Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag skulle säga att Hamas, likt Ryssland, betraktas som onda. Onda och inget mer. Man håller det väldigt simpelt och det anses inte värt att vidare problematisera. Man förväntar sig inte att någon ska försvara Hamas eller att Hamas själva ska drabbas av skuldkänslor och blir återhållsamma. Hamas är sån paria att Palestinavännerna helst vill undvika att överhuvudtaget tala om dem som en del av konflikten. Det som är intressant i sammanhanget är att Ryssland beskrivs som en kollektiv enhet medan Hamas och gazaborna framställs som väsensskilda. Även israelerna tycks drabbas av samma avindividualisering, där en vanlig medborgare som del av helheten blir lika medskyldig som Netanyahu.

På samma sätt vi ser med olika glasögon på ett vuxet misshandelsoffer och ett misshandlat barn, så verkar det finnas ett tankemönster som säger att civiliserade samhällen utser dåliga ledare emedan ociviliserade faller offer för dem. Så länge vi fortsätter att betrakta vissa grupper som öronmaneten som rör sig dit vågorna bär den så kommer vi heller inte kunna ha debatten du efterlyser.


Islamister och vänsteranhängare/utomstående Palestinasympatisörer motiveras av helt olika språk. Många araber älskar Hamas våldsamma aktioner. Man hyllar massmördare och firar terrordåd. Man ser det som styrka och fylls med samma stolthet som ultranationalister över statens militära landvinningar. Detta faller inte i god jord med vänsterns offernarrativ och utgör en ständigt pågående inre konflikt i leden. Allmänheten blev nyligen tydligt påminda om detta när vi kunde läsa i Sydsvenskan hur araberna i demonstrationstågen för Gaza talar om fred och rättvisa på svenska, för att övergå till att på arabiska mana till strid och judeutrotning.

Ammous måste uppenbarligen själv förhålla sig till denna konflikt mellan narrativen, vilket i sin tur blir kognitiv dissonans på ett personligt plan. Han ger uttryck för en revanschlusta som inte går att helt släppa lös. Det blir ett slags mellanting mellan stridsrop och fosterställning. En arabisk "jag är inte rasist, men...". Jag undrar om vänstern - i betydelsen människor utan koppling till regionen, förstår det inre krig, utöver det fysiska kriget, som präglar många med personlig koppling.


Jag tror det lättaste sättet att tolka det på är att högermänniskor är mer individualistiska och därför "speglar sig" i debatten. Som en sorts prövning av den egna förmågan. Man tar det generellt hårt att "förlora" och tappa ansiktet. Man vill absolut inte råka bli betraktad som dum. Vänstermänniskor är mer kollektivistiska och debatten blir en social exercis för att stärka gruppen. Den gruppen kan inkludera eller exkludera motdebattören (antingen är du vän eller fiende). Även när de "förlorar", kanske rentav i större utsträckning när de "förlorar", stärker det gruppdynamiken. Den egentliga katastrofen är om man själv hotas hamna utanför. Resultatet blir ofta en pyrrhusseger för högerdebattören.

Jag menar att man måste lära sig slå där det gör ont på motståndaren, inte på sig själv. Att påstå, vilket är högerns absolut vanligaste vapen, att vänstern är korkade är ineffektivt. Man projicerar bara sin egen rädsla på någon som inte är mottaglig. Vad vänstermänniskor är rädda för är att bli sedda som usla människor, moraliskt förpassade från omgivningen. Jag vill dra fördel av denna rädsla och förgifta deras självbild. Jag vill exponera och tvinga dem bekänna färg. För att förtydliga handlar det inte om att angripa någons karaktär direkt, utan snarare minera frågor så att beröring leder till självförstörelse. Alltså ungefär på samma sätt som migrationsdebatten under många år var omöjlig att närma sig utan att gå upp i rök.

