Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Men är det verkligen vägen fram? Att forma ännu ett åsiktspaket baserat på någon form av åsikt och sälja in den som sanning?

Är inte det en återvändsgränd. Igen?

Nationalismen är unik såtillvida att dess mål och maktmedel är identiska - folket som en organisk gemenskap, ingruppen som ett särintresse att appellera till och representera.

Om vi antar att SD:s politik kommer styras uppifrån och utifrån i dessa ovannämnda riktningar, så blir analysen om varför detta är dåligt, identiska med svaret på hur det bäst bör bekämpas:

Att underordna det svensknationella intresset till utländska aktörers och minoriteters särintressen ligger inte i linje med SD-sympatisörernas instinkter och preferenser att agerar partiskt och kollektivt - med andra ord just nationalistiskt/tribalistiskt/identitetspolitiskt.

Status i en sådan ingrupp är kopplat med lojalitet till kollektivet och den företrädare som inte ses som lojal, förlorar status. Samma mekanism finns hos alla partier och ideologier, men när gruppen i hög grad ÄR ideologin, blir löje och ringaktning för att vara svag och svikare desto allvarligare.

Problemet i Trumps USA och i SD är att partilojaliteten tillåts övertrumfa identitetspolitiken - och att själva det existentiella hotet mot den egna identiteten kortsluts till att acceptera ytterligare eftergifter och desperat tilltro till Planen eller okritisk vänskap till fienders fiender.

Detta är inget man löser annat än genom att hela tiden arbeta på marginalen, i situationen och diskussionen för att skapa ett grupptryck uppåt. Det handlar inte om en doktrin annat än att delta och ta parti i en riktning som kumulativt tvingar företrädare eller influencers att rucka på sig eller betala ett så högt pris som möjligt när de låter bli.

Att svika etniska svenska ungdomar som förnedringsrånas är fundamentalt föraktligt av ett parti eller en samhällsdebattör som vill ge sken av att ge röst åt svenskar. Att hålla upp främmande etnonations flagga, samtidigt som man skyr svensk "etnonationalism" är föraktligt. Det ska kosta och kostar genom att envist påtalas sinsemellan människor som faktiskt bryr sig, även om de inte har distinktionerna klara för sig.

Allting är en förhandling där svenskar måste lära sig att inte pruta innan man ens suttit ned vid förhandlingsbordet. Vilka eftergifter ska internaliseras och bjudas på? Inga alls. När slutar man dra hit eller trycka på dit, oavsett styrka och resultat? Aldrig. Man kan testa nytt grepp, men taget släpper man aldrig, för taget är livet.

För att vinna måste man delta och den nation som deltar vinner oavsett om det går bra eller dåligt. För nationer är faktiskt deltagande-trofén inget tröstpris utan hela poängen.

Jag har inte sett någon kommentera Lars Åbergs gästkolumn "Släpper man ratten hamnar man i diket":
https://www.svd.se/slapper-man-ratte...ar-man-i-diket

Han skriver detta träffsäkra:



I så fall kan man diskutera varför dessa alls finns. Svaret är självklart: de är inte till för de som ska "integreras" (det är ju omöjligt ens i teorin eftersom teori, plan och metod saknas) utan de är till för sig själva och de som tillsatt dem. "Integrationen" legitimerar makten.

Den trådoreda vi sett är bara en variant av problematiseringen av svenskhet som tillåtits göra det självklara så mystifikt kortslutet, även för dess politiska profitörer SD. Det handlar om att göra det uppenbara osynligt genom att kräva att det betraktas i mikroskop. Att dissekera till delar som inte fångar helheten.

"Det förekommer inga konspirationer!" är samma sorts påstående som "Det finns inget unikt svenskt!" Det inbjuder till ilsken exemplifiering som sedan kan dekonstrueras och problematiseras i detalj. Det är ett trick, det är en kuggfråga, det är en distraktion.

Min poäng är inte att konspirationen inte finns, utan att den är så självklar att den inte kräver bevis. Det som behöver bevisas för att motivera en svenskpartisk identitetspolitik är nämligen inte bevisad illvilja - utan avsaknaden av välvilja.

Konspirationen, samandningen är avsaknaden av reciprok omsorg. Att inga - i det här fallet - judiska debattörer synliggör de svensketniska offren och legitimerar vårt särintresse.

