barn, vilket garanterat inte inverkat positivt vad gäller att få dom att släppa taget.

Jag återkommer till ämnet längre ner i det här inlägget.


Ja, självklart. Absolut.



Det finns budgetalternativ till allt. Här får du försöka vara lite i ditt tänkande och inte låsa dig fast vid märken eller enskilda detaljer i boken. Det finns billigare alternativ (t ex H&M, som du känner dig bekväm med) till typ allt. Se boken som inspiration, snarare än något du slaviskt måste följa till punkt och pricka. Mycket i den är överkurs - som t ex det med armbandsuren - men just nu så har du inget referensverk alls. Du säger själv att du är helt clueless vad gäller kläder.

Men du behöver ju inte köpa den, utan låna hem den från biblioteket istället! I samma hylla kommer det dessutom stå andra böcker som är relaterade till mode och stil. Botanisera runt där och se om du hittar ytterligare böcker som känns som något som skulle kunna inspirera eller guida dig.

Ett annat tips - och jag skämtar inte ens - är att helt enkelt beställa hem H&M-katalogen, titta på hur kläderna kombinerats där och bara kopiera det rakt av. Du kommer ha allt samlat på ett ställe - både tips och kläderna i sig - så mer Asperger-anpassat än så kan det inte bli


Jag blev verkligen positivt överraskad över att du på alldeles eget initiativ inte bara tog dig till studentnationen, utan dessutom även vågade dig på att ta kontakt med tjejerna! Svinbra jobbat! Mer sånt! Det finns bara ett sätt att bli bättre på social interaktion och det är genom att träna, träna och åter träna. Och det där lät som jättebra träning. Dessutom så kom du utanför dörren och fick träffa lite nytt, trevligt folk. Häng inte upp dig på tjejer bara, utan det är lika viktigt att du skaffar dig vänner.

Jag vet att du tidigare sagt att du inte har något behov av vänner, men du kan inte bara hänga upp dig på att ligga. Framförallt - och tro mig, jag är själv tjej - så kommer en tjej/flickvän känna sig otroligt kvävd om du hänger upp hela din tillvaro på henne.

Vad är din idé av vänskap? För jag kan säga att det är en helt annan sak med vänner som vuxen än som barn/ungdom, om du nu har dåliga erfarenheter av det. Dels så ses man betydligt mer sällan, så kravet på dig att vara social kommer inte vara speciellt betungande. Dom flesta vuxna hinner knappt ens träffa sina bästa polare, ännu mindre ytliga bekanta. Och man kanske inte har speciellt många intressen gemensamt, men ändå utbyte av varandra. Då kanske du tänker att "vad är det för idé med vänner om man nästan ändå aldrig hinner ses och som inte delar mina intressen?". Men det handlar främst om att du måste bryta din isolering. Lära känna människor som du inte är familj/släkt med och som du kan ha utbyte av.

Har du förresten hunnit kolla upp det där med kontaktperson än?

Och angående tjejerna du planerar att gå fram att prata med... Jo, nog får du allt skissa lite i huvudet redan nu på vad du ska säga/prata om, om du redan nu känner att du inte kan prata med tjejer spontant över huvud taget. Det handlar inte om att du ska memorera något manus i huvudet, men du måste ta och fundera lite på när och var det kan vara lämpligt att gå fram till en tjej och hur du ska inleda samtalet. Sen får du ta det därifrån. OBS! Se dock till så att det inte låter inövat när du går fram och snackar. Annars kommer du låta som en monotan robot.


Du behöver inte starta en ny tråd, utan kan gå in i tråden för "snabba frågor" i forumet, där du kan ställa konkreta frågor. Ett exempel kan vara: "Jag behöver tips på ett par prisvärda (får kosta max xxx) chelsea boots i brunt skinn. Har någon några bra tips?"

Kolla även runt lite i trådarna i forumet och inspireras av andras bilder och frågor. OBS! Än en gång: häng inte upp dig på märken som nämns. Det går att hitta billigare alternativ som är lika stilrena, som passar din plånbok.