Jag antar att du med "skapa" inte syftar till våra initiala reaktioner i mötet med vad vi upplever som moraliska frågor, utan det resonemang som gror ur dessa frön. Alltså vägningen som vi utför i konflikten mellan "jag vill ha grannens klocka" och "det skulle kännas fel att stjäla". En vägning som blir allt mer svåröverblickad och svårlöslig med ökad kunskap om situationen. Det enkla svaret vid första anblick är kanske en slags dogmatisk primitivism som rangordnar styrkan i impulserna. Men notera att jag aldrig tar det steget in i en normativ etik, av anledningen att jag vill förstå hur moral förnims och praktiseras, inte avskärma mig från människan.

För det är ju just vad jag anklagar andra för, exempelvis Kant som du bl.a. hänvisar till. Hur logiskt stringent det än är i teorin leder det kategoriska imperativet till de mest absurda slutsatser. Att den dömda mördaren tacksamt skulle se sin avrättning som ett erkännande av honom som rationell kan vi ju enkelt avfärda a posteriori. Platon löser detta genom att dela upp världen i två delar; utöver vår fysiska verklighet finns en slags idévärld där satser och former existerar i ett oberoende tillstånd. Men till och med Platon själv erkänner att de två aldrig kan överbryggas, inte ens hypotetiskt. Istället för att så som är rimligt avfärda teorin säger dock Platon "skit samma, vi kör på ändå" och sen får vi tusentals år med "nära nog" av teorier vars premisser flyter runt i luften och inte låter sig reduceras.

Det säger ju sig självt att vi inte tolkar objektivt (bara det i sig självt är en oxymoron) eftersom vi inte är objekt. "Gräset blir blött när det regnar" är en logisk sats med sanningshalt som låter sig prövas. "Människan fäller upp ett paraply när det regnar" är det inte. Hur ska vi då upptäcka objektiva moraliska sanningar? Är det inte rimligare att söka universella sanningar istället? Finna vad vi har gemensamt för att lokalisera varför vi är oeniga?


Jag har läst flera verk av författarna inom frankfurtskolan. Det är intressanta ingångar och perspektiv de presenterar som är relevanta eller tänkvärda ur ett högerperspektiv och går att vidareutveckla. Inte den djävulsdyrkan som många på Flashback beskriver det som. Problemet är bara det att anhängarna av postmodernism är lögnare. De tror inte på sina egna satser, men håller dem gärna emot dig. Det finns inga människor som på riktigt är subjektivister eller relativister. Det är den andra sidan av den omöjliga "platonismen" där man ska träda ut ur hud och sinne och utropa "jag är ingen, nu kan jag äntligen se klart!". Vi är helt enkelt dömda att gå runt och tro på en sanning som är falsk. Inte ens om vi säger högt för oss själva att vi skärskådat alla våra uppfattningar och allt var falskt blir vi fria från dessa bojor. Hur skulle det kunna vara på annat vis?

Visst är det pragmatiskt av vänstern att finta oss på detta vis? Vill du använda moralobjektivism för att finta höger? Absolut! Men om det handlar om praktiska angelägenheter finns väl inget behov av att bråka med mig om ortodoxi? Vår pragmatik verkar ju inte skilja sig åt?

Jag orkar inte gå tillbaka för att se vems fel det var att diskussionen kom igång och det kunde kanske varit mer effektivt att konstatera att även en materialistisk anti-metafysik ju bygger på metafysiska antaganden om vad som finns och inte finns. Empirismen är ju inte nere på den berggrund som den tror när sinnesintryck och tankar reduceras till fysik och kemi, atomer och celler; en hjärna som är genetiskt determinerad att ha en uppfattning kan ju inte gärna veta om denna uppfattning är korrekt. Du har t ex inte tillgång till de moraliska icke-sanningar som du hänvisar till, det enda du har fog för är att vara skeptisk till sanningsmöjligheterna. Jag för min del håller med Peirce om att det pragmatiska sanningssökandet konvergerar mot det objektiva.

Själv håller jag mig helst till just pragmatism, vilket som sagt landar i att moraluppfattningar ÄR objektiva på det enda sätt som spelar någon roll, i praktiken. Ska de vara normativa krävs både detta och agentens frihet, varför både platonism och biologism då är överflödiga förklaringsmodeller. Determinism tar bort möjligheten till (normativ) moral, liksom psykologiska tillstånd som moralnihilism/-relativism ju allra minst fungerar som ett gift i samhällskroppen; att skapa nya värdesystem från scratch är väl inte ens logiskt tänkbart utan kommer leda till varianter eller perversioner/inversioner av befintliga moraliska sanningar.

