Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag håller inte med om att det är kvinnliga värderingar som styr. Kvinnodominerade verksamheter ser inte ut och fungerar inte som dom gjorde förr. Däremot har man fått kvinnor till att tro att det är kvinnor som förändrat verksamheterna eftersom fler kvinnor sitter på ledande poster. Offentlig sektor såsom vård, omsorg, skola, museum, bibliotek med mera har överlag blivit avhumaniserade. Ett nervöst letande efter stereotyper leder till ett skapande av nya stereotyper av robotkaraktär.

Så är det väl hela tiden, så fort ett ismamistdåd inträffar så läggs allt fokus på att muslimerna är de som känner sig hotade och utpekade.

Kul att det är flera än jag som finner Edward Bernays intressant för vår samtid. Ett intressant "sammanträffande" är att Freud/Bernays släktlinje fortfarande är verksam inom de moderna propagandamegafonerna.


Wikipedia

Det ska nog inte sammanfattas som värderingar, utan det som filmen fokuserar på är kvinnors personlighet/female nature. Kvinnor har som regel inte en fight or flight instinkt, när de möter ett hot utan reagerar med appease and befriend. Hur som, det är svårt att sammanfatta personlighetsforskningen i ngr korta meningar. Du får se filmen.

Du har både rätt och fel i ditt resonerande. Gulan Avci möter bara invandrare som har en högre utbildning och har integrerats i samhället; delvis är klass det gemensamma för en lyckad integration och ett Sverige som kan förbli mångkulturellt. Och om man enbart skulle låta invandrare - med en högre utbildning eller ambitioner att utbilda sig - få komma till Sverige skulle det inte vara något problem. Så i det avseendet har du fel och hon rätt. Men du inser uppenbarligen att de flesta invandrare är lågutbildade (många är analfabeter) och har andra värderingar som de inte kommer att överge bara för att de tilldelats ett svenskt medborgarskap. För överlag är det bara intellektuella och högutbildade invandrare som valt Sverige på grund av dess kultur, till skillnad från många lågutbildade invandrare som valt Sverige för de generösa bidragen.

Fast på ett sätt tror jag ändå att det är kvinnliga värderingar som ligger bakom de dysfunktionella verksamheterna.

Jag menar det där duktiga flickan syndromet som jag tror ligger bakom mycket av kollapserna inom snart sagt alla områden, kvinnor tycks inte kunna säga ifrån i tid när arbetsbördan blir för stor.

Två exempel, under flyktingkrisen så var det ett stort antal kommunalråd som larmade om att deras kommuner inte klarade mer vilket ledde till den famösa pressträffen med Romsons tårar.
Då var det någon, jag minns inte vem som sammanställde en lista som visade att det enbart var kommuner med manligt styre som hade erkänt att läget var ohållbart.

Det andra exemplet var ett P1 inslag om ungdomspsyk som havererat pga alla ensamkommande och andra nyanlända ungdomar.
Samtliga medverkande var kvinnor som inte började säga ifrån föränn kötiderna för "flyktingarna" var oacceptabelt långa.

Då hade enligt deras egen utsago infödda ungdomar sedan länge helt fråntagits möjlighet till vård på deras respektive inrättning men det först när inte ens fanns tider för de nyanlända som de (de kvinnliga cheferna) medgav att psykvården var överbelastad.

De, och knappast någon annan heller, klarar konsekvenserna av deras politik. I en kvinnodominerad kultur blir klarspråk och konsekvent handlande diskvalificerat som aggressivt och något som man inte kan göra eller tala om. Trots att ämnet stirrar en i ansiktet och kräver effektiva åtgärder. Prat och nätverkande, samling kring kontraproduktiva kompromisser och beslutsvånda.

Det är det här som jag menar med avhumaniseringen. Kvinnorna värnar inte invandrarna för att kvinnorna tycker att invandrarmän är värda mer, utan för att kvinnorna är lojal med de direktiv som givits och därför fått sin position. Vi har också många exempel på att unga svenska kvinnor som lider av svår trauma efter övergrepp nekas plats på traumaavdelningar eftersom invandrarmän går före. Om manligt styrda kommuner säger ifrån så betyder det att de kommer undan, vilket man också skulle vilja, men inte kan på grund av att man fått sin plats som man annars inte skulle haft. Den här utvecklingen har föregåtts av enormt mycket klagomål från kvinnor i verksamheterna, men dessa röster har tystats vartefter. Tänk nurse Ratched. Hon är administrativ chef på en psykiatriklinik och har fått sin position eftersom hon är totalt känslokall. Ratched klär sig strikt och gör det bästa för att dölja sina kvinnliga former och sin kvinnlighet.

År 2017 beslutades att helt lägga ner den traumaenhet för våldtäktsoffer (på Kris- och Traumacentrum i Stockholm) som istället skulle bli en enhet för ensamkommande pojkar. Jag har redan problematiserat detta i andra trådar, hur den nuvarande HBTQ-feministiska politiken blivit ett bakslag för kvinnor, där konsekvensen är att man istället uppmuntrar män att få ta plats, och att patriarkala strukturer får ett uppsving, samma strukturer som kvinnor under 68-vågen arbetade mot.

Jag tycker inte att din tes; att alla kvinnor i maktpositioner skulle vara empatistörda, riktigt håller. Jag tror snarare att många av de kvinnor som stått upp för sådana värden genuint har trott på dem.

Problemet är i grunden att man vägrar erkänna att den goda avsikten inte nödvändigtvis behöver leda till ett gynnsamt utfall.

Då förstår jag, min erfarenhet är att män är bättre på att runda regler, se mellan fingrarna, ge och ta osv för att få verksamheten att flyta, lita på sitt omdöme och säga ifrån när kraven är orimliga.

Kvinnor är som du säger kanske mer paragrafryttare som biter ihop tills de går in i väggen?

Ungefär så. Kvinnor som får sin position är mer trogen sin uppdragsgivare i rädsla av att förlora sin tjänst. Min poäng är att verksamheterna visserligen i något avseende fungerar på ett visst sätt för att kvinnor styr, men verksamheterna är inte kvinnopräglad på ett feminint sätt eller a la batikhäxa. Batikhäxan var i alla fall mänsklig i något avseende, hon var inte inkvoterad och dessutom var hon uppriktig med sitt vänsterflum. Batikhäxans bästis bland kollegorna var den kostymklädde och konservative historieläraren.

Detta. Ett letande efter stereotyper med utgångspunkten att alla är lika värda(=värdelösa) är avhumaniserande. Att istället gå in i kunskapssökandet med grundläggande fördomar däremot öppnar upp för en individuell bedömning av människor, bortom stereotyper.

Detta är paradoxen. Människor med fördomar är bättre människor, ty de tar in verkligheten och kan modifiera fördomarna individ för individ. Människor med utgångspunkten att alla är lika värdelösa letar stereotyper och ser aldrig människan, därför att definition av stereotyper är som att kvadrera cirkeln eller göra guld. Ett jagande efter vind.

Illustration: Astrid Lindgren berättade om en förman på ett sågverk i Småland i hennes ungdom om vilken arbetarna sa: Han är en jävel, men han är en fan också!

Den inledande fördomen att förmannen var en jävel kunde, genom att han fick visa sin karaktär i praktiken, mildras och modifieras med att han var en fan också, ergo en människa.