DN försöker att bortförklara invandringens negativa inverkan på tilliten. Statsvetaren Gina Gustavsson tar upp Robert Putnams välkända forskning, där han tittade på saker som frekvens av föreningsliv, och utifrån det påvisade ett samband mellan etnisk blandning och sjunkande tillit. I Putnams forskning, och hos andra som har följt upp den, kan man se att etnisk heterogenitet inte bara minskar tilliten i samhället överlag, utan även inom en given etnisk grupp: svenskar litar också mindre på andra svenskar när vi får fler invandrare omkring oss.
Gustavsson börjar med att förvränga de invändninger emot invandring som görs med tilliten som utgångspunkt. I hennes version blir invändningen inkonsekvent och illa underbyggd - eftersom hon förvränger den på ett inkonsekvent sätt - och handlar om
två antaganden: 1. Tilliten är grunden för Sveriges öppna samhälle. 2. Nu hotas denna vår tillit av invandringen.
Hon försöker här att hejda en debatt som börjar bli för livlig för hennes smak. Hon vill bara kännas vid en invandringsdiskussion som är så ihopknycklad och sönderfriserad att den ryms inom ett liberalt ramverk. Frågan får bara handla om förhållandet mellan invandring och Karl Poppers "öppna samhället", ett dystopiskt fuskbygge som vi har avhandlat många gånger här i tråden.
Det är oklart riktigt vad Gustavssons poäng är, utöver att vifta bort kritik och att förebygga att folk diskuterar invandringspolitik utan utgångspunkt i liberala målsättningar.
Hon försöker dels att ifrågasätta sambandet mellan invandring och lägre tillit genom att peka på utländska studier. Dessa håller fram Sveriges internationellt sett höga tillit trots vår höga invandring. Alltså en jämförelse mellan Sverige och andra länder, inte mellan Sverige från olika tider eller platser. Dessa studier kan säga något om svenskarna just nu, men inte varifrån vi kommer och vartåt det barkar. Åtminstone finns inte detta med i Gustavssons sammanfattning.
Hon försöker sedan få det till falskt alarm att tilliten har minskat, med stöd i att folk enligt undersökningar tror att tilliten har minskat mer än den har. Hon kan dock inte påstå att tilliten har stått stilla, eftersom gedigen forskning visar att den har fallit, framförallt i områden med många invandrare. Det finns också forskningsstöd för att invandrare har lägre tillit än svenskar, och att svenska invandringskritiker i synnerhet uppvisar fallande tillit. Så vad var då poängen? Gustavsson viftar bort tillitsfallet som möjligen osant men slinker direkt därefter in att det är sant.
Hon tar upp kopplingen mellan invandrares låga tillit och deras överrepresentation i fall där myndigheter omhändertar deras barn, men kallar det för "desinformation" och "LVU-kampanjen". Denna konspirationsteori från hennes sida - att reaktionen emot en hemsk realitet är en lögnaktig kampanj - torde illustrera bra varför invandrare har låg tillit till det etablissemang som hon representerar. Varför ha tillit till någon som påstår att man inte ens finns, att man kan avfärdas som en dunkel komplott?
Därefter försöker hon att blanda bort korten genom att göra skillnad på tillit mellan människor och tillit mellan befolkningen och staten. Hon argumenterar här för att sjunkande tillit inte behöver vara så dåligt, eftersom en viss skepsis till statsmakten kan vara sund. Vad har det alls att göra med ämnet som diskuterades i början av artikeln? Utgångspunkten var just att invandring får tilliten mellan människor att minska, som Putnam och andra har påvisat i empiriska studier av föreningsaktivitet, lokalt samhällsengagemang med mera. Att Gustavsson börjar prata om en annan tillit får inte problemet att försvinna, det får henne bara att framstå som en skojare.
Gina Gustavsson: Tesen att invandringen minskar tilliten vilar inte på särskilt mycket fakta
---
Som uppföljning till DN:s osignerade ledare vi diskuterade för några sidor sedan, där man upprepade den amerikanska judenhetens distansering till folkmordet i Gaza, har man nu publicerat en ledartext av sionisten Martin Liby Troein, som kallar det hela för "Netanyahus krig". Det är ett tydligt budskap om att Netanyahu ska ha skulden för det som sker. Med det hoppas man begränsa eventuella beivranden till Israels nuvarande regering, och skyffla över vad som är en allmän judisk förtroendekris till några få ministrar. Eller rent av till de gojer som har varit omdömeslösa nog att ta i den här regeringen ens med tång, som t.ex. Jimmie Åkesson.
Martin Liby Troein: Att vara Israels vän är att säga nej till Netanyahus krig