Om vi återkommer till folkrätten så måste den vara någorlunda universell och "på riktigt" för att fylla en värdefull funktion, inte minst i en tidsålder med atomvapen; som jag sa så duger helt enkelt inte en neoassyrisk attityd rent spelteoretiskt. Det är galenskap att som Israel befinna sig på en för-Hammurabi-nivå när det gäller proportionerlig vedergällning; öga för öga handlade som sagt om en progressiv reform av "döda män, kvinnor, barn och djur". "Bara ett öga för ett öga" var förmaningen som dagens sionister behöver ta till sig. En förebild kan då vara de notoriskt sanningsälskande perserna, som tog med sig indoeuropeiska värderingar i sitt (relativt) välvilliga styre.

Att som en rationell svensk man backa upp "ey, jag ska knulla hela din släkt/svälta ihjäl alla Gaza-bor"-mentaliteten hos en exceptionell ingrupp av flera semitiska i Mellanöstern är inte minst motbjudande eftersom samma attityd riktats mot rationella svenska män som vill det bästa för svenska folket. Det är ju inte som att den judiska exceptionalismen är relativ till Israel, även i Sverige finns samma aggressivt bevakade privilegier som unika omsorgsobjekt. Där till palestiniernas nackdel, här till vår. Vägen ut från detta sakernas tillstånd går inte genom pseudotribalism som ett får i vargskinn, utan genom att ta svenskt parti för universell folkrätt.

Löjligt! Det fanns inga som helst tendenser till statsbildning i dessa områden, Innan England i sitt imperium fanns kalifatet. Att bilda en stat efter ett imperiums tillbakadragande har få muslimska stater lyckats med. Dess befolkning drömmer fortfarande om ett kalifat.

Jämför med Sverige. Det tog 700 år med rötter i vikingatid för att nuvarande gränser kunde bildas till ett rike. Först med Gustav Vasa i början av 1500-talet kan vi tala om en rudimentär stat. En väldigt komplicerad historia. Du säger att bara för att det fanns palestinier i området så fanns goda möjligheter till en stabil stat för palestinier. Lägg ner.

Platon var inte direkt otydlig med vilka ideal han själv fann i idévärlden. Läser man inte minst Staten så får man ett gott intryck av att Platon ansåg sig leva bland dekadens till vilka hans egna idéer stod i kontrast, och då fungerar ju en alternativ värld praktiskt som prototyp. Ur detta är det lätt att förstå att bl.a. Karl Marx influerades av Platon.

Vad jag har svårt att förstå är hur man i strävan efter den objektiva sanningen kan hamna så väldigt olika utan att frågan ställs hur detta kan komma sig. För mig blir det i praktiken som en form av relativism där alla har "rätt" eftersom det inte finns någon kompass att följa för att veta huruvida man hamnat rätt. Måhända två religioner med motstridiga budord är den närmaste liknelsen. Det blir pragmatiskt inför de egna anhängarna, vilka kan relatera till din referens, men till priset att man ger upp "hedningarna".


De som demonstrerar för Palestina/Hamas är motståndare till universell folkrätt. För mig blir detta svårt att bortse ifrån. Precis som det är svårt att bortse från att den som folkrätten ska skydda i detta fall konstant begår ohyggliga övergrepp mot just folkrätten. Att däremot få mitt revir inkräktat, den olust och irritation som väcks över att ha främmande i mitt hem mot min vilja, kan jag givetvis som svensk i påtvingad mångkultur relatera till. Vill du dra likheter mellan Gaza och Sverige är det nog effektivare att anspela på.

Svårt att förstå vad det är du påstår: finns det inga fungerande statsbildningar i ottomanernas forna imperium, förutom Turkiet? Eller är det något särskilt med palestinierna som gör statsbildning omöjligt?

