Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Hur länge tror du, att den latenta debatten förhindrar en återgång till ett parallellskolesystem? För alltid?


Mot bakgrund av att all mainstream media okritiskt torgför det moraliska narrativ, som vänstern har satt (vänstern är "anständig" och befinner sig på "rätt sida om historien" m.m), så handlar det om ansenlig makt. Men det verkar inte bekymra dig?


Ehh..? Det skrev jag ju.

Massinvandringsförespråkarna anser, att massinvandringspolitiken är värt priset, att Sverige blir ett farligare och fattigare land, som Svensson känner sig allt mer främmande inför. Ty migranterna får det bättre och därför värnar massinvandringen "humanism och solidaritet".

"... tusentals människor har fått en ny livschans här .. De partier som har medverkat till detta ska inte be om ursäkt eller skuldbelägga varandra. Tvärtom kan de känna stolthet över det."

"Vi måste se helheten" och "värna humanism och solidaritet i en allt oroligare värld" sammanfattar ett antal massinvandringsentusiaster på DN Debatt.

Massinvandringskritikerna anser, att massinvandringspolitiken INTE ALLS är värt det priset.

Jag läste idag att Adam Cwejman skrivit idag om vänsterns förmåga att infiltrera sig självt likt en blobb som delar och klumpar sig pö om pö. Vilket man om man följt politiken ett tag inte direkt mottar som ett chockerande avslöjande.

”Men vi har ju haft ett möte, vi är ju överens om spelreglerna!” svarade jag naivt. Snart skulle jag bli varse hur trotskism, vilket är Rättvisepartiet socialisternas ideologiska fundament, fungerar i praktiken. För när demonstrationen väl ägde rum tog – precis som vänsterpartisten varnade – Rättvisepartiet socialisterna över helt. De utnyttjade demonstrationens storlek och synlighet till att kabla ut sina egna budskap och dominera med egna fanor.

Jag vet inte om Cwejman vill med de tre apornas logik bekänna att han helt lyckades missa fenomenet i flera år trots att det är mer standard än motsatsen, även 2008, och liberalerna ALLTID ramlat ner i samma fälla. Om jag inte missminner mig blev företrädare till och med bortkörda under förnedrande former vid upprepade tillfällen. 10 000 "demokratiska krafter" som demonstrerar och sen några balaklava-maskerade typer som tränger sig längst fram med bengaler och "våld är gött"-banderoll. Det är så klipskt i sin enkelhet, men det kräver ju att samma dårar faller offer varje gång, vilket man pålitligt gör.

Sedan fokuserar artikeln på Palestinavännernas kamrat, vänsterpartisten Kristofer Lundberg, som är något slags ondskefullt geni som korrumperar organisationer som bara vill sälja kakor till gamla tanter.

Strategin som Lundberg tillämpar är som följer: Eftersom trotskismen, en del av den bredare marxism-leninismen, traditionellt frysts ut från socialistiska sammanhang så ägnar sig dess anhängare åt att infiltrera större vänstersammanhang. Påverkan sker genom att haka fast i välfungerande rörelser och organisationer för att därigenom blåsa upp sitt inflytande och radikalisera den infiltrerade organisationen.

Då är det, för att uttrycka det milt, ett problem att Lundberg på sin Facebooksida lägger upp bilder på en tavla han själv målat föreställande terrorister från den palestinska organisationen PFLP en organisation som aktivt deltog i massakern den sjunde oktober 2023 och som tog israeliska civila gisslan. Samme Lundberg var en av de som saboterade ett offentligt möte som infrastrukturministern Ebba Busch (KD) höll i Göteborg.

Alltså, han framstår ju inte vara superlömsk och diskret. Kan det vara så att vänstern har samma bad boy-dragning som flickorna i R&S anklagas för att besitta? Att det är lite sexigt med en radikal i det annars så tråkigt byråkratiska partikontoret? Återfall är i alla fall garanterat.

Varför går detta fenomen inte att återfinna alls i högerkorridoren? Det verkar ju vara en effektiv strategi för att få drag under galoscherna utan att anses medskyldig. Tänk om vi vaknar upp imorgon några miljoner människor fattigare efter att Nordiska Motståndsrörelsen skurkaktigt tagit ministrarna psykologisk gisslan. Svindlande!

