Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Du har gjort detta ett flertal gånger nu. Att ta upp fakta säger du är att "försvara"! När man gör det är har man snurrat upp sig själv i narrativspinnet.

Vi vet att polisen och andra myndigheter känt till klanproblematiken långt innan journalister. Om någon "försvarar" något är det du.

Det här med "våldets möjliggörare" är din och Jönssons terminologi. Jag förkastar den - alltså lanserar jag inte något sådant.

Fast det var väl när alternativmedia tog upp problemen, som man blev tvungna att agera. Det gick inte att sopa under mattan längre eftersom det redan gått så långt. Så har det varit ofta. Man har även problem med att journalister faktisk är rädda för de här grupperna.

Problemet är egentligen överideologin som bestämmer vad man ska få anse. För den problematik som uppstått, hade kunnat förutses om man låtit alla komma till tals. Vilken man inte gjort. Tvärtom har den tystas. Jag vill påstå att många journalister inte vågar säga vad de anser, av rädsla för att bli canellerade, utstötta. Det är ett problem som inte finns bara bland journalister utan i hela samhället idag.

Det är som hon som slutade på SvD, för att hon inte vinklade efter den allmänna åsikten. Anledningen var inte journalismen, utan att tidningen var rädd för att andra skulle se att hon hade en egen vinkling av politiken i USA och därför inte ville/vågade publicera hennes reportage.

Hittade en text från november förra året av den franske etablissemangshistorikern Nicolas Lebourg som kan vara relevant för mångkulturskrigets framtid. Den kan kasta visst ljus över dynamiken mellan mångkulturalismen som självständigt samhällsideal - med förespråkare av skilda bakgrunder - och judiska egenintressen som både bihang och pådrivare till ideologins utveckling. Detta är inte alls så svartvitt eller dikotomt som t.ex. Meiji vill göra gällande.

Lebourg går igenom fransk statistik över "antisemitiska handlingar" med ursprung i radikalhögern respektive "arabo-muslimska" miljöer. Han skriver att högern fram till 1980-talet stod för flertalet av aggressionerna mot judar i Frankrike. Dessa började minska kraftigt i början av 1980-talet och var i stort sett helt borta omkring 1990. I stället ökade den franska högerns konflikter med invandrare från Afrika och Mellanöstern, som blivit mer framträdande inslag i landet.

Parallellt med detta skedde dock en uppgång av invandrardåd emot judar, inklusive verkliga terrordåd utförda av palestinier 1980 (4 döda och 46 skadade) och 1982 (6 döda och 22 skadade). I samband med den andra intifadan år 2000 skedde en explosion av rapporterade attacker. Och nu under Israels folkmordsoffensiv har de rapporterade incidenterna åter skjutit i höjden.

Lebourg gör en poäng av att koppla försvinnandet av högerns antisemitiska utageranden till etableringen av Nationella fronten/Nationell samling som en stor, iögonfallande aktör. Detta tyglade och fokuserade högeranhängare som tidigare hade en större tendens att handla desperat och ogenomtänkt. Han säger det inte rakt ut, men implicit kan man ta det som att han argumenterar för att någonting motsvarande borde finnas för invandrare. Någon typ av stor, framträdande blatteorganisation, t.ex. ett parti, som är en tydlig röst i offentligheten. Om man kan etablera en sådan organisation och precis som med NF/NS göra den filosemitisk så skulle det gynna judarna.

Detta är ett mardrömsscenario för de invandringskritiker som bävar inför tanken på ett muslimparti. Dock är det förmodligen en klok väg att gå för den som, oavsett härkomst, tror på integration och gärna vill ha kvar "skötsamma invandrare" i landet.

Det finns här en rad olika utvecklingar, aktörer, relationer och föränderliga egenintressen som inte låter sig klämmas in i en dikotomi i stil med mångkulturalism mot sionism: det är inte så motsättningarna ser ut. Det är ett helt politiskt ekosystem som man måste hitta sig själv i och lära känna många olika delar av.

L'Importation du conflit israélo-palestinien n'est pas une chimère, elle est aussi la part d'un tout (ursprungligen i Le Monde, men har betalvägg där)

I det här sammanhanget kan man påminna om en annan kvinnlig journalist som gick samma öde till mötes och valde att sluta, Marika Formgren.
Det hade varit intressant att ta del av hennes syn på hur samhället ändrat sig under åren.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Marika_Formgren

Man kan hoppas på en Trump-seger i höst och att högerblocket i EU måste noteras av svenska medier, vekligheten kan förnekas in absurdum men till slut spricker alla troll.
Kanske kan t o m Formgren och SvD:s sparkade USA-korre då återfå sina jobb.

