Citat:
Ursprungligen postat av
DindooNuffin
Människans natur finns i köttet. Vi syndar för att vi vill tillfredsställa köttet(s lustar). Det betyder inte att vi är onda, för vi kan styra våra handlingar med hjälp av vår ande (hjärna, förstånd). Om vi INTE gör det, är vi onda.
Så du har fel på samtliga 3 punkter.
Människan har alltså sitt kött att skylla på, men vad kan idioten satan skylla sin ondska på? Ingenting. Han är en andevarelse, så han kan inte skylla på kroppen. Han ger efter för sina impulser för att han är hänsynslös och ond. Den som kallas satan är dum också, för det är uppenbart att han inte insåg vilka konsekvenser den lögn han lurade Eva med skulle få. Hans egen död. Och att alla som följer honom också skulle dö.
Sedan han insåg sitt misstag är han mer än villig att offra alla som följer honom. Varför vill nån följa en sån gud? För det är väl uppenbart att satan inte är överlägsen Gud. Det blev en strid i himlen, som satan förlorade och han och alla de änglar som följde honom kastades ut ur himlen. Med facit i hand, för vi vet redan genom profeterna hur detta slutar, så är det minst sagt korkat att följa förloraren satan.
Satan kan ses som det rationella svaret på människans natur, där hennes känslor, tänkande och handlingar inte fördöms utan bejakas. "Synd" och arvsynd blir i det sammanhanget blott irrationellt, speciellt filosofiskt ohållbart blir det då frågan om ett individuellt ansvar uppkommer och kristendomen tycks laborera med just ett individuellt ansvar för frälsningen: erkänn dina synder, tro och lita på Gud, så kanske just du får evigt liv (om Gud så behagar).
Fördelen med Satan är att föreställningen om individualitet och individuellt ansvar helt kan (men behöver förstås inte, men frågan blir i princip filosofiskt obsolet) skrotas.
Jag tror förstås inte att jag har fel på de punkter jag räknar upp. Stödet för dessa ligger ytterst i att människans natur blott kan beskrivas i termer av de känslor, tänkande och handlingar hon omfattar, dvs deskriptivt (och inte normativt). Satan bejakar hela spektret av dessa - vilket är rationellt, på samma sätt som vi betraktar andra djur förutom människan.
Konsekvensen är förstås att Gud är en delmängd i allt som Satan bejakar som just mänsklighetens natur - Gud blir därmed en del i ondskan (om vi nu ser Satan som ond).
Ett annat sätt att uttrycka sig är att medan Gud söker begränsar människan, så expanderar Satan människans natur. Detta har förstås väldiga politiska konsekvenser. Religiösa knäppgökar vill ju just detta: styra och begränsa människans uttryck i religionens namn (vilket verkar gälla alla världsreligioner).
Man skulle kunna påstå att medan Gud är reaktionär är Satan progressiv och revolutionär.
