Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Och låta Köpenhamn få stjäla titeln the capital of Scandinavia. Är du tokig? Vi ska inte förlora prestige mot några danskdjävlar.

Kul kommentar som visar på den ofattbara inkompetens, egoism och brist på självinsikt som stockholmspolitiker står för. Jag tror att det finns en viss poäng i ledaren att Stockholm är viktigt, vilket gör problemet så mycket värre. Enda lösningen vore kommunalval mellan riksdagsval, så de kunde hållas ansvariga... Då hade vi sett ansvarstagande från sthlms politiker och kanske lite stöd till växjö M och malmö/stälje S.

Underskatta inte lattefamiljeras vurm för orden "det skall vara lättare att bygga". Att "bygga", inreda och kunna diskutera PH-lampor är nåt som lockar många. Det fungerar lite som knark, för att slippa tänka på att telningarna snart börjar skolan (som funkar sämre och sämre) och att föräldrarna snart är på hemmet där de väger blöjjorna (bara att googla).
Varför tror ni Alliansen gett denna väljargrupp både ROT- och RUT-bidrag, jo håll dem nöjda och passiva...

Manisk fixering vid den vita (hud)färgen och hyllandet av den organiserade anti-vitismen ser ut att vara årets tema hos SvD Kultur. Den här gången i form av recension av barnteaterföreställningen "Vit", uppsatt av Teater Pero: http://www.svd.se/kultur/scen/fyndig...ld_7927952.svd

Rubriken för recensionen är "Fyndigt när färger berikar en vit värld".


Så kan det ju givetvis inte få fortsätta att vara! Pjäsens vita herrar äger inledningsvis en främlingsfientlig attityd och avvisar bryskt alla mångkulturella inviter.


Barnteatern avslutas med att de vita herrarna kommer till sans och detta blir pjäsens sensmoral och trosbekännelse.


Regissören Peter Engkvist medger själv att pjäsen, riktad till barn, har ett politiskt och moraliskt djup. Pjäsen ska vara:

Tack för denna inblick i den politiserade barnkulturens värld. Dock tror jag en pjäs som denna inte har någon som helst effekt. Kanske de små telningarna tycker det är fint att få sina känslor manipulerade, men det registreras nog inte på ett djupare plan. För sedan går de antagligen hem och läser om vikingar, leker som vanligt och lever i största allmönhet. Att en väluttänkt, clever-clever pjäs som denna ska få dem att hata sig själva och älska massinvandring - well, jag tvivlar.

Men så klart måste man motarbeta finansiering och stöd till regissörer och pjäsförfattare som bedriver sådan här antivit propaganda.

För övrigt så går det sakta framåt i kulturkriget. Åsa Linderborg är isolerad i sin ensidiga kampanj mot radikalhögern. Hennes senaste krönika i Aftonbladet andas defaitism. Hennes text publicerades i AB 2013-02-15. Hennes bluff att bara högern hatar har genomskådats. Borgerliga element står nu upp för yttrandefrihet. Tidigare tenderade borgerliga medier att stödja vänstermedias aktörer om vänstern angreps av radikalhögern, men, som någon sa, skulle vänstern komma till borgarnas stöd om dessa angreps?

Vad jag talar om som "angrepp" är metapolitiska angrepp, sedvanlig debatt. Nu lever den igen. Linderborg fick inget gehör för att "granska skiten", dvs stoppa Avpixlat och Fria Tider för att enstaka bonnrasister postar där. Senaste debatten på Publicistklubben blev heller inte den stasiförevisning i locket på och mörkning av regimkritik Linderborg hoppats på. Se AB enligt ovan.

- - -

Regimen kör på som förr, dock med allt mindre stöd från media i gemen. Kulturminister Liljeroth anser att svensk kultur inte finns, statsministern anser att vi lever i "en trasig värld" (trots att den är fredligare än på länge, ett trendbrott i krigiskhet skedde 1990 enligt fredsforskaren Peter Wallensteen), gammelmedia går stadigt neråt, SvD är på ruinens brant, DN-Expressen-GP-DI kommer antagligen att slås ihop, och nymedia som Dispatch International och Nya Tider går starkt framåt trots försök att defamera särskilt den förstnämnda. Katarina Mazetti, vänsterns skarpaste vapen, antydde att Lars Hedergaard, medredaktör på Dispatch International, hittat på att han anfallits. Hon fick svar på tal: patronhylsa, kula och ögonvittnesrapporter av en flyende gärningsman var bevisen. Därmed är så vitt jag kan se Mazettis trovärdighet ganska solkad.

Hur PK-krafterna ska ta igen förlorad terräng i detta landskap är för mig en gåta. Kommer Mona Sahlin att göra comeback? Kommer Reinfeldt att föreslå ökad massinvandring? Kommer Expo att hitta på något nytt att kampanja mot, sedan deras antivita och svenskfientliga agendor misslyckats? Kommer Lisa Bjurwald att skriva en "Skrivbordskrigarna II" om hur nästa generation näthatare, dagisbarnen som gillar att leka vikingar, är redo att ta vid? - Den som lever får se. Själv skulle jag vilja säga att kulturkriget operativt går framåt. "På internet finns fotsoldaterna" som Reinfeldt sa och det är de, som i sakliga och respektfulla, men skarpa kommentarer, bland annat här på Flashback, ger mångkulturisterna svar på tal.

Detta plus sådant som Linderborgs isolering, gör att mediakriget om mångkulturen kan sägas rulla vidare i lågintesiv yra. Och det är regimkritiker, dissidenter och oppositionella som vinner mark. Men jag kan ha fel. Vad säger ni andra där ute, kommer Political Correctness och mångkulturism att komma med nya motoffensiver, som Järnrörsgate? Eller rent av mer effektiva motoffensiver än denna? När man analyserar operationer som dessa får man hålla huvudet kallt.

