Jenny Madestam föreslår i Expressen införandet av ett system med fadderfamiljer för nyanlända flyktingar.
Citat:
Det innebär att familjer eller enskilda personer åtar sig att bli faddrar till flyktingar och invandrare som har svårt att komma in i det svenska samhället.
En fadder skall fungera som en vägledande vän.
Faddrar kan dels få en katalyserande funktion att lära sig svenska i vardagen, att helt enkelt få prata svenska, vilket är en av flera biljetter in i ett samhälle.
Fadderfamiljen kan vidare visa hur man knäcker koder i det svenska samhället, till exempel byråkratiskt, kulturellt och socialt. Hur ställer jag mig i bostadskö? Varför firas midsommar?
Inget fel i det. Jag gissar att familjen Madestam redan har adopterat en eller ett par somaliska storfamiljer som de undervisar i svenska koder. Men sedan följer något som jag faktiskt aldrig trodde jag skulle få läsa i en svensk liberal tidning:
Citat:
Ett obligatoriskt fadderskap vore självklart att föredra men är förmodligen en utopi. Alternativet är ett system där incitamentet att verka som fadder blir tydligt, till exempel genom skattereduktion eller ekonomisk ersättning.
Värnplikten är avskaffad vilket hyllades som en frihetsreform av aningslösa nyliberaler, kanske även på Expressens ledarsida. Vi har inte längre en plikt att öva oss i att försvara våra gränser mot främmande ockupanter. Istället föreslår samma tidning nu en tvångslagstiftning med rakt motsatt syfte; att tvinga oss att fraternisera med ockupationsmakten.
Under mer än tusen år av västerlandets historia betraktades demokratin av intellektuella som den sämsta styrelseformen. Det ansågs att demokratin förr eller senare alltid övergår i tyrranni. Nu börjar det visa sig att våra förfäder hade rätt.