Tid - samlingstråd

Kanske var det otydligt med vad jag menade med rumtidsavstånd, så jag kan försöka förklara bättre. Utsagan "Materia som trycks ihop till under Schwarzchild-radien kollapsar till ett svart hål" stämmer enbart i materians vilosystem; i alla andra system är det helt enkelt inte sant och inte vad teorin säger. Detta är som jag skrev ovan eftersom den allmänna relativitetsteorin inte bara bryr sig om avståndet mellan händelser i rummet, utan även i tiden. Så oavsett hur fort en ensam massa färdas, så länge den inte i sitt vilosystem är mer ihoptryckt än sin Schwarzchild-radie kommer den inte kollapsa. Så, din förvirring bygger enbart på att du inte vet exakt vad teorierna säger, då är det lätt att bli förvirrad.

Det är möjligt att jag är förvirrad samt skrivit lite förvirrat ibland, men:

Jag ser det ändå som att antingen är längdkontraktionen en optisk synvilla och Schwarzchild radien inte gäller då för optiska synvillor eller så är längdkontraktionen en verklig företeelse. Krymper en massa som närmar sig c ihop under Schwarzchild radien så borde denna massa kollapsa i ett svart hål.

Men eftersom man själv inte kommer att se sig krympa under Schwarzchild radien när man kommer för nära c utan det är omgivningen som krymper och materia runt omkring sig som till slut understiger Schwarzchild radien, så innebär det ju att längdkontraktionen i princip är en optisk synvilla för annars skulle alla passerande objekt bli svarta hål, vilket förefaller ännu mer absurt. Men det är antagligen bara de etablerade teorierna som inte fungerar både för hastigheter i c och hastigheter alltför nära c och det som kollapsar då är de etablerade teorierna och inte materian.

Jag kan inte förlika mig till fullo med de etablerade teorierna eftersom de inte ens kan förklara eller erkänna att ljusets konstanta hastighet även kan definieras som både oändligt hög och helt stilla. Förutom den exakt konstanta hastighet som vi alla kan mäta upp c i, men då i ett relativt rum och i en relativ tid.

Det lustiga är, men vilket jag ändå vet att det är sant, att under i princip nolltid i ett referenssystem kan ett annat referenssystem samtidigt uppleva många miljarder år (i princip oändligt med tid).

D.v.s. nuet är så relativt i hur mycket upplevd och verklig tid som förflyter för oss som kan mäta den att det inte går att säga annat än att det enda objektiva tiden som finns och är verkligt är "nuet". Tid såsom vi upplever det borde alltså finns som en undernivå till det ”eviga nuet” som alltid existerar oavsett om något får en nanosekund till förfogande eller 100 miljarder år under samma och samtidiga relativa delmängd av ”nuet”.

Om en observatör i ett referenssystem upplever 1 år och en annan observatör i ett annat referenssystem upplever 1 miljard år är det uppenbart att de inte menar samma sak när de säger "år". En intressant sak när man transformerar mellan olika referenssystem är att innebörden i en utsaga inte förändras av någon transformation. Om någon signal kan gå mellan systemen kan de båda observatörerna prata med varandra men för att en sådan kommunikation skall bli meningsfull måste de enas om vad de menar med sina ord, till exempel med "år". Är det möjligt att finna sådana gemensamma definitioner?

Kanske.

När jag läser vad du skriver får jag en känsla av att du säger samma sak som jag gör men du använder ord som jag nog ger en annan innebörd än vad du gör. Med "nu" menar jag ett kort tidsavsnitt vanligtvis knutet till min upplevelse. "Evigt nu" är alltså en motsägelse. För mig betyder det ett oändligt långt kort tidsavsnitt. Och vad menar du med "samtidiga relativa delmängd av nuet"?

Vad jag undrar är om vi kan förankra ett tidsbegrepp i en ändlig mängd kvanta som beskriver den värld vi kan uppleva. Det skulle i så fall kunna tolkas som att denna ändliga mängd skulle vara ditt "eviga nu". Och gör vi så kommer vi bara att kunna uppleva en liten del av denna mängd. Är det det du talar om som "samtidiga relativa delmängd av nuet"?

Men ditt upplevda "nu" sker ju av mängder av händelser fördelat på bråkdelar av sekunder (men massor av nanosekunder) i många tidskvanta som egentligen hänt tidigare men som din kropp i efterhand tar del av och upplever som ett eget "nu".

Ja, det blir motsägelsefullt, men konsekvenserna blir sådana när c både kan vara en oändligt hög hastighet ett oändligt rum samtidigt som c kan ha noll hastighet i ett oändligt platt rum.

Att en oändligt mängd händelser kan ske i ett referenssystem på en oändligt lång tid samtidigt med att ett annat referenssystem sker detta på en oändligt kort tid i det "oändliga nuet".

