Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är ändå intressant det här med att svenska försök till falsk opposition alltid blir såna magplask. Göran Rosenbergs Moderna Tider hade lite av en sån image ett tag, men Rosenbergs extremism sken snabbt igenom. Axess hade det under de första åren, men för att undvika missförstånd publicerade man ett vänsterradikalt manifest. Kvartal lanserades som nån sorts alternativmedia, vilket ingen längre kan tro att det är. Dispatch International är ett mer kuriöst exempel, som skulle vara neokonservativ låtsasopposition på svenska, men fick ett annat slut än det vanliga.

Nyheter Idag finns visserligen kvar, men är i allt väsentligt ett enmansprojekt, som aldrig riktigt har fått luft under vingarna. Det finns inga svenska neokonservativa eller liknande projekt som verkligen har fungerat som en ventil för frustrerade svenskar. Inget Daily Mail, inget Fox News, inget Bild, inget Jyllands-Posten.

Jag vet inte om det är smickrande eller pinsamt. Det kan vara att vi svenskar är alldeles för hederliga för att det ska fungera, eller att vi har blivit för odisciplinerade och bekräftelseberoende. Antingen kan svenskar inte driva såna publikationer för att det tar emot att ljuga, eller för att det tar emot att inte bli klappad på huvudet hela tiden.

Många amerikanska neokonservativa gick ju över till Demokraterna under Trump. Möjligt att det är den tendensen som RPM försöker att översätta till svenska här.

Den här boken om neokonservatism och amerikansk (icke)konservatism verkar f.ö. vara läsvärd: https://counter-currents.com/2020/12...ing-tradition/

Having established that conservatives traditionally had a “sense of noblesse oblige” and a healthy skepticism of “the rising moneyed classes,” Professor Havers then launches into his analysis of the differences between Kirk and Grant. It is here that he notes that Grant believed “that American conservatism was just old-fashioned American liberalism” (41). ... Professor Havers, citing Paul Gottfried, suggests that Kirk was not as anti-Rationalist as Jack Kerwick argued he was in the first essay of this anthology. But the disagreement between Havers and Kerwick should not be overstated, if only because Havers is citing Grant’s argument that true, traditional conservatism never really existed at all as a potent intellectual force in American political culture.

Neokonservatismens problem i Sverige är att den driver frågor som ingen bryr sig om. Svenskar som har vaknat kring invandringsfrågan engagerade sig inte i frågan för att Turkiska föreningen inte är full av transor. Svenskar har lite intresse över huvud taget i mellanösterns politik och det finns ytterst få som faktiskt är taggade på imperiets gränskrig i MENA. Det enda neokonservatismen kan knyta an på är NATO vs Ryssland med Sveriges historiskt starka rysshat. Annars finns det ingenting genuint eller som intresserar svenskar med neokonservatismen. Det är lika främmande för svenskar som att försöka göra Ba'athism till en grej i Sverige.

Om man inte kan lösa faktiska problem och engagera sig i ämnen som folk bryr sig om och som rör folk så blir det svårt att sälja in. Bulletin kan som bäst lyckats om det blir 70% samnytt + 30% neokonledare. Förhoppningsvis blir det mest en massa ledarartiklar vilket kommer göra att folk tappar intresset.

Det gäller inte bara neocons. Det gäller alla partier som inte driver frågor som folk bryr sig om.

De partier och rörelser som driver frågor som är viktiga för folk kallas populister. Allt för att slippa engagera sig i de ämnen man är tvåa på. Men nu har man nått vägs ände med den taktiken och då kommer det, givetvis av en slump, nya aktörer på den konservativa sidan som vill tona ner det radikala budskapet att faktisk ändra den förda politiken.

Det är en påverkansoperation troligen finansierat av utländska intressen.

Det torde bero på att Imperiets konstitution i sig är ett liberalt dokument. Med liberalism inskriven i grundlagen så finns bara femtio nyanser av liberalism att välja mellan på menyn.

Historien ser typ ut så här. Mellan åren 1999-2002 gav Jonas De Geer och Per Landin ut Samtidsmagasinet Salt. Detta skapade kaos i det liberala etablissemanget och många av dem som deltog i Salt inklusive De Geer förstörde sina karriärer i media. Många såg att det fanns röster och pengar att tjäna. Så fick Lars Leijonborgs meningslösa batongliberaler som sade en sak och gjorde en annan. Axess Magasin grundades av Kay Glans 2002 med full uppbackning av Nordstjernan AB (Ax:son Johnson). De tog in ett par gamla Salt-skribenter men det var verkligen tyst. En massa "hysch-hysch" och fokus på konst och kultur. Om du inte var en kulturkofta var det ointressant. Kay utmanade ingen alls och DN lugnade ned sig efter något år när de insåg att Axess inte hade några planer på att störa den liberala ordningen.