Anledningen till att jag tycker att du ska undvika det allmänna klädforumet är att det inte finns någon enhetlig linje där. Det är tusentals personers smak som ska samsas och du kommer få så många olika tips och råd som drar åt olika håll att du bara kommer bli förvirrad. I det klassiska klädforumet så finns det åtminstone en röd tråd + att det är omöjligt att misslyckas med klassisk stil. Det passar in i alla sammanhang och det är något som inte är beroende av trender. Gör bara klart när du ber om råd att du har väldigt begränsad ekonomi och att du behöver råd som är anpassade efter den.

Du vet att dina föräldrar ska köpa en bostadsrätt som du kan bo i. Då är det dom som äger den. Självklart så är det dom du kommer "hyra" den av. Att dina föräldrar inte förklarat det här. Helt jävla makalöst.


Imiron hade något bra tips. Skrev du upp det? Jag kommer inte exakt ihåg vad det hette. Men du får helt enkelt vända dig till habiliteringen/socialkontoret och höra efter vad du är berättigad till och vad dom kan erbjuda för hjälp.


Suck. Förlåt att jag tappar tålamodet, men vaaaarför ringer du inte själv Försäkringskassan och frågar? Jag skrev ganska långt och utförligt vad som gäller och orkar inte ta det igen.

Vilande aktivitetsersättning kommer inte hjälpa dig ekonomiskt om du pluggar, nej. Då får du ansöka om CSN. MEN... med dagens sjukförsäkringssystem så är det en enorm fördel att kunna få testa på att plugga/jobba i två år utan att bli av med sin ersättning om det nu inte skulle fungera. Se det som ett säkerhetsnät. Faller du, så har du kvar ersättningen. Och under tiden som du jobbar så får du ut 25% av aktivitetsersättningen, vilket är en rätt bra skjuts ekonomiskt. Åtminstone två tusenlappar extra i plånboken i månaden i två år.


Jag blir bestört eftersom du missat så många år av ditt vuxna liv genom att mer eller mindre bli omyndigförklarad av dina föräldrar, habiliteringen/daglig verksamhet och ja... alla omkring dig. Tänk vilken jävla skjuts ditt självförtroende fått på bara några månader av all hjälp du fått på Flashback. Du har fått mer uträttad den senaste månaden med hjälp av stöttningen här än vad du hittills fått under ditt sju år långa vuxna liv. Eftersom du har den problematiken du har så är vissa områden såklart kämpigare än andra, men ingen verkar ha hjälpt dig att hjälpa dig själv fram tills nu. Istället har du vaggats in i inlärd hjälplöshet (psykologiskt begrepp, googla).

Nu har du verkligen tagit dig i kragen, all heder till dig, men det tog ett år av "kan inte, vill inte, det är ingen idé, det är ingen mening, jag är värdelös, jag är helt jävla hopplös, jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag kommer aldrig klara av det där", etc, innan det släppte för ungefär en månad sen. Mycket tack vare att tre användare gick in och gjorde det som dina föräldrar borde gjort för längesen: dom ställde krav. Först då kom du igång!

Men nu ska vi inte hänga upp oss på det och du ska inte gå och deppa över dina missade år eller använda det som ursäkt för att inte fortsätta kämpa på. Det går inte att ändra på det förflutna. Däremot så kan du fortsätta ta makten över ditt liv. Du är redan på god väg!

Det låter ärligt talat som en urusel idé. Risken är överhängande att du kommer "fastna" där, eftersom varken du eller dina föräldrar är speciellt handlingskraftiga av er och ständigt väljer minsta motståndets lag. Det här är ett typiskt exempel. Dina föräldrar kommer ha dig i tryggt förvar i sin lägenhet och jag tror inte för ett ögonblick att bostadsletandet till dig kommer intensifieras, utan tvärtom rinna ut i sanden. Ni kommer samtliga tre bli för bekväma med den rådande situationen.