Det finns ju många propagandalögner om palestinierna som genetiska fanatiker, men sanningen är att de befann sig i ett militärt bakvatten och därför föll offer så lätt. I den prisade dokumentären Tantura 2022 intervjuas åldrade sionistiska soldater om hur det gick till när de kom från Europa till Palestina och imponerades av rika jordbruksbyar och kvinnor klädda i europeiskt mode. De berättar också med egna ord om hur de våldtog unga flickor i just sådana vackra europeiska klänningar och mördade människor framför deras familjemedlemmar på utstuderat sadistiskt vis som ett led i folkfördrivningen 1948.

Allt som palestinierna anklagas för har de utsatts för. Här finns en skillnad mellan olika attityder till sanning; de indoeuropeiska perserna som höll sanningen högt som ett omistligt egenvärde och dagens sionister som ljuger så mycket de kommer undan med och sedan ljuger om att ha blivit påkomna. Skamlösheten som stolt ingruppskod.


Detta är ju svagheten med dagens "höger" och "konservativa": att utan egen agens låta sina attityder formas utifrån. Om "vänstern" är mot folkmord, måste man vara för folkmord. Om vänstern är hycklare i sin syn på folkrätt genom att utelämna svenskar, måste man själv hyckla genom att utelämna palestinier.

Återigen är problemet att kompassriktning saknas; om nålen alltid pekar mot vänsterns ständigt förändrade position, pekar den inte någonstans som det går att själv dra samhällsdebatten till. Resultatet blir det vi ser, där "konservatismen" bara är marxism med eftersläpning.

Det minimalt nödvändiga är att tillämpa en pragmatism som med Peirce utgår från att den preliminära, kontingenta sanningen konvergerar mot det objektiva. T ex är folkrätten objektivt är sannARE än konsekvensblind tribalism.

Rätt så festligt att när Mattias Karlsson tog avstånd från stora delar av den europeiska högern för att den inte var rumsren så åkte han till USA för att delta på Candace Owens bröllop och frottera sig med den ”anständiga” högern.

Nu är det bara en tidsfråga tills Expo skriver en artikel som gör att Karlsson måste pudla, kanske efter att Ulf Kristersson uttryckt sin ”bestörtning”.

https://www.friatider.se/stjarnornas...lik-vacker-oro

Då har vi uppenbart skilda uppfattningar kring högerns svagheter. Min uppfattning är att högern är för "autistisk", eller socialt inkompetent. Man håller hårt kring impopulära ståndpunkter tills någon anklagande säger "men det där är osmakligt, så gör man inte!" varefter man svänger 180 grader på ett inte alls övertygande vis. Den sämsta blandningen mellan tunnelseende och ängslan. Ovan är ett typexempel när du pekar på ett "hyckleri" bara du ser och bryr dig om


Modern parlamentarism är inte pluralistisk utan dualistisk. Per definition blir du alltid en motsats (eller bundsförvant). Det gäller även utanför partipolitiken om du ska göra dig relevant. Rörelserna som polariseringen driver på är för mäktiga för att ställa sig utanför och inta en tredje position. Du får välja om du vill ha rätt eller om du vill vinna. Du kan inte få båda.


Sannare i förhållande till vad? Vad för typ av egenskaper refererar du till?

Bra beskrivning, instämmer.


Kommer högern att kunna lyfta enskilda personers agens och ansvar? Det finns ett par (enstaka) högersinnade, som har börjat utmana vänsterns/vänsterliberalernas konsensus. Hanif Bali har skrivit en text på Expressens ledarsida: "Den svenska skolan bygger på en myt. Alla barn kan inte bli akademiker. Vissa har helt enkelt för låg IQ."

Hanif Bali kallar detta för "det sista stora tabut", vilket är fel. Det finns fler (och för vänstern ännu större) tabun, såsom att IQ har en stor ärftlig komponent och är ojämnt fördelat.

Men han lyfter IQ:s betydelse, vilket är ett stort tabu och går helt emot Socialdemokraternas och den övriga vänsterns ideologi. Bali skriver:

"Intelligens är dock ett värdelöst mått på vilka som kommer att prestera bäst inom ett område. En bra parallell är att det inte finns någon som helst korrelation mellan rugbybackars prestation och deras vikt.

Men. Det finns inte en professionell rugbyback som väger under 100 kilo.