Johan Lundberg satte tidningen på kartan under sitt chefredaktörskap från 2007-2012. Han publicerade neo-cons, kontra-jihadister, evangeliska kristna, judiska ultra-sionister och mer hårdföra liberaler. Till och med konservativa fick skriva i tidningen. Läsarna skulle samlas kring någon form av militariserad liberalism fyllt med populism och signalerande till höger. Lundberg själv hade en sällan skådad krigsvilja om en missriktad sådan eftersom den var präglad av liberal islamfobi och för oss svenskar irrelevant sionism och amerikanism.

Vad Lundberg aldrig förstod är att judiska organisationer i Sverige bryr sig nämnvärt om israelkritik från vänstern. De gillar dock inte nationalism, konservatism och någon form av uttryck för västerländsk identitetspolitik. I synnerhet inte svensk sådan. Det samma gäller USA. Även om Trump är den mest "pro-israeliska" presidenten i USA:s historia så röstar ändå 75-80% av judarna på Demokraterna. De är mer rädda för Trumps populism än vänsterns kritik av Israel. Lundbergs chefredaktörskap resulterade därför i direkt konfrontation med Dagens Nyheter och senare Expo som började kalla tidningen för högerextrem. SKMA hängde också på. Lundbergs största synd var nog visslandet till SD omkring 2009-2010.

Initialt stod Axess stod på sig trots massiv kritik från de stora mediehusen. Sedan sköt Brevik ihjäl en S-märkta ungar i Norge 2011. Människor högre upp tog sin hand från kontra-jihadisterna i både Europa och USA. Den så kallade "kontra-jihadismen" var över. Många hoppade nu av den anti-muslimska ideologin. Per Gudmundsson tog också avstånd från dem. Han hade drivit deras linje i SvD och på sin blogg och gjorde avbön. Lundberg gjorde nu samma sak och skrev ett manifest. Det är det manifestet du länkar till och det var skrivet 2012. Då hade Axess blivit en kaosartad tillställning och behövde backa tillbaka till det som varit.

Lundbergs ursäkter och bortförklaringar räckte inte för skribenterna på de stora mediehusen. Lundberg började därför anklaga "vänstern" för antisemitism, hängde ut folk på sin blogg och skrev saker på Axess-bloggen på fyllan. Den här tråden noterade Lundbergs fall. Kort senare fick Johan Lundberg sparken. Det intressanta är att under 2009 till Breviks mord sommaren 2011 så fanns det en "krigsvilja" bland de mer liberalkonservativa. Det fann en framtidstro och framförallt ett mod. Sedan kan man tycka att "kontra-jihadism", "neo-konservatism" och "batongliberalism" är fel väg att gå men under ett kort period så vågade de liberalkonservativa utmana liberalerna på de stora mediehusen, akademin, staten och i politiken.

Axess anställde P.J. Anders Linder som chefredaktör och de återgick till irrelevans genom att ägna sig åt att skriva sådant som få bryr sig om. Senaste avsnittet i Axess handlar om "dygdemönster". Här är en artikel från Barrling. Hon skriver;

En referens till israeliska Likud-akademikern Yuval Noah Harari (som man kan tycka vad man vill om) och en subtil örfil till liberaler. Resterande är mest intetsägande och signalering till till högern likväl som liberalerna. Det är nästan som hon skriver i kod men så har det sett ut sedan P.J. Anders Linder tog över efter Lundberg.

Bulletin består till mycket stor andel av 1980 och 1990-talister. De var väl ungefär 25-30 år då de börjande av sin karriär i media och politiken. En del gillade säkert vad de såg i Axess. Antagligen kommer Bulletin vara mer uppkäftiga än Axess - men det är tveksamt. Det finns redan alternativ media så vad kommer Bulletin skriva som inte kan läsas annanstädes? Du kan också läsa skribenter med implicita "högeråsikter" i Göteborgsposten, Axess, Fokus och Kvartal. Bulletin vänder sig säkert till vännerna och eliter i M, KD och L. Vad vet jag. Jag hoppas vi slipper läsa en ny-paketerad kontra-jihadism från Bulletin.

Du har såklart rätt i att vi inte har någon Daily Mail, Fox News, Bild eller Jyllands-Posten. Sverige är unika på det sättet. Sådan media är blockerad i Sverige på grund av de få mediehusens monopolställning. Vi har alternativ media vilket andra länder inte har. Även om våra alternativ media har många läsare syns deras journalister i etern och liten påverkan på eliter.


USA är ett liberalt projekt så de har såklart inga konservativa. Frågan är också vad vi menar med konservatism. Vad som ingår i den. Sedan aristokratin förlorade sitt inflytande i mitten av 1800-talet har västvärlden varit liberal. Utmanaren till liberalismen är olika former av nationalism samt olika former av en icke-aristokratisk konservatism. Socialismen ser ut att vara död just nu men frågan är komplex.

