Mängden vinstrapporter om invandringen har onekligen minskat på senare år, i mitten på 10-talet dök det närmast dagligen upp olika "beräkningar" och andra liknande tankevurpor som skulle föklara vilka enorma pengar Sverige drar in på att importera ett växande trasproletariat år efter år. Sedan de fysiska begränsningarna slagit emot på allvar runt om i landet ändrades politiken och de flesta inser nog numera att det kanske inte var så smart att bedriva en global socialbyrå i Sverige. De flesta folkförkunnare av invandring som dök upp av och till i media var rena opportunister som njöt av solglansen och uppmärksamheten man fick av att stå på den goda sidan. Numera har belöningarna för invandringspropaganda torkat upp och intresset har således närmast försvunnit bland alla godhetsentreprenörer.
Det finns dock kvar en sektkärna av true believers kvar och de dyker upp ibland. Det som förvånar är att det inte verkar ha skett något nämnvärt tankearbete de senaste 10 åren utan det låter nästan exakt som när Johan Norberg och Sandro Scocco stod och pratade invandring under flyktingkrisen 2015.
Citat:
I den nya rapporten ”Vinsten med invandring” visar Tony Johansson vilket pris vi alla betalar för Tidöpolitikens stängda gränser. Rapporten är ett svar på att regeringen gett Konjunkturinstitutet i uppdrag att beräkna “invandringens kostnader”. Problemet är att de tvärsnittsberäkningar som brukar användas inte alls visar kostnaderna för samhället.
Tony Johansson visar att omfördelning inte är detsamma som kostnader, och vidare går det inte heller att sluta sig till att invandring ökar denna omfördelning. Liknande beräkningar kan göras för andra grupper i samhället, exempelvis för kvinnor och män. Om en sådan beräkning görs, skulle den visa omfördelning från män till kvinnor. Detta då kvinnor har lägre inkomster och därmed lägre skatteinbetalningar än män. Ingen skulle dock hävda att den omfördelning som därmed har påvisats utgör en kostnad för att det finns kvinnor i samhället. Att likhetstecken sätts mellan ”omfördelning till” och ”kostnad för” när det just handlar om studier över gruppen invandrare och flyktingar saknar logisk grund.
https://www.katalys.se/publikation/v...ed-invandring/
Ett utdrag ur rapporten:
Citat:
Studier som Ruist (2018) och Ekberg (1999) tillämpar en tvärsnittsmetodik för specifika år och en bokföringsansats som närmast är hämtad från företagsekonomin. I korthet innebär metoden att befolkningen delas upp i två grupper och därefter beräknas den offentliga sektorns utgifter till respektive intäkter från dessa grupper. Detta skulle kunna göras för vilka grupper som helst – kvinnor och män, offentliganställda och privatanställda, unga och äldre, förvärvsarbetande och arbetslösa, hög- och låginkomsttagare för att nämna några exempel – men det är en metod som endast fått fotfäste i fråga om invandring. Kalkylen görs genom att beräkna intäkter och utgifter för gruppen flyktingar (eller invandrare) och jämföra med totalbefolkningen. Om kostnaderna inom ett område eller intäkterna för en
skatt avviker från vad dessa skulle ha varit om gruppen flyktingar varit identisk med totalbefolkningen erhålls en differens.
När differenserna summeras på intäkts och utgiftssidan erhålls ”nettokostnaden” för flyktingpopulationen. I Ruists kalkyl för 2015 är denna avvikelse på kostnadssidan 7,8 miljarder och på intäktssidan −33,7 miljarder kronor, vilket summeras till ovan nämnda −41,5 miljarder.
Det bör därför understrykas att det inte är på utgiftssidan som lejonparten av ”nettokostnaden” uppstår, utan på intäktssidan, det vill säga skatteintäkterna är lägre från denna grupp än förväntat utifrån totalbefolkningen. Det som främst driver detta resultat är den lägre inkomstnivån i gruppen flyktingar. Den uppgick, enligt Ruist, år 2015 till endast 58 procent av inkomsten i gruppen för den övriga befolkningen. Den lägre inkomstnivån speglas i lägre inkomstskatter, arbetsgivaravgifter,
konsumtionsskatter och skatter på vinst i företag. Ruists studie innehåller även en prognos över vad som kan förväntas på lång sikt. Den ger vid handen att den offentligfinansiella ”nettokostnaden” av en invandrad flykting över dennes livstid uppgår till ett nuvärde av −2,2 miljoner kronor (Ruist 2018, s. 80, tabell 2.3.).