Detsamma gäller kognitiv förmåga. Att vara riktigt smart är inte nödvändigt för att vara framgångsrik på universitetet. Men det finns helt enkelt inte akademiker som har lägre än 80 i IQ.

Trots att det är tabu att prata om IQ används det redan inom skolväsendet. För att kvalificera sig till anpassad grundskola, det som förr hette särskola, måste man ha ett IQ under 70, vilket 2,5 procent av befolkningen har.

Ingen pratar om dem mellan 70 och 85 som måste ha ett levande helvete i skolan.

Och det är ingen liten grupp. Ungefär 17 procent av våra barn har ett IQ under 85."

https://www.expressen.se/ledare/hani...-stora-tabut-/

Övriga ledarsidor verkar ha bemött detta ovälkomna perspektiv med största möjliga tystnad. Hur länge tror du att det dröjer innan detta, inom kognitionsforskningen närmast triviala faktum, lyfts mer allmänt?

Fredrik Kärrholm (moderat riksdagsman, tidigare polis, har studerat kriminologi) är en annan högersinnad person, som även han har utmanat ett tabu. Han har skrivit en bok: ”Lag och ordning – En konservativ och liberal kriminalpolitik”. I boken avfärdar Kärrholm den sosse-ekonomiska förklaringen till brottslighet.

"Länge har vänsterns förklaringar dominerat samhällsdebatten. En koppling mellan socioekonomisk bakgrund och brott har ansetts som självklar, och politiken har i decennier anpassats därefter.

Men forskningen pekar på motsatsen och Brottsförebyggande rådet beskriver sambandet som svagt."/Kärrholm i Aftonbladet

"Brottslighet är inte något man ”hamnar i”. Det är heller inte något man ”återfaller i”, som det brukar heta när vi talar om dömda gärningsmän.

Brott är något man begår. Och huruvida man väljer att göra det är i hög grad en fråga om moral och kultur."/Recension i SvD

Är detta något som Moderaterna eller Kristdemokraterna kommer att vilja ta i?


Helt sant.


Att högersinnade är mer individualistiska och vänstersinnade mer kollektivistiska är ju helt sant. Men hos dagens vänster så har det tillkommit något ytterligare, nämligen ett tydligt kvasireligiöst perspektiv.

En religion består av en bestämd världsbild (som de troende har ett tämligen dogmatiskt förhållningssätt till) PLUS övertygelsen att anslutningen till denna världsbild innebär, att de troende är bättre människor än dem, som står utanför denna religion. De troende ser sig som goda människor - eller åtminstone som människor, som eftersträvar att vara goda människor - medan de icke-troende betraktas som syndare och/eller hedningar dvs som sämre (dåliga) människor. Kort sagt, en religiös världsbild har ett moraliskt perspektiv, vilket *inkluderar* synen på den troendes egen person.

En icke-religiös analys - t.ex. en vetenskaplig teori - är inte kombinerad med något sådant förhållningssätt. Någon som t.ex. omfattar Köpenhamnstolkningen inom kvantmekaniken anser sig inte *moraliskt* självklart stå över någon, som föredrar Many worlds tolkningen.

Den påfallande kvasireligiösa utblicken hos dagens vänster leder inte sällan till, att någon vänstersinnad explicit framhåller sin egen person som moraliskt överlagsen. Dagens vänster beskriver sig som "anständig", de befinner sig på "rätt sida om historien" m.m. Hur tycker du att högern bör handskas med det mer konkret?


Exempelvis genom att framhålla vänsterns antisemitism? (Det är en fråga och inte någon underförstådd invändning. )

Bali tar inte i IQ-frågan från höger utan från vänster. Han talar inte om folkgruppers olika snitt-IQ - vilket både går att göra från höger och vänster - eller behov av att kultivera högre tänkande och verkande över flera generationer - vilket, med sitt vertikala och kollektiva perspektiv, är exklusivt för högern.