Kul att se dig posta igen, Edgerton. Har saknat dina insiktsfulla inlägg i tråden.

Segerfeldt gör misstaget att tolka sionismen som en nationalism. Det fanns inspiration från europeisk 1848-nationalism i Theodor Herzls sionism, men framförallt handlade den om vad man kallade för den slutgiltiga lösningen på judefrågan, snarare än en i grunden nationalistisk impuls. Herzl var förfärad över judars beteenden i diasporan och tänkte att om de bara flyttar till öknen och blir apelsinodlare så kommer de att förvandlas till en nation av europeiskt snitt - som kan ha normala relationer med andra folk - vilket skulle möjliggöra en framtida judisk nationalism. Men det var inte alls vad som skedde, och det stod klart redan under tidiga sionistiska experimentsamhällen, långt före 1947. Flytten till öknen förvandlade inte lumphandlare, ockrare, bedragare och etnoreligiösa fanatiker till en nation, utan till härdade terrorister.

Det går inte att förstå sionismen utifrån europeiska begrepp som nationalism, imperialism eller för den delen demokrati. Det är inte européer det rör sig om och dynamiken är en annan. Palestinsk nationalism och arabnationalism är nationalismer, även om de förstås också är annorlunda än de europeiska. Sionism förstås bättre utifrån judars beteende, i såväl diasporor som i de berättelser de diktat ihop om tidigare gånger de ska ha erövrat Levanten från dem som bodde där först (enligt Torah låg judarnas urhem som bekant i dagens Irak).

Sionism förstås bäst som just sionism och inget annat, det är en egen kategori. Om man ska översätta till västerländskt politiskt språk är folkmord det ord som ligger närmast. Utgångspunkten är ett helt annat sinnelag än det nationella, ett sätt att vara och verka som ur ett västligt perspektiv bara är ett brott. Därav språkförbistringen och den upplevda inkonsekvensen i Världsjudiska kongressens svar till Segerfeldt.

Med det sagt måste Segerfeldts inomliberala positionering förstås utifrån att han är gift med en marockansk kvinna och har konverterat till islam. Det ger situationen en extra dimension, där liberalismens anspråk på universalism kommer på skam. De liberaler som karriärmässigt har hamnat i lag med en massa judar är sionister. Den liberal som har investerat lekamligt i den arabvärld som Israel gått i krig med hamnar på andra sidan. Ingendera utgår egentligen från liberalismens ekvationer: de senare är bara fördunklingar som både sidor kastar över konflikterna, i hopp om att motståndarna ska svamla sig vilse i labyrinten.

Jag tror inte barn utan diagnosticerad intellektuell funktionsnedsättning kommer sorteras efter IQ. Det låter som en förbjuden svenssondröm, men det ser jag inte som realistiskt. Däremot kan jag föreställa mig att "elitklasser" för högpresterande elever blir en symbolfråga och kanske till och med att det statueras exempel. Det kan nog ske inom en relativt snar framtid.


Mainstream media förlorar läsare, lyssnare och tittare i stadig takt, i stort sett bortvalda av yngre generationer. Högerdebattörer tar plats i och utanför tidningarna. Mediadrakarnas stora skräck sedan Internet är att information och kommunikation ska demokratiseras, och det har också inträffat via sociala medier. Lägg därtill hur svenskens katt och råtta-lek med mångkulturen börjar lämna allt mindre rum för att gömma sig och blunda för verkligheten. Att narrativet kommer svänga över är redan determinerat. Där i ligger ingen oro.


Ja, jag såg att bl.a. Alf Svensson tog ytterligare ett steg mot att försöka bli Kristdemokraternas "Reinfeldt-spöke". Jag var mer nyfiken kring oenigheten du tar upp och hur vi formulerar den. Jag ser att du är lite inne på oyto-spåret, men jag tror inte man kan tillskriva personerna ifråga en sådan kalkylerad rationalitet.

Det är ett virrvarr av kariärrism, social dynamik och emotionell reaktion. Texter har författare, men också avsedda mottagare. Och här är det inte vi två man riktar sig emot. Men vi kan till att börja med fokusera på det ur ett större perspektiv. Jag minns 2015 och hur människor uttryckte det som att man bokstavligen inte kunde ta sig samman och tänka klart efter bilder på drunknade barn. Det skapar svallvågor även över en mer återhållsam omgivning. Vem vågar opponera sig mot en så starkt brinnande iver? För den stora massan är det ett brott av likgiltighet som begåtts (gentemot framtiden), snarare än med berått mod. Vilket i och för sig är en långt värre synd.