Om inga judar bryr sig om majoritetssvenskar - varför ska svenskar bry sig om judar? Om judarna bevisligen bryr sig väldigt mycket om sig själva - med vilken rätt angriper de vår identitetspolitik?

Var finns exemplen på judar som synliggör etnisk svensk rätt och utsatthet? Saknas exempel på judisk identitetspolitik? Saknas exempel på judar som angriper svensk identitetspolitik?

På samma sak som ett folk som alla andra vänder på bevisbördan, gör dessa enkla frågor det. I fallet Bonniers behöver inget dolt bevisas när det räcker att konstatera att den judiska identitetspolitiken finns representerad på pränt i otaliga ledare, kolumner och artiklar - medan den svenska uteblir eller fördöms.

I så fall kan man diskutera varför dessa alls finns. Svaret är självklart: de är inte till för de som ska "integreras" (det är ju omöjligt ens i teorin eftersom teori, plan och metod saknas) utan de är till för sig själva och de som tillsatt dem. "Integrationen" legitimerar makten.

Kanonbra gräv Edgerton.
Ingen kan väl längre anföra att påverkanskampanjer i Sverige är en ren slump och en intern svensk angelägenhet?

Karlssons agerande måste nog sättas i sitt sammanhang.

Vad är ECR och amerikansk konservatism? Går det ens att definiera?

GOP har under de senaste årtiondena inkluderat allt ifrån Reaganism, PNAC, AIPAC, Teaparty rörelsen, McCains imperialism och nu Trump. För att nämna några.

Det är likadant på demokraternas sida i USA. Det är heller inget homogent parti.

Tory i UK? Också en enorm politisk spännvidd.

Varför är det så? Jo samhället förändras och politiska ismer är en färskvara som snabbt blir för gammal och hämmar tankarnas utveckling. Att försöka få samtiden att passa in i en marxistisk samhällsbeskrivning från 1800 talet är som att se barn leka med en plocklåda med för stor storlek på klossarna som skall pass in i de enkla geometrierna. Det går inte utan att bruka våld. Det har Marxismen också upptäckt efter sitt våldsbejakande styre runt om i världen.

Och det är i detta sammanhang vi ser Socialdemokrater, Torys, Labour, GOP, DNC och också SD famla efter nya plocklådor.

De famlar alla efter en bättre -ism att bygga grunden för dagens och framtidens politik.
För den -ism de idag bygger sin politik har inte svar på dagens verkliga "utmaningar" utan ger sig hän mest åt naiva teoretiska konstruktioner som inte tål verkligheten.
Politiken verka söka ledare och ledning.

Även i denna tråd söks det efter ledare som kan staka ut en ny politik.

Men är det verkligen vägen fram? Att forma ännu ett åsiktspaket baserat på någon form av åsikt och sälja in den som sanning?

Är inte det en återvändsgränd. Igen?

Vad sägs om att någon där ute i västfronten vågar yppa att Sverige behöver en ordentlig konstitution med en Bill of Rights - rättighetsförklaringen. Och därtill en politiskt oberoende domstol.

Det går inte att skapa en konstruktiv politik om fundamentet för rättssamhället är ett arkaiskt skämt, ett banditernas paradis där egenmäktigt förfarande från staten jämte folket är nästintill något givet. Förutom det, att implementera angloamerikansk rätt.

Mm, just det. Som om USA och Storbritannien vore föredömen vad gäller mångkultur. Ännu en sorts verkligetsflykt.

Den anglosaxiska världen har sedan länge dragit i nödbromsen. Klanväldet och konformiststaten Sverige kör vidare som att inget hänt.

Viktigt. Arpi är unik i det att han relativt tidigt tog upp etniskt svenska offer, så det finns ingen anledning att tro att han är för feg att göra det nu.

2015 skrev han två texter om detta i SvD vilka borde ha gett respons och uppbackning hos minoritetsdebattörerna med plattform.

Istället blev resultatet dånande tystnad, följd av återkommande högvatten av bläck att beskriva annan specifik rasism, med hyperfokus på antisemitism. En konspiration? En kollektiv tendens?

Det spelar ingen roll. Det var ett svek och ett ställningstagande som säger allt om hur mångkulturer fungerar. Det kunde visats omsorg då och kommer förvisso göras det i framtiden - men bara när den individuella eller kollektiva nyttokalkylen visar att det är dags.

När partiska svenskar kräver respekt och ritualiserad omtanke, får man det. Inte förr och inte frivilligt.