Mycket har förändrats sedan 2015, bland annat kraftigt ökad sysselsättningsgrad bland utrikes födda. Om dessa beräkningar görs om idag, skulle sannolikt inte resultatet bli alls lika negativt. Men icke desto mindre måste slutsatsen bli, att varje flykting som får asyl troligen utgör en långsiktig förlustaffär för landet Sverige. Emellertid är de summor som erhålls vid denna typ av beräkningar inte definitionsmässigt kostnader. Konceptuellt är det en fråga om omfördelning inom skatte- och välfärdsystemen, och det är vad Ruist (2018) uttryckligen beräknar, men i hans resonemang sker en glidning i texten där omfördelning” blir ”effekt” som i sin tur används synonymt med ”offentligfinansiell nettokostnad”. Det är tveksamt om begreppet ”offentligfinansiell nettokostnad” överhuvudtaget är lämpligt att använda.
https://www.katalys.se/wp-content/up..._no_123-NY.pdf
Ja, gruppen flyktingar kostar eftersom en så liten andel av dem kan skaffa sig riktiga jobb. Anledningen till att de inte skaffar sig riktiga jobb är att de saknar förmågor som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden. Trots arbetskraftsbrist inom många yrken har vi hundratusentals arbetslösa invandrare som kostar pengar. Därför är invandringen en kostnad.
Som Ruist förklarar när det närmast blir kortslutning för SVT-reporten, det är en politisk fråga om vi ska ha många eller få flyktingar i Sverige. Det verkar alla efterblivna vänstermänniskor inte klara av begripa. Man kan notera att det är samma invändning Sandro Scocco kommer med i inslaget som används i rapporten.
Joakim Ruist i Aktuellt
https://www.youtube.com/watch?v=xddf9trcQ8M
Vill man veta lite mer om bakgrunden till detta absurda tankegods kan man kolla up Peo Hansen som blivit väldigt fascinderad av Modern Monetary Theory som är en slags pseudovetenskaplig nationalekonomi som menar att staten ska öka alla offentliga utgifter för att driva tillväxt. Inflation och felinvesteringar är inga problem man behöver tänka på.
Tänker vi fel om invandring, välfärd och ekonomi? Peo Hansen om verkligheten bakom retoriken
https://www.youtube.com/watch?v=GeUWyVhNHzE
Jag höll på att få hjärnblödning efter endast ha lyssnat 10 min men det är samma dravel som tidigare.
Citat:
Professor Peo Hansen menar att detta kostnadsperspektiv bygger på en bristfällig kunskap om makroekonomi. En stats utgifter, påpekar han, kan inte betraktas på samma sätt som ett hushålls utgifter, och inte uttryckas i samma termer. I ett hushåll må spenderade pengar vara förlorade, men när en stat spenderar är detta alltid en inkomst för resten av ekonomin, för kommunerna, företagen och hushållen, eftersom pengarna ju inte försvinner.
Peo Hansen menar istället att statens kostnader för flyktinginvandring bidrar till att öka tillväxten. Med tillväxten ökar också skatteintäkterna, vilket i sin tur kan generera överskott. Åren 2016 och 2017, då staten lade som mest pengar på flyktingar, blev överskotten de största på ett decennium.
– Regeringen, Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och Riksbanken hade alltså fel när de tvärsäkert uttalade sig om att flyktingutgifterna skulle leda till underskott 2016 och 2017.
https://liu.se/nyhet/ny-bok-visar-hu...mhallsekonomin
Ibland undrar man om de här personerna medvetet producerar smörja för att provocera vanliga löntagare och visa att det finns en klass av skattefinansierare skojare som kan hitta på vad som helst och kalla det forskning. Man skulle ju kunna tänka sig att det är en viss skillnad på om staten investerar i järnvägar och utbildning eller ökar utgifterna till socialbidrag. Same, same enligt Peo Hansen.
Vilka personer (alt. organisationer eller grupper) utgör idag den mest relevanta schatteringen i "samma kriminella gäng" - utöver Steve Witkoff?