Då passar din beskrivning bra på den ändliga mängd kvanta och tid som vi upplever. Men det ligger på ett annat plan än det "oändliga nuet".

Jag måste rätta mitt eget inlägg då det blev konstigare än normal p.g.a. uteblivna ord:

Att en oändligt mängd händelser kan ske i ett referenssystem på en oändligt lång tid samtidigt med att ett annat referenssystem kan få "uppleva" samma "oändliga nutid" på en i princip oändligt kort tid är märkligt men troligen sant. I det "oändliga nuet" sker allt samtidigt för båda referenssystemen, som då existerar samtidigt, men med olika tidsupplevelselängd beroende på hastighet och storlek i förhållande till varandra.

Jag får även igen hänvisa till min tidigare tråd att tiden är bara en dimension: https://www.flashback.org/t1580945 även om vissa inlägg i denna tråd också kan upplevas vara oklara.

Det fetmarkerade är helt enkelt inte korrekt i allmän relativitetsteori, och vad du tycker "borde hända" är inte i närheten lika relevant som vad teorin faktiskt säger. Påståendet om att ett föremål mer ihoptryckt än sin Schwarzchild-radie kollapsar till ett svart hål är ett påstående som enbart är sant i ett enda referenssystem, vilosystemet. Detta eftersom påståendet pratar om en rumslig längd, något som varierar när vi rör oss mellan olika referenssystem pga. längdkontraktion. Är detta verkligen svårt att förstå?

Längdkontraktionen är inte en optisk synvilla, och det finns faktiskt bra, enkla exempel på detta. Det mest fantastiska är nog att kvicksilver vid rumstemperatur är i vätskeform, något som bara händer eftersom längdkontraktionen förändrar avståndet elektroner upplever mellan olika elektronskal! Så där har du direkt bevis på att längdkontraktion är en äkta effekt. (referens:http://en.wikipedia.org/wiki/Relativistic_quantum_chemistry#Mercury)

Sen, speciell relativitetsteori är en konsisten teori; folk har sedan Einstein publicerade den (för nästan hundra år sen) försökt hitta paradoxer. Ingen har lyckats än, och den stämmer med alla test än så länge, så om man tycker något är paradoxalt eller felaktigt så är det antagligen en själv som är förvirrad snarare än teorin som är fel.

Ett annat påtagligt exempel är att magnetisk kraftverkan är en relativistisk korrektion av elektrostatisk kraftverkan.

Jag började ana att du liksom jag försökte placera in den värld vi upplever i ett fyrdimensionell koordinatsystem för att kunna beskriva händelser på ett beräkningsbart sätt. Men jag förstår inte vad du menar. Jag förstår inte hur du definierar dina begrepp, jag förstår inte hur du ger dem värden och jag förstår inte hur du räknar med dessa värden.

Jag har ögnat igenom din tråd och så vitt jag förstod lom ni fram till att "tiden är bara en dimension" betyder att man använder tidskoordinater på samma sätt som rumskoordinater för att ange läge i rumtiden. Det säger jag också.

Jag föreslår att du definierar begrepp som "hastighet", "nu", "tidsupplevelselängd", "nutid" och så vidare på sådant sätt att man kan ge dem siffervärden och börja räkna med dem.

När man mäter avstånd med radar skickar man en signal i påverkansnu, får en reflex i samtidsnu och tar emot reflexen i observationsnu. Den parametertid som förflyter mellan påverkansnu och observationsnu blir då ett mått på avståndet. Jag beräknar avståndet som halva gångtiden dividerad med ljushastigheten.

Vad händer om ljushastigheten minskar med v i ena riktningen och ökar med v i andra riktningen? Då ökar gångtiden i ena riktningen och gångtiden i andra riktningen minskar. Men ökningen av gångtid blir större än minskningen. Det inser man lätt om man låter v bli så stor att gångtiden mer än fördubblas i ena riktningen. Hur snabbt man än färdas i andra riktningen kan man då inte ta igen förlorad tid.

Om man färdas med hastigheten v borde man då få ökad gångtid vid avståndsmätning med radar mot en viss radarreflektor. Men det visade sig att gångtiden blir samma för observatörer som står stilla och som rör sig i förhållande till radarreflektorn. Detta kan tolkas på två sätt.

Antingen är ljushastigheten oberoende av v eller också är avståndet till radarreflektorn beroende av v.

Genom att använda Lorentztransformen får man en beskrivning av världen som bevarar konstant ljushastighet. Vi har nu i mer än hundra år använt denna beskrivning och övertygat oss om att den är användbar för att förutsäga försöksresultat. Men man kan knappast påstå att den slagit igenom i vårt vardagstänkande.

Hur är det med den andra möjligheten? Att avståndet beror på v?