Man kan också hoppas att SR:s P1 inför sina uppdragsgivare och löneutbetalare, folket, tvingas vrida sig några grader mot mitten och rapportera mer sakligt och objektivt mellan Rep och Dem , jag tycker mig ana och höra att så redan sker. Gina Lindberg på Sveriges Radio som USA-korre är en klar förbättring.
Benkö har möjligen slutligen drabbats av det som så helvetes massa svenskar fått röna genom alla år: ångest för jobbet och ängsliga vaknätter.
Stjärne på SvT fick rättvist men för sent genom sin illojalitet mot sina uppdragsgivare och löneutbetalare, folket, vandra samma nederlagets väg som så helvetes massa svenskar fått gå före henne efter hederliga och samhällsbyggande jobb i Sverige.

Intressant. Hörde en genomgång om Trump och det kommande valet i morgonstudion på tv i morse och jag reagerade på hur nästan sympatiskt inställd till Trump som den inbjudna för mig okände analytikern lät.

Den unga kvinnliga programledaren saknade också den obligatoriska äcklade minen när hon ställde sina frågor om Trumps göranden och låtanden.

När hon avslutade med att önska analytikern välkommen åter i framtiden tänkte jag, haha, han kommer aldrig att få sätta sin fot i en tv-studio igen men kanske du har rätt och det var en del av en kursändring jag bevittnade 🤔

Sitt ner i båten. Snart är vi åter i en kedja med varje dags rapportering om dagens Trump, det vill säga dagens Hitler. Möjligen har media börjat förstå att presidentskapet i USA handlar om en affärsmöjlighet. Trump kommer att säga det igen: Last Night in Sweden. Det är ingen bra marknadsföring.

Vi kommer att få se Trump porträtteras betydligt mer positivt, och det av mycket goda skäl.

En av viktigaste, kanske till och med den allra viktigaste, frågan just nu är om USA vill, vågar och kan gå tillräckligt hårt fram mot Libanon och Iran. USA behöver gå aggressivt fram med både flyg- och markstridskrafter.

Demokraterna under Biden har visat att de inte är en absolut garant för judisk säkerhet, varken i Israel eller USA.

Det bästa alternativet som president hade såklart varit Nikkey Haley, men av kända skäl så blir inte hon Republikanernas kandidat.

Återstår om Demokraterna snabbt kan finna ett bättre alternativ till Biden. Om inte så är Trump det enda alternativet, och medierna kommer därför att styra allmänhetens perception av honom så att han väljs och får en framgångsrik mandatperiod.

Det som utmärker det svenska etablissemanget är varken intelligens eller bildning, det är trendkänslighet. Man går med i ett ungdomsförbund som 16-åring och för att nå riksdagen behöver man vara partilojal i 30 år. Dvs man ska inte ha en egen åsikt utan kunna ivrigt förespråka den åsikt som är populärast i partiet oavsett vad man tyckte innan. Media är en liknande bubbla.

Tex så kunde Anders Tegnell vara en vettig och rimlig människa baserad på vetenskap som inte tyckte att friska människor skulle ha munskydd. Samtidigt så var Trump en galen massmördare för att han inte ville att polisen skulle gripa människor som inte bar munskydd även om han uppmuntrade folk att bära munskydd.

När man pratar om USA importerar man åsiktskorridoren därifrån. När man pratar om Sverige så använder man den svenska. Det finns ingen egentlig förståelse utan endast en förmåga att positionera sig korrekt i korridoren.

Den svenska politruken kommer bara glatt följa efter och om journalisterna i NYT är pro Trump så är de pro Trump. Det kanske till och med passar med den svenska omsvängningen av något minskad invandring kombinerat med massövervakning.

Det hela kommer bli jobbigt eftersom man nu kommer ha två motsatta narrativ samtidigt. Man kommer ha NYT-journalister som bryr sig långt mer om Iran och Libanon än Europa och ser Kina som det största militära hotet. Samtidigt så har man svenskar som tyckte försvaret var ett särintresse och tänkte att om vi bara är totalt lojala knähundar till USA så kommer det lösa sig. I Washington och NYC är Ukraina långt mindre intressant än Taiwan eller Syrien. Det kommer bli en jobbig situation i Sverige när man å ena sidan ska visa hur med man är i svängarna och tycka som Washington post, medan man åt andra sidan inte alls fattar Pivot to Asia eller att vapen till Israel prioriteras långt över vapen till Ukraina.

Man trodde att man var med på tåget och kunde vara med det coola gänget genom att visa att man var lika woke, lika pro Wall Street och lika mångkulturell. Vi ställde till och med upp på att skicka trupper till Afghanistan för att hjäpa USAs korståg för feminismen. Nu ska man samtidigt visa att man är med på skutan medan skutan inte går åt det håll man förväntar sig eftersom man aldrig förstod den.

Intressant nog verkar strategin hittills vara att satsa ännu hårdare och vara ännu mer fanatiskt pro USA/Israel/Wall Street. Bara vi smörar tillräckligt mycket så kommer USA's elit tycka att vi är viktiga. Vi satsar alltså kontinuerligt mer och mer på fel häst utan att ha en förmåga till egen analys.