Bo Frank och LUF har råkat i luven på varandra sedan Frank ifrågasatt volymerna i Sveriges flyktingmottagande.


http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/luf-...on(3656336).gm


http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/luf-(3657836).gm

Att 7-klöverns ungdomsförbund ser sig själva som "demokratins" och mångkulturens väktare är ju inget nytt. Bra att Bo Frank står på sig, han håller närmast på att bli en symbol för missnöjet med flyktingpolitiken bland moderata kommunpolitiker.

Visst är det en lustig slump att åtminstone fyra av fem "äldre författare" som enligt artikeln har "utforskat" den svenska efterkrigshistorien råkar vara judar?


Det är lustigt att "slumpen" är så regelbunden och förutsägbar.

Och LUFs migrationspolitiske talesperson Jonatan Macznik som går loss på Bo är naturligtvis också jude.


Ibland är det nästan så att man tror att det skulle finnas någon slags agenda bland judarna att göra om Sverige och Europa till mångetniska samhällen. Löjliga tankar.

Kanske skulle detta platsa bättre i någon av trådarna om "näthat", men jag tycker att det kan ha en viss relevans även för denna tråd. Sakine Madon skriver i dagens Norran en ledare där hon dels subtilt tar heder och ära av både Åsa Linderborg och Lisa Bjurwald, men även vågar gå till försvar för att åsikter som annars inte får nämnas i media inte kan eller bör förbjudas.

Få tar alltså Åsa Linderborg på allvar, och Lisa Bjurwald står för ett intellektuellt haveri.

Detta skrev jag 6/2 i år i denna tråd. Zolfagarys nederlag i medakriget är del av ett mönster. Vi svenskar har ju länge fått leva under den virtuella stöveln på stöddiga MENA-människor som läst läxan för oss och stämplat oss som rasister. Två andra sådana aktörer var Behrang Miri och Kurdo Baksi. Miri blev hösten 2012 berömd som den Kulturhusbyråkrat som skulle ta bort Tintin ur hyllorna. Den var ju så rasistisk. Det var av helt avgörande betydelse för Miris verksamhet på Kulturhuset att en 75 år gammal tecknad serie skulle rensas ut. Men han fick backa.

Detsamma tycker jag Kurdo Baksi gjort. Mer än så: han tycks helt ha försvunnit ur debatten. Förr skulle han alltid anlitas när antivita och svenskfientliga uttalanden var av nöden. Han var en mediaguru, en Expo-operatör som visste besked: svenskar är rasister. Varför har inte han fått komma till tals i t.ex debatten om näthat?

Kanske är det så att Sverige håller på att bli friare. Vi skuddar det mångkulturella oket av oss. Nämnas ska att jag har inget emot Zolfagary, Miri eller Baksi som privatpersoner. Men som "antirasister", som ska trycka ner svensken på basen av dennes etnicitet, har de gjort sitt. Detta är, så vitt jag kan se, en bestående seger i mediakriget om mångkulturen, en lika bestående seger som att Mona Sahlin är passé och att hennes systemimmanenta svenskfientlighet inte längre är gångbar.

Svensken lyfter huvudet fritt. Han existerar åter. Detta kan bara beskrivas som nationalism. Natio är latin för född. Vad är vi födda till? Jo som svenskar, en grupp i den germanska folkstammen. MSM, politiker och universitet har gjort allt för att förneka detta. Nu, när detta inte går längre, försöker man smutskasta de vita. Universiteten har t.ex börjat ge kurser i "kritiska antivithetsstudier". Det är så dags nu. Först ignoreras man, sedan bekämpas man. Nu är det en sådan kampfas. Metapolitiskt står striden huruvida traditionella svenskar är en positiv kraft eller om detta folk, som Carina Rydberg och Noel Ignatiev tycks anse, ska konceptuellt utrotas.

Men bladet vänder sig. Svensken, "mannen på gatan", har vaknat. Svenskfientlighet är inte gångbart längre. Sedvanerätt och känslan för den egna kulturen ser en ny dag gry. Kulturen i Sverige vilar på traditionell grund och nu torde eliten börja inse det. Eliten torde även, i tysthet, ha insett att det är bortkastade pengar att "grooma" en ny Behrang Miri, Kawa Zolfagary eller Kurdo Baksi som ska spela offer samtidigt som han rasiststämplar svensken.

Något har hänt i mediakriget. Sahlinismen är död, så även Baksismen.

Tja, vad hände t.ex. med den svartludne kurden Zanyar Adami som trycktes upp i ansiktet på oss via Metro och andra kanaler för några år sedan? Vad hände med halvblatten "Rojas Beskow"? Det är många andra svartskallar som bara verkar ha försvunnit ur offentligheten och det öppna hånet av svenskar och vita människor i media kanske har mattats av lite, jämfört med hur det var för några år sedan? Eller är det bara för att jag sedan flera år nästan helt har slutat följa svenska tidningar och svensk TV som jag inbillar mig att så är fallet?

Det är en veritabel trend. Nalin Pekgul måste ju sluta som kvinnoförbundsordförande härom året. Den rikssvenska Lena Sommestad tog över. Och Nyamko Sabuni fick nyss lämna alliansregeringen. Hon ersattes som jämställdhetsminister av Jens Orback. Att döma av detta är mångkulturen är på reträtt, även i finrummen. En smärre etnisk rensning tycks försiggå i partihögkvarteren och på regeringstaburetterna.

Tack för namnen Zanyar Adami och Rojas Beskow. Karriärvägen "drabbad invandrare som aggressivt angriper Sverige" tycks inte vara så bred dessa dagar.