Jag har nu läst igenom Breiviks manifest en andra gång, och har försökt att analysera hans psyke. Jag känner igen mig i honom och kan på många sätt identifiera mig med honom.
Man blir tagen för given, man blir inte respekterad, man sköter sig men betraktas ändå som ett missfoster av ens nära och av samhället i stort. Lägg där till en regim som för en politik där det som man håller kärast av allt - sitt land - hotas att tas ifrån en.
Kanske är det något fel på mig, men jag har alltid identifierat mig mer med dom "onda" karaktärerna i diverse filmer och TV-serier, snarare än dom "goda" karaktärerna. Jag minns att jag, när jag var liten, tyckte synd om och litegrann sympatiserade med Scar i
Lejonkungen. Vill man förstå Breiviks mentala kollaps (och personer som mig och mitt psyke) på ett enkelt sätt, så kanske ögonblicket från
Lejonkungen där Scar låter Mufasa falla ner till sin död kan förklara en del:
http://www.youtube.com/watch?v=Co27a...eature=related (3:13 --->)
Ögonblicket när Mufasa stirrar in i Scars blick, och vädjar för sitt liv, är den första gången som Scar känner att hans bror
respekterar honom. Första gången någonsin som hans arroganta och präktiga och populära bror, bemöter honom med respekt. Utmattad av otacksamheten och respektlösheten som han bemötts med, jämfört med den berusande känsla av
makt som han känner i detta läge, är det som gör att han låter sin bror falla till sin död, istället för att rädda honom.
En liknande psykologisk process (där man kan jämföra Scar med Brevik, och Mufasa med AUF-ungdomarna) tror jag kan ligga bakom massakern.