Filmen Play plockas upp till diskussion igen efter att ha legat i kylskåpet ett tag.
Det är Peter Cornell som anser att filmen kommer att bli en klassiker. Han analyserar maktspelet och hamnar i en annan slutsats än den gängse privilegieretoriken, (mina fetningar):
Citat:
"Play" baserar sig på verkliga händelser då några invandrarkillar i Göteborg, inte genom rån men på ett manipulativt sätt tilltvingade sig mobiler från etniskt svenska medelklasspojkar.
...
Också hos den mest fördomsfrie väcker filmen plågsamma och möjligen rasistiska impulser av avsky inför invandrarpojkarnas trakasserier och manipulativa hot.
...
Men de bortträngda impulserna kanske handlar mer om en naturlig mänsklig rädsla än rasism; jag föreställer mig att ganska många någon gång känt oro inför en dramatisk demografisk förändring och segregation och frågat sig: hur ska vi klara detta?
I offentlig opinionsbildning har frågan i vällovligt syfte länge omgetts av olust och förtiganden: till exempel av misshandel och hot riktade mot SD-politiker.
Men på slutet styr han upp sig och börjar prata om klass:
Citat:
Men "Play" stannar inte där, den lotsar oss vidare från detta gungfly, förskjuter fokus från integrationsfrågan och antyder att problemet ligger någon annanstans.
...
Här möts de barn som har mobiler och rätta varumärken och de som inte har. Den etniska skillnaden döljer en klassproblematik. Slaget står om prylarna, precis som i vuxenvärlden. Invandrarpojkarnas manipulativa teknik är ett väl utvecklat maktspel för att förödmjuka och komma i överläge, kanske viktigare än själva prylarna - ett paradoxalt sätt att umgås.
Och Östlund tar ännu ett steg: i slutet av filmen är det två medelklasspappor som blir mobiltjuvar och med våld tillskansar sig en mobil från en svart pojke som deras söner tror sig - kanske felaktigt - känna igen. Rollerna blir plötsligt ombytta.
http://www.expressen.se/gt/kultur/maktspelarna-1/