Hur denna skuld och bakfylla nu hanteras skiljer sig åt, vilket jag tagit upp tidigare. På sätt och vis kan man se artikeln du länkar som en slags vädjan om att undkomma ett rättvist fördömande. "Vi gjorde bara vad vi trodde var rätt, ingen skam över oss!". Det är lite post-nazistiska Tyskland just nu bland eliten och man vill signalera att ansvaret är kollektivt. Fraserna är tomma, men den känslige DN-läsaren ska fyllas av ett slags "Exakt så känner jag med! Om bara verkligheten inte var så hemsk!".

Säg att elitklasser med högpresterande skolungar blir verklighet, då undrar jag: varför ska svenska skolor odla fram talanger hos ungar som inte är svenskar utan kanske kommer från Afrika, Mellanöstern eller Asien?

De flesta är förblindade för vad Bali egentligen pratar om, men är intelligens ärftligt så kan konsekvensen bli att svenska skolor kommer bli plantskola åt icke-svenskars ungar. Tänk gökunge så förstår ni bättre vad jag menar.

Jag vet inte vad du menar med "sofism"? Det är inte fråga om ett debattknep att reda ut begreppen och konstatera att det logiskt inte går att vara mindre än agnostisk med avseende på objektiva sanningar. Man kan mycket riktigt inte veta vad som inte går att veta, vilket var poängen jag gjorde och som vi nu är eniga om. Sedan kanske vi fortfarande är oeniga om konsekvenserna detta får för en politisk rörelse/kultur/civilisation. Personligen tror jag ju att en genuin agnosticism med avseende på t ex objektiv plikt är ett nödvändigt förutsättning för att undvika de problem vi har, men nog varken tillräcklig eller särskilt hållbar; håller man bara öppet att man faktiskt kan ha en moralisk plikt, kommer det nog snart vara naturligt att hålla detta för sannolikt.

Problemet vi har i den (post)moderna uppfattningen är en psykologiskt betingad övertygelse om att objektiv moral har "vetenskapligt motbevisats", alltså just att det subjektiva omdömet är allt som kan finnas i en värld som "bevisats" bestå uteslutande av atomer och celler.

Relaterat är ordvalet ironiskt, med tanke på att du är en faktiskt sofist i meningen att det enda som betyder något är att få sin vilja fram, inte att ha rätt. Denna uppfattning misskrediterades framgångsrikt av Sokrates, men har ju i olika skepnader kommit att dominera 1900-talet och framåt.

Detta är sant: verkligheten att mångkulturexperimentet inte kommer börja fungera (och att invandringskritik ska falsifieras), har varit spikad sedan långt innan 2015. Det enda som krävdes då var att hålla samma konsekventa linje och se hur förtroendekapitalet växte med ränta på ränta. Viljan att redan 2015 oombedda närma sig etablissemanget och pumpa in förtroendekapitalet i M, berodde antingen på just bristande metapolitisk rationalitet eller på en (fullt fungerande) lägre rationalitet att personligen fjäska sig in i finsalongen så fort det någonsin gick. Poängen är att loppet redan var kört för alla möjligheter att hålla SD ute vid det laget, om man inte hade genomfört en hyperradikal omläggning av politiken - vilket ju varit bra för landet.

Det är alltså viktigt att skilja mellan pliktdriven, hög rationalitet ("vad är bäst för landet") och låg rationalitet ("vad är bäst för min karriär") och inte bara applicera denna distinktion på "vänstern".

Ett litet inlägg i sak eller fun fact om man så vill. Profeten Mani var av judisk extraktion och växte upp med protokristen trosuppfattning innan han grundade sin egen religion.

Helt rätt! Proberstenen bör alltid vara frågan om vad som är bäst för svenskarna. Men min fråga är vilken media i Sverige är svensk.

