2011-02-22, 01:54
#1921
Citat:
Ursprungligen postat av BaalZeBub
Ja, det var mer skrämmande läsning än H.P Lovecraft!
Så här blir det om man gör en H.P Lovecraft remix:
Om vi hade vetat vad vi nu vet hade vi aldrig börjat prata om det. Hade vi inte pratat om det hade det som sen hände aldrig hönt. Nu vet vi att det finns saker man inte ska prata om, kanske inte ens läsa om. Det som inte bör nämnas är nu nämnt.
VARNING! - Läser du längre än hit finns ingen väg tillbaka
I JANUARI 2010 skrev DN:s Åsa Beckman om när författaren Stig Larsson förklarade att han skulle "pissa" i hennes gom, "så att du aldrig mer kan prata". Många tog emot Beckmans minne med lättnad för att hon berättade om könsordningen i kultursfären. Andra reagerade med att avfärda henne: en del hänvisade till "internt skvaller", en del till att händelsen inte kunde skrivas upp på genuskontot.
I december drog #detsomintebörnämnas igång på Twitter. Kanske hade journalisten Johanna Koljonens ursprungsberättelse om sex som börjar bra och som sedan blir på gränsen till det påtvingade mött samma kluvna mottagande - om det inte varit för mängden berättelser som följde på hennes. Det är svårare att fnysa åt en hel katalog av vittnesmål om våldtäkter och sexuellt utnyttjande.
HÄROMVECKAN VAR JAG på en fullsatt samtalskväll om #detsomintebörnämnas på Södra Teatern i Stockholm, där Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby, formulerade vad #detsomintebörnämnas har blivit: "Individuella berättelser som formar en offentlighet".
Just det. Nyckeln är att låta de personliga texterna få bli en offentlighet, som får konkurrera med bilden av världens mest jämställda land. Så om 2010 kom att bli året då vi pratade om det, önskar jag att 2011 är året då vi fortsätter att läsa de berättelser som skrivs i kölvattnet av #detsomintebörnämnas.
DEN AMERIKANSKA litteraturprofessorn Leigh Gilmore skriver i sin essäbok "The limits of autobiography. Trauma and testimony" om självbiografin som en "alternativ rättskipning för trauma". Gilmore tänker sig att vissa berättelser om våldsutsatta kroppar och själar inte kan uttryckas inom ramen för juridik. I stället växer dessa vittnesmål fram i gränslandet mellan dokumentär, självbiografi och fiktion.
Berättelserna inom #detsomintebörnämnas gör anspråk på självbiografisk upprättelse. Kanske, som Leigh Gilmore skrivit i en annan av sina böcker ("Autobiographics. A feminist theory of women's self-representation"), är de också försök att "bryta kopplingen mellan 'ljuga' och 'kvinnor'.
Män berättar också. Men majoriteten av berättelserna speglar trots allt sexbrottsstatistiken. Kvinnor blir betydligt oftare utsatta. I detta på något sätt tragiskt omoderna faktum finns en stor förvånad sorg som löper som en röd tråd genom texterna.
"Men varför gör han plötsligt detta mot mig? Var vi inte nyss jämbördiga festpolare? När skrevs kontraktet om, och varför fick jag inget veta?" Detta är inget citat, men en känsla som texterna uttrycker om och om igen.
När jag för ett par år sedan intervjuade litteraturprofessorn Lisbeth Larsson sade hon att "Jag beundrar 70-talistgenerationens feminister som kommer ut med sin bitterhet. Det är ju storartat faktiskt, att ni vågar erkänna att ni är besvikna, att det fortfarande är så svårt att få vara en hel människa, en verkligt fri kvinna. I min generation skulle vi vara så kämpaglada hela tiden" (DN 4/9 2008).
Den där bitterheten innehåller en hel del kunskap. Till exempel kunskap om glappet mellan samtidens sexpraktik och dess idealiserade självbilder, och om vilket enormt ansvar kvinnor tar för att glappet inte ska märkas.
Kanske är det mina egna erfarenheter av plötsliga kontraktsomskrivningar som får mig att betona detta med förvåningen. Min egen historia är peanuts i jämförelse med de flesta #detsomintebörnämnas-berättelserna, men den är symtomatisk.
