Rätt nivå. Det är något som konsekvent saknas i svensk offentlig debatt. Analyser, problembeskrivningar, förklaringsmodeller och lösningar är undantagslöst dödfödda eller lytta eftersom de aldrig utgår från rätt nivå, aldrig befinner sig på rätt plan från vilket andra plan och sakers tillstånd följer. Det sekundära kan aldrig förstås korrekt eftersom det primära från vilket det sekundära emergerar, är tabu för tanke och ord.
Resultatet blir det hjälplöst cirkulära resonemanget där hjul spinner utan kontakt med fast mark. En sliten mall är den med Alice T och "polisen" som lösningen på allehanda problem i "civilsamhället", när förhoppningen i andra dysfunktionella mångkulturer istället som oftast handlar om att "civilsamhället" på något mystiskt ska lösa problem med "polisen" som präglas av etniska intressen i konflikt med andra utanför polisen.
"Polisen" är alltså ett sekundärt plan till "civilsamhällets" primära förutsättning. En fungerande, oväldig svensk polis var ett emergent fenomen av det fungerande svenska samhället, inte tvärtom. Om det varit så enkelt som Alice hoppas, borde ju "svensk polis" fungera som en mall för turkisk, pakistansk eller israelisk polis. Istället är det förstås så att det föreligger en eftersläpning när det demografiskt förändrade "civilsamhället" ännu inte hunnit stöpa "polisen" i sin form. Vilket kommer.
Vi ska alltså vara glada så länge som klanerna befinner sig i konflikt med samhälle och statsmakt och inte i symbios, vilket är den historiska normen i etniskt fragmenterade stater. När det slutar skjutas i Orten börjar de verkliga problemen. Ett trådnarrativ som delvis approprieras av
Expressens ledare idag:
Citat:
Det allra mest oroväckande i intervjun med Mats Löfving är dock hans beskrivning av hur klanerna tar sig in även i näringslivet, i det politiska livet och i styrningen av kommunerna.
Visst är det fullständigt oacceptabelt att medlemmar ur ett kriminellt nätverk upprättade vägspärrar in till vissa förorter i Göteborg i slutet av augusti i samband med en konflikt med ett konkurrerande gäng. Men egentligen är det lugn som lägrade sig efter att företrädare för olika nätverk träffats och slutit fred minst lika illavarslande.
För ju längre in i samhällskroppen som de kriminella klanerna lyckas ta sig, och ju mer de delar upp de svarta marknaderna emellan sig, desto mindre behov kommer de ha av att bruka våld för att uppnå sina syften.
Fortfarande är detta något att stilla acceptera, i all sin beklaglighet och fortfarande är nivån fel:
Citat:
Nu krävs politiker som orkar hålla trycket uppe även om det synliga våldet i form av skjutningar och sprängningar skulle minska.
De kriminella klanerna lär dessvärre vara här för att stanna.
"Polisen" och "politikerna" ska som sekundära, deriverade abstraktioner stå mellan ett diffust svenskt "oss" och klanerna.
Ett annat dagsaktuellt exempel på hjälplös,
inlärd liberal nivåförvirring ger Isak Skogstad exempel på i
G-P, där han skriver om kriminalitet:
Citat:
Samhällets svar ska så klart vara en starkare polis, bättre skola och en socialtjänst som fungerar. Men vad ska mitt personliga svar vara? Kurser i självförsvar? Undvika vissa gator i stan? Försvarsspray? Jag har slutat fundera på vad jag skulle göra om jag blev utsatt för ett brott. Nu funderar jag i stället på vad jag ska göra när jag blir utsatt för ett brott. Jag känner min frihet begränsas.
Svaret är förstås att såväl gatuvåld som politik handlar om kollektivets våldskapital och individatomens hjälplöshet. Vill man vara säker, är det bästa att gå och verka i grupp. Det fattar delar av G-P-redaktionen mycket väl när de verkar för viss identitetspolitik och motverkar annan. De vill att andra ska finna sig ensamma och i underläge. Detta är mångkulturens primära nivå som förklarar alla andra nivåer.
Annars är ju dagens lite historiska markering att KD går full kretsloppsmigration och
föreslår byggande av fängelser i kriminellas hemländer, rakt ur tråden,
här t ex:
Citat:
Ett alternativ är ju att somaliska entreprenörer i koordination med SIDA, Utrikesdepartementet och somaliska myndigheter får starta välfinansierade fängelser/rehabilitering i Somalia, som samtidigt kan generera vinst i den lokala ekonomin och spara stora pengar i Sverige.
Ebba Busch bjuder över valhänta SD som bara ville hyra platser, genom att vilja bygga och köpa.