Vad han talar om är individer med olika IQ och hur skolan bör tjäna deras individuella behov. Möjligen vill han att högermänniskor ska läsa slarvigt och tro att han är på deras sida. Och möjligen vill han även att mer intelligenta vänstermänniskor ska attackera honom utifrån den rimliga slutsatsen att det han föreslår leder till ett etniskt skiktat samhälle, på grund av folkgruppers olika snitt-IQ. Om det sker kan Bali glänsa och framställa sig själv som den största vänsterextremisten, eftersom han - till skillnad från identitetsvänstern - minsann klarar av att låtsas konsekvent att rasliga skillnader inte existerar: att han är finast eftersom han inte ens kan föreställa sig annat än att alla är individer utan karaktärsdrag eller förpliktelser som urskiljer dem från varandra på gruppnivå.

Vänstern definieras av ett borgerligt individperspektiv, där allting utgår från den enskildes fri- och rättigheter, och strävan emot deras förverkligande. Högern kännetecknas av kollektiva perspektiv, framförallt kollektiv som går på djupet och genom tiden: familjer och folkslag över många generationer.

Bali försöker att nischa sig genom att placera sig till vänster om den röda vänstern. Om han får som han vill hjälper både den röda vänstern och förvirrade högermänniskor honom att vrida samhällsdebatten ännu längre åt vänster, ännu längre ner i det borgerliga hjärnmoraset. Han vill mejsla fram en ännu mer tondöv och verklighetsfrämmande individualism, där den största synden man kan begå är att prioritera kollektiva (svenska) intressen framför fantasin om individernas totala emancipering.

Giganterna i tråden har nu kommit så långt att man börjat ta i - förmenta?- skillnader i IQ (vad det nu är men det kan väl fattas här och nu som det allmänt etablerats som) mellan etniciteter som orsak till det galopperande kaoset i Sverige.

Således har debattörer efter elva sorger och tolv förbannelser kommit förbi det som MSM med ångest ibland rört vid senaste åren för att förklara varför Sverige ståndaktigt håller på att falla isär - kulturskillnader.

Kanske skall man gå ett steg djupare och förklara eländet med - genetik. IQ är ju en blandning av DNA och miljöfaktorer med övervikt för det förra. Det rena genetiken rår inget på. Inte ens 1000 kvinnliga socialpedagoger på 1 enda 12-årig robot med pistol i hand. Han har haft det i sig sedan han avlades. Outrotligt.

Igår hörde jag en debatt i P1 i SR mellan en SD-kvinna från Småland och en manlig socialarbetare från ett av Göteborgs problemområde, de är många. Ämnet var Avhopparprogrammen för unga gängkriminella. Rekommenderas att reprishöras av intressenter.

Så långt har Sveriges Ärke-Konsensus kommit efter runt 30 år då den började lysa fram i MSM och bland borgerliga! politiker, bland myndighetschefer, bland riskdebattörer, hos ekonomiska tillskyndare för bevarandet av Tystnadskultur och Värdegrunden som Advokatsamfundet m,m.
Den här Konsensusen går inte att vädra ut odören från i huset Sveas väggar, den har grott in sig för djupt.

Fantastiskt. Förväntar mig alla avståndstagandens moder med färgstarka referenser till en viral patologi som smittat Candace, men att Karlsson själv är max-vaxad. Riktigt rumsren/kosher blir man aldrig, visar det sig - det är en ständig vaksamhet mot nätburna tankesmittor. Dubbel vaksamhet inom partiet på människor som inte hyllar Israel tillräckligt entusiatiskt! Tystnad är underförstått JUDEHAT!


Närmare en objektiv sanning som existerar vare sig den är nåbar för det mänskliga förnuftet eller inte. Det skulle kunna handla om platonska former, Guds tankar eller helt enkelt något med hur förnuft måste fungera oberoende av vilken rationell varelse som använder sig av det.

Vi dansar omkring samma nihilism här som du insisterar på utan att kunna prestera rationell grund för utan att falsifiera din nihilism. Påstående: "Det finns inga objektiva sanningar!" Källa: "Min subjektiva uppfattning!" "Förnuftet existerar bara som en psykologisk fiktion i människor hjärnkemi" Källa: "Min hjärnkemi!" Det är lika mycket grundlös metafysisk spekulation som något annat, men med en avgörande skillnad: Att din subjektiva hjärnkemi inte KAN veta att den inte vet något, om den tänker efter. En objektiv sanning kan däremot existera utan självmotsägelse.