NAR TAG GICK på Journalisthögskolan i mitten av 9o-talet fick jag en dag ett mejl från falsk avsändare. Det innehöll något slags frustande fantasi om min kropp, och sexplaner i samband med en skolfest. Jag tog reda på de verkliga avsändarna, och skällde ut dessa två manliga kurskamrater. I efterhand fick jag höra att jag hade varit taskig som blivit arg. Killarna hade ju "blivit ledsna".
Jag var så extremt förvånad. Det var något med hela min självbild som ruckades. Jag var ju så... skärpt. Det var som om jag trodde att mitt feministiska och mitt skrivande jag innebar att jag inte kunde förvandlas till en gammaldags kvinnokropp, i stunder då jag inte alls ville.
Jag var naiv. Inte minst när jag trodde att jag var schyst som själv pratade med killarna i stället för att anmäla dem till institutionen. Vad jag inte hade fattat, var att jag bara skulle ha varit tyst och accepterat att kontraktet plötsligt hade skrivits om.
Lika mycket som #detsomintebörnämnas-texterna handlar om att få tala ut, lika mycket handlar de om kvinnors strategier för att hjälpa till med att bevara bilden av att allt är som det ska. Historierna bekräftar det så kallade mörkertalet. För oj vad kvinnor varken anmäler eller gnäller.
Skribenterna vittnar ofta om hur de rationaliserat i efterhand för att slippa vara utsatta. I ETC skriver Klara Strandberg om hur hon spontant tog ansvar för någon annans sexuella kränkning: "Tror till och med att jag lämnar mitt nummer till honom för att han inte ska få dåligt samvete" (22/12 2010).
SÅ DET DÄR POPULÄRA BABBLET om kvinnliga "offerkoftor" är alltså uppenbart innehållslöst. I praktiken är kvinnors beredskap för att vara offer väldigt liten. Risken är betydligt större för att bli en Pollyanna, som ständigt lyfter ansvaret från enskilda män och från samhället i stort.
Jag läser texterna i #detsomintebörnämnas som en viktig rättelse av samtidshistorien. För varje surt påstående om det "genuscertifierade" Sverige finns en berättelse som vittnar om bristen på djupgående förändringar. Låter det deppigt? Det är deppigt. Det som inte bör nämnas har nämnts. Snart är det bara jag kvar av oss som började prata om det. Sen är det min tur, #detsomintebörnämnas kommer för mig när jag skrivit den sista meningen och lagt ner pennan. Om du läst den här texten så är du också på listan.
Hastur är här nu.
VARNING! - Läser du längre än hit finns ingen väg tillbaka
I JANUARI 2010 skrev DN:s Åsa Beckman om när författaren Stig Larsson förklarade att han skulle "pissa" i hennes gom, "så att du aldrig mer kan prata". Många tog emot Beckmans minne med lättnad för att hon berättade om könsordningen i kultursfären. Andra reagerade med att avfärda henne: en del hänvisade till "internt skvaller", en del till att händelsen inte kunde skrivas upp på genuskontot.
I december drog #detsomintebörnämnas igång på Twitter. Kanske hade journalisten Johanna Koljonens ursprungsberättelse om sex som börjar bra och som sedan blir på gränsen till det påtvingade mött samma kluvna mottagande - om det inte varit för mängden berättelser som följde på hennes. Det är svårare att fnysa åt en hel katalog av vittnesmål om våldtäkter och sexuellt utnyttjande.
HÄROMVECKAN VAR JAG på en fullsatt samtalskväll om #detsomintebörnämnas på Södra Teatern i Stockholm, där Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby, formulerade vad #detsomintebörnämnas har blivit: "Individuella berättelser som formar en offentlighet".
Just det. Nyckeln är att låta de personliga texterna få bli en offentlighet, som får konkurrera med bilden av världens mest jämställda land. Så om 2010 kom att bli året då vi pratade om det, önskar jag att 2011 är året då vi fortsätter att läsa de berättelser som skrivs i kölvattnet av #detsomintebörnämnas.
DEN AMERIKANSKA litteraturprofessorn Leigh Gilmore skriver i sin essäbok "The limits of autobiography. Trauma and testimony" om självbiografin som en "alternativ rättskipning för trauma". Gilmore tänker sig att vissa berättelser om våldsutsatta kroppar och själar inte kan uttryckas inom ramen för juridik. I stället växer dessa vittnesmål fram i gränslandet mellan dokumentär, självbiografi och fiktion.