Nej, du ska flytta hemifrån på riktigt! Det handlar bara om några månader nu tills du ska flytta. Då flyttar du till en egen lägenhet. En mycket viktig symbolisk handling. Du inreder den som du vill ha den och det ska vara en fredad zon från dina föräldrar.

Hur ska du ens klara av att sköta er nuvarande trea själv när din mamma fortfarande städar ditt rum? Nä, det här kommer bara sluta med att dina föräldrar inte kommer klara av att släppa taget och åka dit i tid och otid och curla dig och du kommer bli för bekväm med arrangemanget för att ta steget att flytta på riktigt.

Varför ringde/mailade du inte själv?

Och tro mig; absolut ingenting kommer hända om du inte ligger i. Jag vill inte outa vad jag sysslar med, men jag har väldigt god kännedom om hur kommunen/vården fungerar och det händer fan inte ett skit om inte personen själv, anhöriga eller personal/kontaktpersoner ligger i som illrar. "När de får tid" betyder mer eller mindre "när Jupiter och månen står i rätt kurs och någon här orkar lyfta på röven". Vänta in tills efter jul, utan har du inte hört något från dom innan Lucia så ringer du upp och pushar på.


Det viktiga är att du kommer iväg. Sen vad du köper där är egentligen skit samma. Det är helt enkelt bara en viktig symbolisk handling att du som 25-åring äntligen tar steget att handla kläder själv. Du får inte ta med dig dina föräldrar, utan den här gången går/åker du dit helt själv, letar fram det du vill ha (behöver du hjälp så frågar du personalen) och betalar själv, utan deras inblandning. När du ändå är där så kan du ju kika runt lite bland kläderna i största allmänhet och testa sånt som du tycker ser fint ut. Målet är inte att köpa något (mer än handskarna och mössan då), utan du ska träna på att vara lite spontan. Okej?


Det här har jag redan hunnit svara på. Du behöver inte starta någon ny tråd, utan du kan gå in och fråga i redan existerande trådar. T ex den med snabba frågor, som jag nämnde. Och klassisk klädstil behöver inte kosta mer än någon annan klädstil. Man får anpassa sig efter den ekonomin man har och handla liknande plagg i billigare butiker. Gör bara klart för killarna (och tjejerna) där inne att du har väldigt begränsad ekonomi och letar efter budgetalternativ.



Jättebra.


Jag syftade på hur du presenterade dig och vad du berättade om dig själv. Vilka samtalsämnen du höll dig till.


OBS! Det var inget manus du skulle memorera ord för ord. Jag glömmer ibland att du tar saker och ting väldigt bokstavligt, ursäkta. Men använd det som en lös mall.

[/quote]

Med "tjej på kroken" så menade jag att du fått en tjej att bli intresserad av dig. Ni har t ex kanske träffats på en studentnation, pratat lite, och sen lagt till varandra på Facebook. Dvs den initiala kontakten.

Då är det viktigt att ha en profil som man känner är till ens fördel. Du vill inte ha bilder, statusuppdateringar eller inlägg på din sida som får dig att framstå i dålig dager.

I ditt fall skulle jag nog snarare föreslå att utbyta nummer istället.

Ingen aning. Jag vet inte vad som vore bäst. Jag vet ingenting.


Jag kan inte sjunga, men hur kan ni vara så säkra på att just min röst är ett av mina problem? Jag kan ju inte bara ändra på det sätt som jag har pratat i hela mitt liv! Fan, det är så jävla KÖRT!


Jag ska försöka, men grejen är den att jag bryter ögonkontakten utan att jag ens tänker på det. Jag vet inte ens att jag gör det!


Ja, men ibland - som t.ex. på adventsfikat - är det inte möjligt att ha så långt avstånd eftersom bordet är så litet. Samma sak på t.ex. Uppsalingo.


Så hur mycket längre till måste jag stå ut med att vara oskuld då, tror du?


Jag har varit på Hab och jag har varit på BUP. Det har inte förbättrat min situation tillräckligt mycket, tyvärr. Jag menar, mitt liv är mycket bättre än vad det hade varit om jag inte hade gått dit, men det är ändå inte värt att leva än.

