Citat:
Ursprungligen postat av
Bleppe_Bf
Tror vi fäster fokus på fel återkommande faser.
Det återkommande i intervjuerna som är mer karaktärsdanande är behovet av att få känna sig snygg, att hon beskriver sig själv som orädd och att hon själv skall bestämma om hennes arbetstider.
Säg det vanliga jobb där hon kan få sitt ohyggligt stora självbekräfelsebehov tillgodosett?
Orädd antyder att hon är en thrillseeker av guds nåde. Säkert dyra vanor inblandat, därav det stora pengabehovet
Narcissism, psykopati med inslag av impulsivitet och machiavellianism (här i form av manipulation av torskar).
Detta skulle vara drivkrafterna för någon med klassisk dark triad personlighet.
Slutligen arbetstiderna, om hon är mentalt instabil (svårt att tro när man sett intervjuerna) och måste tillbringa tid på anstalter eller ligga hemma och må dåligt i perioder blir det ju också svårt med många vanliga jobb. Även mindre vanliga jobb som modell eller dylikt kommer du att ha svårt att behålla ifall du blir en no-show för många gånger.
Båda tycks ha grandiosa tankar om sig själva. Han tycks tro att han är någon sorts övermänniska som kan lura resten av samhället. Och hon tycks tro att hon är en otrolig människokännare som dessutom kan “manipulera” en farlig och psykiskt sjuk kriminell person.
Läkaren också tilltalar förhörsledarna som om de hade vuxit upp under en sten och inte fattade ett jota. Han pratar till dem lite som man gör med barn. Förklarar saker som han själv uppfattar som “självklarheter” och uppenbarligen undrar varför förhörsledarna inte fattar – när han själv inte tycks fatta det faktum att förhörsledarna måste ju fråga för att få hans svar. Inte vad det själva har förstått..
Isabel pratar också med sina intervjuare som om de inte fattade ett jota. Tilde försökte hinta lite om “gränslösa” personligheter eller “trasiga själar” men enligt Isabel gällde inget av detta just henne utan I hennes värld var allt frid och fröjd tills hon blev inlåst I bunkern. Och det tror hon alltså att vi tv-tittare kommer att tro på.
Sen har paret även en annan gemensam nämnare. Ingen av dem tycktes ha stabilitet nog att ha ett vanligt 9-17 jobb. Läkaren jobbade endast 3 dagar per vecka (innan dess som stafettläkare) och oavsett hur många dagar per vecka Isabel jobbade så handlade det ju inte om regelbundna arbetstider utan “uppdrag” som hon fick per telefon när kunden kontaktade henne – med olika lång varsel.
Jag kan också fantisera ihop att läkaren kanske hade komplex över sin längd och ifall Isabel verkligen är 190 då har hon säkert komplex också fast åt andra hållet.
Båda två tycks också dras till “det farliga”. Båda två är beredda att ta stora risker om de anser målet vara tillräckligt eftertraktat.
