Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

Det var ju i sig en tråkig historia på alla sätt. För 40 år sedan hade jag redan startat mitt första företag och hade inga tankar på att Sverige var ett idiotland mer än ur skattehänseende. Barnaga blev förbjudet 1979.

Hon kan inte ha sagt -Här ordförande. och sträckt fram något?

Nix. Sa det flera gånger. Den här klassföreståndaren var för övrigt ganska dum i huvudet på många sätt.

Då fanns det säkert flera saker att gnälla på angående den personen.

- Jag har undersökningen här ordförande.

- Herr ordförande, om jag får be.

- Javisst herr är den.

För några år sedan lyssnade jag på en debatt i en större stads kommunfullmäktige där ordförande var en kvinna. Innan sitt anförande sade en talare ”fru ordförande”. Andra talare sade bara ”ordförande”. Båda varianterna verkade accepterade.

Det känns som ett onödigt tillägg med fru, speciellt om ordförande inte varit gift eller sammanboende. Då borde det bli fröken ordförande. Det låter inte klokt och det är precis vad »fru ordförande« gör, nämligen inte låter klokt.

Retar mig till max på dessa överkompenseringar alltifrån tillägget -ska, över det ännu värre tillägget -inna till otyget att byta ut -man mot -kvinna (»riksdagskvinna»). Hu så hemskt.

Fru är ju från början en titel för kvinnor med makt, riktigt långt tillbaka betyder det 'gudinna', vilket mitt användarnamn just tros vara det urgermanska namnet för (det är ursprunget till Freyja/Fröja/Freja), så helt galet är det ju inte men lite ålderdomligt.

-inna och -ska är ju delvis en sammanblandning av tyska ändelser för att feminisera maskulina ord med tyska ändelser för att visa att en kvinna är gift med en man med ett visst yrke eller viss status. -ska är från början helt enkelt en tysk ändelse, -sche, lik den slaviska -a för en feminin form av namnet på den en kvinna är gift med.

Tja, skillnaden mellan "fru" och "fröken" var viktig förr därför att kvinnans civilstånd ofta avgjorde hennes roll i samhället.
Nu har vi nästan glömt bort det här, även om barnen fortfarande kallar även gifta lärarinnor för "fröken".
Och en fru är idag nästan bara en synonym till hustru eller maka.

Jag tycker att det är intressant med ändelserna -ska och -inna, som nu har blivit gammeldags de också.
De har ju också betecknat kvinnans etniska eller nationella tillhörighet, som det är i "fransyska" och "judinna".
Eller hennes yrke, som det är i "sjuksköterska" och "lärarinna".

För drygt hundra år sedan var det vanligt att gifta kvinnor snyltade på sina mäns framgångar och positioner i samhället.

Inom det militära fanns benämningar som
majorska och överstinna. Kanske kunde även ett underbefälens fru kallas korpralska eller furirska.

I den akademiska världen fanns t.ex. professorska och doktorinna.

Jag tror att HerrGickhan är medveten om det.

På modern tyska är en Majorin vanligen en kvinnlig major, medan det åtminstone fram till 1945 vanligen betecknade en majors hustru. Däremot är en Ärztin alltid en kvinnlig läkare.

Helt rätt.

Det jag irriterar mig på är egentligen den dubbelmoral som framträder. Med det menar jag då att många som på något sätt vill erkänna sig till ett »jämställt« förhållningssätt är mest pigga på de särskiljande ordvalen. Bland de värsta är nog ändå »-maninna«, exempelvis i »landsmannina«. Värst är förmodligen konstruktioner som inte borde finnas eller helt enkelt egentligen inte finns, såsom: »löperska«, »åkerska«, »kulstötarinna« osv...

Dubbelmoralen är således att dessa å ena sidan menar att kvinnor och män är »jämlika« samtidigt som de å andra sidan väljer en andra klassens beteckning för kvinnor.

Det föll inte i god jord då Kronkalle skulle trenda lite och använda romsk slang i sin annons för att kränga beslagtaget gods:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/mBK4O0/kronofogden-pudlar--auktionerade-ut-becknarvaska


Så vad säger vi - är det OK med romska låneord i allmänhet? Och förortsslang i synnerhet i myndigheters språkbruk?

Så långt tillbaks i tiden behöver man inte gå, dylika titlar kanske försvunnit nu, men inte så länge sedan vissa användes, "borgmästarinna" exempelvis. Det är dock långt ifrån alla liknande titlar som blivit föremål för konstruktion av titel även till frun, "glasmästarinna" har jag aldrig läst om, "rektorska" däremot. Är något tveksamt att det förekommit underbefälstitlar till dess fruar å andra sidan.