Vid första påseende verkar det självklart att avståndet till samma radarreflektor är samma för två observatörer som befinner sig på samma punkt oavsett om en av observatörerna rör sig med hastigheten v. Men om man funderar lite mer på situationen innebär ju hastigheten v att den observatören inte har samma avstånd till radarreflektorn under hela gångtiden. Det kanske finns skäl att titta närmare på det alternativet.

Jag håller med om detta och säger inte emot er om att alla experiment och tester i ett och samma referenssystem där man håller sig under hastigheten c så stämmer alla de etablerade teorierna.

Men genom att använda Lorentztransformen så ser man tydligt att c både ger upphov till ett platt rum samtidigt som man kan se ljusets hastighet går utan egen förbrukad tid i ett oändligt stort rum. Vad drar man slutsatser av denna mycket enkla observation?

Jo att formlerna inte gäller vid c för att inget referenssystem med materia kan färdas i c. Men jag anser att tiden (det ”oändliga nuet” surfar på tidsdimensionens yttersta rand) liksom ljuset färdas i c och att formlerna (Lorentztransformen) för tidsdilationen och längdkontraktionen är korrekta även vid hastigheten c och att man borde försöka lära sig förstå mer om det även om det blir en återvändsgränd rent matematiskt.

Att bara framföra att man inte alls får blanda referenssystem när man filosoferar om tiden och om hur allt annat är uppbyggt samt att formlerna inte får gälla vid hastigheten c, känns ju bara som mycket dåliga bortförklaringar för att man inte vet eller har svar på hur allt egentligen hänger ihop.

Om längdkontraktionen är riktig och du teoretiskt sätt färdas i en 10 meter lång farkost som accelererar till så nära c att längdkontraktionen mäter upp ett universum som understiger 9 meter? Hur får då denna farkost plats att existera i detta universum om längdkontraktionen inte är en optisk synvilla?

Om du tittar ut genom fönstret så kan väl inte omgivningen vara mindre än din farkost?

Jag förnekar inte att längdkontraktionen fungerar i experiment och mätningar. Jag kan ju samtidigt påstå att hastigheten på c både är noll och oändligt hög, men ändå mätas till en exakt hastighet, 299 792 458 relativa meter per relativ sekund. Men detta ger inte heller någon konflikt med naturlagarna.

Anledningen till att värdet på ljusets hastighet är exakt det antal meter som anges är att enheten meter är definierad som en delmängd av just ljusets hastighet. Det är ju inget bevis på hur hög ljusets hastighet egentligen är i sin egen tid. Men tydligen ser inte många att detta är ett cirkelbevis utan logisk bevisad härledning. En meter är ju formellt definierad som längden av den sträcka som ljuset tillryggalägger i absolut vakuum under tiden 1/299 792 458 sekund.

Ljusets högsta möjliga hastighet mäts alltså med ett mått som bestäms att vara en delmängd av ljusets hastighet i ett rum som också har en relativ storlek (som ändras i storlek av hastigheten), i en relativ tid som också beror på just hastigheten man själv har jämfört med omgivningen. Att c då har en konstant mätbar hastighet håller jag naturligtvis med om då c inte kan bli någon annan hastighet än den som man bestämt sig att den ska definieras som.

När något färdas mycket nära c (d.v.s. mycket nära oändligt snabbt i sin egen tid) så ser omgivande materia ut att krympa. Mäter man storleken på omgivande objekt så blir den naturligtvis också förkrympta då enheten meter är definierad som en del av ljusets hastighet i det referenssystemet. Därmed ser dessa objekt förkrympta ut, i det relativt sätt mycket mer stillastående referenssystemet.

Längdkontraktionen kan då ses som en optisk synvilla trots att den kan mätas, uppträda och praktiskt fungera fullt ut som om den var verklig. Det blir bara en sorts felaktig syn på verkligheten, eftersom c har en oändligt hög hastighet i sin egen tid. Men denna felaktiga syn på saknar betydelse och innebär bara en obetydlig begreppsförvirring. Matematiker kan räkna på många sätt och det är för dem huvudsaken att talen och teorierna stämmer med vad de själva definierat att vår verklighet ska vara.

Det enda som egentligen är verkligt och bestående vid en färd nära c är tidsdilationen för den kvarstår även när man saktat ned från en hastighet som varit nära en oändligt hög hastighet i den tid man då befunnit sig i, ned till en liknande hastighet som det omgivande referenssystemet man jämfört och mätt sig mot före och efter en färd i vårt universum.

Så tror jag att c är oändligt snabbt och att tidens ”nu” förflyter i den hastigheten och att c även samtidigt kan ses som noll hastighet ur ett annat perspektiv. Inget som framförts av någon har på något sätt rubbat min syn på vad tid och ljustes högsta hastighet står för. Men visst kan jag ha fel, så motbevisa mig gärna på ett ännu tydligare sätt om ni kan.