Att SD-ledningen aldrig lär sig något av historien.

Bulletin är ett försök att samla M/KD associerade människor samt människor från L (ur den myllan kommer Neuding) för ett försök till en "liberalkonservativ" höger utan att vara konservativ eller särskilt liberal. Hon drev Neo (2006-2015). När hon tog över den 2009 byte hon namn till "borgerlig". När det var vet jag inte men antagligen omkring 2014. Sedan släppte hon in M och KD-märkt folk som sällan hörs bortom Axess och SvD. Visst, hon var tidigt ute i den liberala mediala kretsar att ha någon form av synpunkt på invandringspolitik men vad spelar det för roll egentligen. Jag tror inte på Bulletin eftersom de kommer våga något och om de vågar så kommer de stora mediehusen och andra med riktig makt sänka dem. Vad Bulletin vill åstadkomma är bortom mig.

För att komplettera, Fria Tider var till stor del inblandad i Lundbergs fall. Axess hade någon skogstokig judisk aktivist som försökte dreva bort någon svensk diplomat som var israelkritisk.

Fria Tider gjorde en intervju med diplomaten och Lundberg blev rasande och kallade Fria Tider för nazistisk, vilket tidningen svarade på i en ledare:

https://www.friatider.se/tragikomiska-axess

Det var först ett knappt år senare som Lundberg fick sparken men vi som minns vet att det var Fria Tider-fejden som blev fallet. Han hade till en början en massa tongivande judiska intellektuella på sin sida men efter allt för många fylleinlägg på sin blogg så tunnades stödet ut.

Nu har Aftonbladets ledarsida börjat påtala det som invandringskritiska talat om i flera år,nämligen att asylrätten systematiskt missbrukas av ekonomiska migranter utan några egentliga skyddsbehov:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/k...en-handelsvara
Början på en ompositionering vad avser den heliga asylrätten eller bara ett sätt försöka ge intryck av en åsiktsmångfald på redaktionen?

Det är Wolfgang Hansson som skriver. Han har förstås helt rätt. Flyktingarna är i allt väsentligt ekonomiska migranter. Ibland kan man säga saker. Ibland inte. Det blir allt vanligare att media vågar tala klarspråk. Saker får sägas idag som inte fick sägas för ett par år sedan. Samtidigt är det så långt gånget att folk har slutat bry sig. Man rycker på axlarna åt att 150 000 invandrare i landet försörjs av det allmänna. Eller är det 300 000? Det spelar liksom ingen roll längre att Wolfgang Hansson skriver en enstaka vettig artikel. De felbedömniingar som gjordes åren runt 2015 kan inte göras ogjorda. Det var ju så fint med öppna gränser och humanism. Det är liksom bara att härbärgera och försöka besvärja sakernas tillstånd. Jag tror de tuffa besluten kring invandringshaveriet kommer att komma när det redan är försent. Och det inte längre finns någon egentlig offentlighet i landet eller någon diskussion. Folk har redan börjat flytta från landet eller skaffat vapen och bildat medborgargarden. Hmm.

Tror att en viktig faktor är att det är folk från Europa som söker asyl på falska grunder och att de kommer för att arbeta medan de väntar på avslag.

Hade de skeppats hit av någon Soros finansierad NGO för att permanent leva på bidrag hade nog inte Aftonbladet uttryckt sig på det här sättet.

Jag tror du har rätt i att folk inte orkar bry sig, eller har uppgraderat skygglapparna. Kanske slutat läsa om allt skit, väljer bort nyheter så fort det luktar mångkulturproblem. Man lever numera i sin egen bubbla och det fungerar det med. Flyttat från landet, skaffat vapen, bildat outtalade medborgargarden tror jag är minoritetsyttringar som bara figurerar i fantasin här på flashback.

Nej, åk ut bland folket i de välbärgade områdena och de är väldigt dominerande i Sverige, så förstår alla att väldigt lite kommer ske som riskerar att röra om i grytan. Man har investerat allt i sin lilla bubbla, ekonomiskt, känslomässigt och där kommer man sitta och blunda medan skiten faller samman utanför. Man har inget val.

Tyvärr tror jag det är så att vi sitter fast i skiten, rik som fattig på olika vis och det vet våra politiker om. De riskerar ingenting på att vara passiva inför samhällsförfallet då svensken inte ens har i sin tanke att den vill offra något för att få till en förändring, man är trygg i sin bubbla oavsett vad som händer.