Om jag vänder på det då? Du skriver "Om inget är objektivt, finns väl inget att bevara". "Inget är objektivt" är väl rent språkligt ett påstående som enbart kan ha objektivt anspråk? Alltså ungefär som jag ställde upp, men ännu tydligare:

1. Inget är objektivt.
2. 1 är objektivt (sant).
⇒ Inget är objektivt.

Alltså jag försöker inte leda in oss i semantiskt hårklyveri. Vad jag menar är att Sartres moraliska relativism verkar bygga på en självmotsägelse. Håller du inte med om det?

Jag antar att det är mitt påstående "vi är dömda att tro på något som är falskt" som lett oss hit. Det ska tolkas epistemologiskt, inte ontologiskt - alltså falskt som i dömt att sakna evidens.

1. Något måste vara prövbart för att vara sant.
2. "Kriterium för sanning" måste uppfyllas vid prövning.
3. Vi kan inte pröva om objektiva moraliska sanningar existerar.
⇒ Det är inte sant att moraliska sanningar existerar.

De är väsensskilda i det att det första är ett moraliskt omdöme. Det andra är en pragmatisk syn på kunskap som är etablerad inom vetenskapsteorin. Hur gör jag den distinktionen? För att Sartre drar normativ slutsatser ur sitt påstående, vilket även utesluter att det (i alla fall enbart) är ontologiskt. Jag hoppas det blev ett förtydligande och inte ett förvillande.


Vad är subjektiva omdömen då? Det är inte mindre oklart än objektiva omdömen. Är det en referens till omdömen som hämtats ur en individuell psykologi formad av genetiska och miljömässiga slumpfaktorer? Är det på så vis en form av determinism? Eller vad är din bedömning?

Ska jag förstå din position så här: Moraliska omdömen är subjektiva, men bör betraktas som objektiva?


Inte alls. Jag ser dem som synonyma.

"Sortera barn efter IQ" är en märklig och mycket tendentiös beskrivning av hur Sveriges parallellskolesystem såg ut, innan Socialdemokraterna krossade det och införde enhetsskolan=one-size-fits-all-skolan. Hanif Bali har ju helt rätt i, att 15% - 20% av elverna idag har ett levande helvete i one-size-fits-all-skolan. Menar du, att det inte är realistiskt att beakta det?


Du undervärderar imo effekten av SVT:s och SR:s missionerade dagliga förkunnelse av narrativet, att vänstern (till skillnad från högern) är "anständig" och befinner sig på "rätt sida om historien" m.m. Det skulle tyvärr förvåna, om det inte är tillräckligt för att bära vänstern åter till regeringsmakten i Sverige. Vi har nyligen sett, hur resolut den nya Labour regeringen i Storbritannien är beredd att ingripa mot yttrandefriheten och EU verkar ju ha samma ambition. Varför tror du, att någon svängning av det offentliga narrativet skulle tillåtas i Sverige, när vänstern är tillbaka 2026?


Vad är oyto-spåret för något? (Har främst lagt märke till, att oyto mha olika formuleringar försöker beskriva sitt eget ställningstagande till kriget mellan Hamas och Israel, som den *enda* möjliga moraliska ståndpunkten.)


Det finns kanske någon utilitarist bland dem, vilket man väl kan beskriva som en "kalkylerad rationalitet". Däremot är det nog tveksamt, om det ska beskrivas som "kalkylerad rationalitet", när människor struntar i, inte tänker på eller inte varseblir långsiktiga konsekvenser, men i efterhand ändå anser, att massinvandringspolitiken var och är värt priset, att Sverige blev ett farligare och fattigare land, som Svensson nu känner sig allt mer främmande inför. Ty migranterna har ju fått det bättre och därför har massinvandringen värnat "humanism och solidaritet".


2015 så hade massindoktrineringen av befolkningen redan pågått i decennier. Den socialdemokratiska regeringen sjösatte en MASSIV indoktrinering av befolkningen genom svensk press, etermedia och skolväsendet, när Socialdemokraterna tog initiativ till att Sverige skulle bli mångkulturellt .

Ur proposition 1975:26:

"Utredningen har vidare föreslagit att informationsinsatserna ökas för att påverka den allmänna opinionen i en för invandrarna gynnsam riktning samt for att skapa ökad förståelse mellan människor med olika språk, värderingar, traditioner, seder och beteendemönster.

Sådana insatser måste läggas upp på mycket lång sikt för att få önskad effekt. Framför allt bör en långsiktig satsning ske på skolväsendet.