Berättelserna inom #detsomintebörnämnas gör anspråk på självbiografisk upprättelse. Kanske, som Leigh Gilmore skrivit i en annan av sina böcker ("Autobiographics. A feminist theory of women's self-representation"), är de också försök att "bryta kopplingen mellan 'ljuga' och 'kvinnor'.
Män berättar också. Men majoriteten av berättelserna speglar trots allt sexbrottsstatistiken. Kvinnor blir betydligt oftare utsatta. I detta på något sätt tragiskt omoderna faktum finns en stor förvånad sorg som löper som en röd tråd genom texterna.
"Men varför gör han plötsligt detta mot mig? Var vi inte nyss jämbördiga festpolare? När skrevs kontraktet om, och varför fick jag inget veta?" Detta är inget citat, men en känsla som texterna uttrycker om och om igen.
När jag för ett par år sedan intervjuade litteraturprofessorn Lisbeth Larsson sade hon att "Jag beundrar 70-talistgenerationens feminister som kommer ut med sin bitterhet. Det är ju storartat faktiskt, att ni vågar erkänna att ni är besvikna, att det fortfarande är så svårt att få vara en hel människa, en verkligt fri kvinna. I min generation skulle vi vara så kämpaglada hela tiden" (DN 4/9 2008).
Den där bitterheten innehåller en hel del kunskap. Till exempel kunskap om glappet mellan samtidens sexpraktik och dess idealiserade självbilder, och om vilket enormt ansvar kvinnor tar för att glappet inte ska märkas.
Kanske är det mina egna erfarenheter av plötsliga kontraktsomskrivningar som får mig att betona detta med förvåningen. Min egen historia är peanuts i jämförelse med de flesta #detsomintebörnämnas-berättelserna, men den är symtomatisk.
NAR TAG GICK på Journalisthögskolan i mitten av 9o-talet fick jag en dag ett mejl från falsk avsändare. Det innehöll något slags frustande fantasi om min kropp, och sexplaner i samband med en skolfest. Jag tog reda på de verkliga avsändarna, och skällde ut dessa två manliga kurskamrater. I efterhand fick jag höra att jag hade varit taskig som blivit arg. Killarna hade ju "blivit ledsna".
Jag var så extremt förvånad. Det var något med hela min självbild som ruckades. Jag var ju så... skärpt. Det var som om jag trodde att mitt feministiska och mitt skrivande jag innebar att jag inte kunde förvandlas till en gammaldags kvinnokropp, i stunder då jag inte alls ville.
Jag var naiv. Inte minst när jag trodde att jag var schyst som själv pratade med killarna i stället för att anmäla dem till institutionen. Vad jag inte hade fattat, var att jag bara skulle ha varit tyst och accepterat att kontraktet plötsligt hade skrivits om.
Lika mycket som #detsomintebörnämnas-texterna handlar om att få tala ut, lika mycket handlar de om kvinnors strategier för att hjälpa till med att bevara bilden av att allt är som det ska. Historierna bekräftar det så kallade mörkertalet. För oj vad kvinnor varken anmäler eller gnäller.
Skribenterna vittnar ofta om hur de rationaliserat i efterhand för att slippa vara utsatta. I ETC skriver Klara Strandberg om hur hon spontant tog ansvar för någon annans sexuella kränkning: "Tror till och med att jag lämnar mitt nummer till honom för att han inte ska få dåligt samvete" (22/12 2010).
SÅ DET DÄR POPULÄRA BABBLET om kvinnliga "offerkoftor" är alltså uppenbart innehållslöst. I praktiken är kvinnors beredskap för att vara offer väldigt liten. Risken är betydligt större för att bli en Pollyanna, som ständigt lyfter ansvaret från enskilda män och från samhället i stort.
Jag läser texterna i #detsomintebörnämnas som en viktig rättelse av samtidshistorien. För varje surt påstående om det "genuscertifierade" Sverige finns en berättelse som vittnar om bristen på djupgående förändringar. Låter det deppigt? Det är deppigt. Det som inte bör nämnas har nämnts. Snart är det bara jag kvar av oss som började prata om det. Sen är det min tur, #detsomintebörnämnas kommer för mig när jag skrivit den sista meningen och lagt ner pennan. Om du läst den här texten så är du också på listan.
Hastur är här nu.
Visst kan jag hålla med om att inte 100% av inläggen i denna tråd är 100% seriösa men detta är ändå ett fritt forum och inte DN:s ledarsida. 
!!
