Citat:
Ursprungligen postat av
Siegfrid
Vilka annars flyktingvurmande journalister har sin sin på mångkultur och invandring med anledning av kriget Israel-Hamas?
Ingen har ändrat sin syn på något. Däremot är Israels terrorism så grov att t.ex. Dagens Nyheters ledarsida känner sig nödgad att skademinimera, och framföra ett visst mått av kritik mot Israels handlande. Det är inte på grund av någon nyfunnen invandringskritik man gör det, men i praktiken hamnar PK-journalisterna här närmare invandringskritiker än vad som är brukligt.
Detta då i retoriken. DN har inte slutat att vara sionistisk, utan det handlar bara om vad man bedömer är taktfullt att säga och göra i den givna situationen.
Det omvända gäller för de fradgatuggande psykopatsionister som i andra sammanhang försöker att snärja till sig mångkulturskritiker. De stödjer terrorn på sätt som gör det omöjligt för invandringskritiker att ha med dem att göra.
Ett bra exempel är Israel-aktivisten Thomas Gür i tidningen Fokus. Han följer upp sin artikel
Så här påverkas Sverige av Assadregimens fall - om hur det islamosionistiska övertagandet av Syrien innebär fortsatt massinvandring av syrier i Sverige - med en ny artikel om hur Israel och den syriska islamistdiktaturen står på god fot:
Hotet från Iran får Syrien att söka israeliskt stöd.
Enligt Gür bör detta tjäna som modell för flera länder i Mellanöstern. Islamistdiktatur - med medföljande massinvandring till Sverige - är enligt honom vägen till fred.
Men vi har alltså en islamistisk regim i Damaskus, vars ledare dessutom har sitt ideologiska ursprung i al-Qaida och som varit internationellt efterlyst som terrorist, som söker, om inte goda, så åtminstone fredliga relationer med Israel. Detta trots den israeliska annekteringen av Golanhöjderna år 1981 och, på senare tid, den ytterligare inträngningen på syriskt territorium.
...
Även sunnimuslimska organisationer som är lierade med Iran [=Hamas och närstående] ses sålunda som fiender av Damaskus, och för övrigt även av andra sunnimuslimska arabiska regimer.
Gür menar vidare att palestiniernas motstånd gör det svårare att utveckla fler islamosionistiska förbindelser. Här glider han okommenterat över från att tala om fred till att endast tala om Israels egenintressen, där krig är ett acceptabelt medel för israeliska mål.
Ytterligare ett mönster som framträder är den uppenbara vederläggningen av det i väst, inte minst i Sverige, så ofta återkommande och felaktiga påståendet att lösningen av den palestinska frågan, genom en tvåstatskonstruktion, skulle vara nyckeln till fred i Mellanöstern.
För det första visar tvärtom de omgivande arabländernas agerande, eller snarare passivitet, i frågan om Israels krig i Gaza, att de ser den palestinska frågan som ett hinder för ett närmande till Israel, snarare än en knäckfråga som engagerar dem till fullo.
Gür skrev alltså tidigare i år att Israels pro-islamistiska politik i Syrien skadar Sverige genom den massinvandring den skapar. Nu stödjer han den helhjärtat och dömer ut andra strategier, som inte involverar krig och upprättande av islamosionistiska diktaturer.
Jag hoppas att vi har nått det definitiva slutet på den tid då det fanns invandringskritiker som betraktade Gür som någonting annat än kriminellt slödder.