Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

Det låter lika elegant som "flicker" för "flickor" och "kvinner" för "kvinnor" osv. Och detta hör man mycket i bl a huvudstaden.

Ja jag tycker inte på något sätt att stockholmare är bättre. Utpräglad stockholmska låter helt efterblivet.

Ta bara en mening som "är du säker". På stockholmska blir det "eru seeker".
Efterblivet.

Att plural på -or uttalas -er förekommer, vad jag vet, i hela Sverige i ledigt tal.

Felaktig användning av "flertalet", är störande.

Ett flertal = många.
Flertalet = de flesta, eller majoriteten.

»Julen kom sent i år«, när någon säger det i januari eller februari och relaterar till att något trevligt har hänt. fattar de inte att det då ska vara »julen kom tidigt i år«?

Det är för övrigt svårt för julen att komma särskilt mycket senare under året än den gör.

Egenteligen = dåligt / egenkligen = sämre / egenkeligen = sämst

Frekvent användande av akronymer i tal och skrift, och framför allt användande av icke allmänt kända sådana i vardagligt tal, där man absolut inte kan ta för givet att de ens är vagt kända. Exempel:

"Ni får vända er till EHT.", sagt till föräldrar. EHT = Elevhälsoteamet

"I dag har vi APT." APT = arbetsplatsträff. Vad jag förstår en fackligt förhandlad mötespunkt som ska behandla arbetssituationen ur arbetstagarens perspektiv.

Alltså bruk av akronymer, där knappast någon förstår vad de betyder och innebär.

"EU", är väl ok.

Ja ett riktigt ok över axlarna på enskilda länder tycker många.

Menar du i tal eller skrift? I tal är det ju inte fel att säga ijenklien, eftersom kombinationen tl ofta blir kl i vissa dialekter. Att e blir till i är också vanligt, och var vanligare förr (ner blev nir, gen blev gin o.s.v.).

Precis. Även om det inte var riktgt så jag menade.

Nej, men du vet hur det är. Allt man säger kan vändas emot en.

Ofta hör jag svenskar svänga sig med det anglosaxiska hasardtekniska uttrycket ”all in”, vilket verkar betyda att man ger allt eller satsar helhjärtat på ett förestående företag.
Det ger dessvärre ett löjligt intryck.
Jag hör ytterst sällan infödda anglosaxare formulera sig i de termerna, så hur kan det komma sig att det har blivit så populärt i svenska mediesammanhang?