Katarina Barrling har i Axess en bra poäng om det självförstörande i den liberala värdegrunden, som dels skapar invandring och förkastar identitetspolitik, dels skapar ett konsumtionstänkande som i sin tur legitimerar segregering och gruppidentitet, när platser och sätt att leva blir kommersiella varor för den som har råd. Hon går inte längre än så, men motsägelsen är i sig relevant och öppnar för friskare tankar.

När man inser det här finns det flera vägar att gå. Man kan likt Sverigedemokraterna och den amerikanska medborgarrättsrörelsen ställa hårda krav på assimilering, i den liberala frigörelsens namn, och sätta in det statliga våld som behövs för befria folken från deras egna önskningar. Man kan likt europeiska invandringskritiker släppa idén om individuella rättigheter som samhällsgrund, eftersom de på sin höjd är klumpiga och opålitliga sätt att nå de fundamentalt illiberala mål man har, och utveckla någon typ av samtida konservatism i stället. Oavsett vilket finns det mycket lite utrymme kvar för den naiva, dogmatiska liberalism som i offentligheten ofta tas för given.

Tvärtom visar den generation som fick rösta för första gången 2022 att även den som vuxit upp i en värld av individualism och valmöjligheter kan välja konservatism.
...
Det vi kan vänta oss av den generationen är att den kommer att vilja välja inte bara bostadsområde och skola, utan också sådana inrättningar som vi tagit för givna som drivna i det allmännas regi: bibliotek, simhallar, kanske rentav ungdomsgårdar? I den mån den generationen inte önskar omge sig med kulturell mångfald, blir det individuella valet att avstå kulturell mångfald. Och segregation kommer då inte längre att ses som ett problem – utan som en lösning.

Generation segregation?

Det skulle onekligen ge mångkulturen en rejäl skjuts, med all den invandring av muslimer som skulle följa av ett nytt och större sionistiskt krig.

Jag ser dock inte hur det amerikanska presidentvalet skulle ha någon påverkan på detta. Kom ihåg att Trump år 2016 gick till val på att Irakkriget hade varit ett gigantiskt misstag. När Israel sedan ville att han skulle understödja IS genom att bomba Syrien så gjorde han det utan att blinka. Och det kan inte finnas någon människa som tror att Joe Biden har eller kommer ha minsta inverkan på ett enda beslut som president.

Hur Israel agerar och vilka krig som startas i dess tjänst avgörs genom maktstrider mellan olika judiska falanger och genom hur Israels fiender agerar. Det påverkas inte av vilka pajaspolitiker som tilldelas vad som i allt väsentligt är ceremoniella roller.

(min fetning av begreppet)
Kristersson liknar mer och mer en Biden. Så tyst om folkmordet i Gaza, så offensiv i stödet till Ukraina,
(och inte ett ord om Bidens globala USA-krigshets, senast i Filippinerna där amerikansk krigsíndustri även där börjat göda sina aktieägare).
Kristersson är rädd för den judiska klanen i Sverige och ännu mer rädd för de judiska krafterna ute i Europa för att inte tala om de i USA.
Kristersson intar ett pattläge gällande svensk inrikes- och utrikespolitik mellan Biden och Trump eftersom han tror att båda utgör ett varken eller i förhållande till Israel, judarna i USA, Ryssland och Kina.

Hur kommer då Trump, om han vinner i nov, ställa sig de fyra år han har på sig inför demiurgen i den djupa staten i sitt hemland?
Det blir årets, kanske decenniets, eller decenniers glödhetaste svar.

Om Lobbyn, media och hur en socialdemokrat groomades

Lobbyn är ju ständigt aktuell i olika sammanhang och i olika länder. Den är särskilt stark och inflytelserik i länder som USA, Storbritannien och Frankrike.

Men ämnet är av någon anledning väldigt känsligt. Man riskerar rasande attacker och anklagelser om antisemitism om ämnet kommer upp. Eftersom jag naturligtvis inte vill riskera att förknippas med en så av Bonnier- och annan media stigmatiserad fråga så kan det vara bra att det nu finns andra media som tar upp angelägna men kanske kontroversiella frågor.

Här är en diskussion om Lobbyn mellan två judar i anledning av en angelägen bok författad av vad Aron Flam möjligen skulle kalla en självhatande jude.

"The Israel Lobby Is Real. This Is How It Works | Aaron Bastani meets Ilan Pappé"

https://www.youtube.com/watch?v=Q1Iw2fm58FY

Intervjun tar över en timme att lyssna på, men för den som orkar så ges många svar på frågor som tagits upp i tråden, bl.a. varför Tony Blair (som öppnade slussportarna mot tredje världen och deltog i Imperiets krig mot Israels fiender) en gång i världen blev vald till ledare för New Labour.