Jag nämnde tidigare finska inbördeskriget 1918 som ter sig märkligt så här i efterhand, när borgare och sossar avrättade varandra som om de aldrig gjort något annat. Tror de som fördes ut på fälten inte trodde det var sant, att den tidigare arbetskamraten och vännen nu stod o sköt folk i huvudet för skitsaker och rykten. Men de levde säkert också i sin bubbla tills den natten det knackade på dörren.

Människor har en fantastisk förmåga att stänga ute allt för att stå ut och så tror jag det är i sverige nu, folk står ut oavsett allt skit som våra politiker matar på med. Men inte flyr vi och förbereder oss, nej det är en flashbackfantasi.

Ett gigantiskt problem för en utsatt grupp?

Så här skriver Sveriges Radio om ett principiellt beslut om ersättning till transsexuella:


https://www.msn.com/sv-se/nyheter/in...?ocid=msedgntp

Så under alla år som gått har det alltså samlats några hundra individer. Jag beklagar deras öden som individer men kan inte se relevansen i den groteskt uppdrivna samhällsdebatt som denna lilla grupp skapat.

Men de är ju en del av den intersektionella alliansen.

Moderaternas migrationspolitiska talesperson Stenergard debatterade med Morgan Johansson i P1 häromdagen. Det var arbetskraftsinvandringen som diskuterades. Stenergard fick erkänna på Morgans beskyllning att Moderaterna med Miljöpartiet införde lagen 2010. Något Morgan emellertid inte gjort något år trots 6 år vid makten. Men Reinfeldts namn lyste med sin frånvaro.

Borttagandet av tjänstemannaansvaret på 70-talet gäller även politiker. De får livslång och även efter livet amnesti in i glömskan. Kanske kan någon biograf försynt påpeka något mindre fel föremålet begick men allvarliga felgrepp med oöverskådliga konsekvenser för landet förtigs.

Två aktuella exempel på flyktande politiker som orsakat Sveriges stor skada är Björklund och Sjöstedt.
Den förste förtigs av media även om han förstörde allt han tog i, och den andre hyllas trots att hans politik bortsett från migrationspolitiken är okänd i Sverige. Ingen av dem kommer heller att få läsa kritiska biografier om sig själva (men memoarer kommer de skriva för egen och förlagets vinstbegär). Det skulle om det hände, att kritiska biografier skrevs, ändå vara meningslöst.
Det är under deras pågående skadliga verksamhet de skall mötas av kritik.

Sjöstedts stjärna i MSM är den mest frustrerande att skåda. Karln uträttade absolut ingenting utom att ljuga om ett hemligt hot mot Löfven som aldrig fanns och ännu mindre infriades, och ändå lyfte han som en kejsare till Vietnam och V ligger på 10%.

Henrik Berggrens hagiografi över Palme i Underbara dagar framför oss är det mest talande exemplet i bokväg hur en politiker framställs bland biografer. Förläggaren Bonnier med medarbetare hyllade boken på alla sina plattformar och förledde jämte författaren ett kritiskt tänkande hos läsaren mot närapå gudadyrkan av överklasspojken med sina bisarra idéer hur Sveriges skulle internationaliseras.

Det är annorlunda i exempelvis Storbritannien. Där är demokratin och kritiken dynamisk och alltid på hugget. Tony Blair blev, dock försent, en paria även i Labour och Teresa May försvann av vindraget från alla utskällningar hon bestods med från Tory när hon försökte neutralisera Brexit.
(Juholts avsättande var ett resultat av en valberednings beslut i trauma efter Sahlin och Kindbergs-Batras avsked ett annat för att hon var genusinkvoterad).
Går inte att jämföra med de friska stormarna i Underhuset och i de båda brittiska partierna, samt i och med Nigel Farages parti för hans del.

Här i Sverige förmanar en fjolla till Talman – som verkade för en S-regering i rundorna eftersom detta skulle ge honom fortsatt talmansskap, han skulle annars vid extraval inte föreslås igen av ett misstänksamt M och därmed få sin månadslön halverad som vanlig ledamot - i Riksdagen om god ton mellan debattörer i kammaren som redan ligger på så stillsam nivå.

Det enda spontana utbrottet i debatt mellan politiker jag sett eller hört är Åkessons mening i SvT:s valdebatt 2018 om invandrare som inte vill anpassa sig till svenska normer, och det fick han löpa gatlopp för av och i SvT.

Så länge Moderaterna inte uttryckligen med namns nämnande tar avstånd från de mest skadligaste delarna av Reinfeldts politik kommer de ligga på 20-22 % och aldrig bli ett 25- 30%-parti. Stenergard hade ett bra tillfälle häromdagen att i direktsändning i P1 säga, att arbetskraftsinvandringen (som S breddade med spårbyte till asyl) var med namns nämnande Reinfeldts politik, som vi Moderater djupt ångrar idag genom att driva en motsatt politik i denna "fråga".
Det vågade hon inte.