Även inom massmedia och organisationslivet bör ökade insatser av detta slag göras, SIV [Statens Invandrarverk] bör samordna informationsverksamheten och tillföras ekonomiska och personella resurser för uppgiften." (min fetstil)

https://www.riksdagen.se/sv/dokument...r_fy0326/html/

Den socialdemokratiska regeringen ombesörjde alltså, att det blev *illegitimt* och i praktiken förbjudet att beröra några som helst negativa konsekvenser av invandringen och invandringspolitiken.

(Man kan roa sig med att göra tankeexperimentet, att regeringens satsning på kärnkraft skulle kombineras med ett uppdrag åt pressen, etermedia och skolväsendet att "påverka den allmänna opinionen i en för [kärnkraften] gynnsam riktning" eller att regeringens kommande satsning på ungdomsfängelser skulle kombineras med ett uppdrag åt pressen, etermedia och skolväsendet att "påverka den allmänna opinionen i en för [ungdomsfängelser] gynnsam riktning". Hur skulle det tas emot av oppositionen och media?)

I ditt allra första inlägg i den här tråden, så beskrev du f.ö. effekten av massindoktrineringen:


Bra beskrivning.


Dygdetiken/konsekvensetiken/pliktetiken är samtliga förknippade med namn (Aristoteles/Mill/Kant) men någon motsvarighet verkar inte vara lika tydlig för sinnelagsetiken. Det talas väl lite vagt om, att sinnelagsetiken har en kristen inspiration. När dök sinnelagsetiken upp och vilken (vilka?) företrädare lade grunden?



Betr. att "man vill signalera att ansvaret är kollektivt" så är det lite parodiskt, när SVT t.o.m. talar om "våra (!) gängkriminella".

Det är hjälpsamt att du skriver ut din slutledning:



Detta är verifikationism och inte pragmatism. Verifikationism och falsifikationism hade ju sin blomstring under första hälften av 1900-talet och har fallit ur modet, just därför att de gör övermodiga och ogrundade antaganden om vad som går att veta och inte. Felet ligger i din första premiss "Något måste vara prövbart för att vara sant", ett kriterium som ju själv inte är prövbart! Det var detta jag menade med "logiskt självmördande". Samma sak med Poppers falsifikationism: hans eget kriterium för vetenskap som det som går att falsifiera, tycks ju svår att falsifiera. Idag är väl olika former av koherentism rådande inom epistemologi och vetenskapsfilosofi, alltså ett hela tiden preliminärt spel mellan teori och data.

En hållning som väl däremot fortfarande har hedern i behåll är den mer blygsamma och logiskt stringenta fallibilismen hos Peirce; eftersom han nöjer sig med att kunskap i någon mening alltid är preliminär, men samtidigt kan konvergera mot det objektiva, får han inget sådant problem. Det enda som filosofiskt/vetenskapligt betyder något är det som gör någon skillnad och det enda vi kan ha är en principiellt felbar konsensus. Men som ändå inte är subjektivt uppfunnen utan kan konvergera mot det objektivt upptäckta.

Med andra ord alla fördelar med att leta efter sådant som fungerar och inte fastna i meningslösa spekulationer, utan nackdelen med dogmatiska antaganden om att inget rätt tänkande (orto-doxi) kan finnas. Faktum var att han (till skillnad från Popper) var mot nominalism, alltså uppfattningen att vi människor skapar koncept som saknar referens i form av universalia, vilka i princip går att upptäcka.

Att göra skillnad mellan ontologi och epistemologi är också ett feltänkande: en moralisk agent är en psykologisk helhet som antingen kan se moral som objektivt (något vi upptäcker) eller subjektivt (något vi uppfinner). Vad vi tror oss kunna veta om vad som finns eller upptäcks gör ingen separat skillnad från vad vi tror finns eller upptäcks.

Slutligen är det renodlad sofism att göra makten att få sin vilja igenom till rättvisa. Det är precis det Trasymakos hävdar. Denna uppfattning misskrediterades som sagt av Sokrates/Platon och låg sedan i träda till Machiavelli, för att inte tala om vår tid.

Att inte acceptera att rättvisa är något objektivt är faktiskt historiskt ovanligt; kanske för att det är en inherent instabil åskådning som tenderar kvadda de civilisationer som anammar den?