Jag vet inte vad jag ska svara på de andra frågorna här, tyvärr.


Det är inte Hab, det är kommunen. Det är de som ska fixa kontaktperson och boendestödjare till mig. Vad ska jag prata med Hab om, exakt? Behöver jag prata med dem också?



Men det gör jag ändå när jag läser såna här inlägg. Tyvärr.


Nej, det har jag inte. Jag kommer ändå aldrig att kunna förstå folk eller bete mig som en normal människa, så vad skulle det tjäna till?

Vad är det en fråga om, förresten?


Jag förstår inte vad du menar med det här, tyvärr. Vad skulle jag elaborera på?


Jag vågar inte dricka alkohol. Jag vågar helt enkelt inte...

De säger att jag inte har varit intresserad av att lära mig nåt tidigare och att det därför inte har varit nån mening för dem att lära mig nåt.



Men varför skulle det vara tvunget att krävas det, tror du?

Jag hatar mig själv så jävla mycket att jag inte har kommit i gång med det här förrän nu. Jag borde ha börjat lära mig att bli vuxen för typ tio jävla år sen!


Mina föräldrar har faktiskt sagt att det ska bli skönt när jag flyttar ut. Det är uppenbart att jag inte är något mer än en börda för dem.

Jag är 25 år gammal och jag kan, gör och har ingenting. Fy fan i helvete, vad jag hatar mig själv.


Okej, då gör jag väl det, då.


Jag har faktiskt redan lånat den. Visst, jag ska läsa den, och visst, jag ska göra anteckningar, men det finns inte en jävla chans att det finns några böcker som nånsin kan göra mig till nåt mer än ett misslyckande.



Okej, gör man det från deras hemsida, eller?



Jag har ingen som helst idé av vänskap.


Jag förstår inte hur du menar att jag ska göra. Jag vet inte hur man har en vän.


Pappa har gjort det. De ska kontakta oss och kalla oss till ett möte.



Jag tror inte att du begriper riktigt hur omöjligt det du beskriver här faktiskt är för mig. Det går helt enkelt inte.



Det kan jag väl...


Men varför har de inte det, då?



Nej, det gjorde jag inte. Jag vet inte vad du pratar om.



Har redan gjort det.



Det säger inte mycket. Jag är fortfarande väldigt deprimerad. Jag orkar inte mer.


Jag önskar att jag kunde se det på det sättet.

Men det kan jag inte.



Okej.



Jag kan varken hitta den eller inreda den själv, det förstår du, va? Jag vet inte ett piss om sånt.



JAG STÄDAR OCKSÅ MITT RUM! HAR DU INTE LÄST DET JAG HAR SKRIVIT ANGÅENDE DET, ELLER?!



Därför att min pappa redan hade gjort det och därför att jag inte kan.



Den där meningen säger emot sig själv. Ska jag vänta till efter Lucia eller till efter jul?


Min mamma behöver ändå godkänna det jag köper. Jag har köpt en stickad mössa och ett par läderhandskar nu, men mamma måste säga om jag kan behålla dem eller inte. Jag har inte mycket pengar, förstår du.



Jag har redan berättat så mycket jag kan om det.


Varför det? Det är ju mycket svårare. Och hur vet jag att hon inte redan har en pojkvän, förresten?

Nu tar även jag en paus från tråden, för det är totalt meningslöst att försöka hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv. Senast igår så satt jag minst två timmar och svarade på oräkneliga frågor. Vad får jag tillbaka? En jävla pissattityd.

Ditt beteende följer ett tydligt mönster. Så fort du är på väg att göra framsteg så faller du tillbaka in i din inlärda hjälplöshet. Det finns två saker du måste göra för att ta dig ur den: 1. frigöra dig från dina föräldrar (här är det uppenbart att du inte kommer få hjälp, utan du måste själv slå dig fri) och deras makt över dig 2. gå i KBT för att lära dig komma ur offerrollen.

Jag återkommer till tråden när jag märker att du börjar bli lite balanserad igen och inte beter dig som en trotsig 5-åring.