Början på ett mediakrig om mångkulturen?

De som först drog i nödbromsen var centraleuropeiska länder. Tjeckien, Polen, Ungern, Slovakien med flera.
Länder som innan 1914 provinser i kejsardömen.
De har förstått kraften i att bestämma i sitt eget hus.

Aftonbladet har (givetvis helt utan ägarstyrning) fått nya instruktioner.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a...r--och-filmade

Jävla vidriga svenne.

Svenska pressetiska regler

https://sv.wikipedia.org/wiki/Presse...licitetsregler

Det är vad jag vet helt nytt att Aftonbladet publicerar etniskt ursprung på detta vis.
Jävla vidriga svenne.

Hade svenska folket varit en minoritet bland andra i en imperiekontext hade vi säkert gjort gemensam sak med ett par till som lider på samma sätt. Nu är det inte så, varför det förnedringsvåld som drabbar unga svenskar är och förblir en svensk angelägenhet. Vi kan inte vänta oss annat. Bättre att radera alla spår efter projektet "mångkulturen Sverige", med integration och allt vad det innebär, och försöka se vår utsatthet och ensamhet som en styrka.

Longbow skrev ett förträffligt inlägg tidigare i dag, som jag tycker tangerar detta. Exempelvis:
Jo, genom att låta det hat vi möter svetsa oss samman.

J Men drivkraften bakom omställningen från galenskaperna leds onekligen från anglosaxiskt håll.

Jag förstår nog inte vad du menar men i alla fall:
I mitten av 1800 talet var Europa i princip uppdelat mellan i antingen små stadsstater som Tyskland och Italien eller imperiebyggande länder. UK, Österrike-Ungern, Ryssland och Ottomanska riket.

Nationalismen växte och folken ville samla sig i nationalstater. Tyskar och Italienare gick samman.
Andra försökte frigöra sig utifrån etnisk samhörighet. Flera länder på Balkan men också Norge från Sverige.

Första världskriget resulterade i stoppandet av imperiebyggande utöver etniska gränser och erkände att folk är värda att få eget självbestämmande.
Finland och Baltstaterna blev till. Polen Tjeckoslavakien med flera länder bildades.

Men i vår historieberättandet presenteras första världskriget som resultat av nationalistiska strömningar som ledde till tredje riket.

Inge kan vara mer fel.

Första världskriget resulterade i nationell frihet för mängder av människor i Europa.

Andra världskriget berodde på tyskt imperiebyggande på andra nationers bekostnad.
De försökte vrida klockan tillbaka till 1914. Och det går inte.

Men ännu idag används nationalismen som slagträ för att försöka vrida historieberättandet från första världskrigets orsaker och resultat.

Antagligen för att resultatet också blev ett början på slutet på Brittiska Imperiet och Fransk Imperialism. Segermakterna förlorade sina imperium.

Segrarmakten USA fick å sin sida smak på eget utrikespolitiska imperiebyggande. Men det tog inte rejäl fart förrän efter andra världskriget.

Och det är där vi skall leta efter varför nationella identiteters intressen systematiskt motarbetas i Europa.

Du beskriver själv anledningen till varför det där inte sker och inte kommer att ske på mycket länge.

Faktum är att nästan alla svenskar ser på kulturimporterna som lägre stående och så som inte fullt ansvariga för sina handlingar. Detta märks på alla sorters vis när man lärt sig känna igen det. Det gör att deras "hat" inte rör de flesta i ryggen, undantaget ungdomar som är direkta mottagare av det. Vad en invandrare tycker om mig är totalt irrelevant. Jag kommer aldrig att bry mig. Jag har samma attityd till judarna. Och här är en ledtråd till varför judetrams inte tas på allvar: folk bryr sig inte om dem, de ses som lite lustig kuriosa, inte mycket mer.

Du bör kanske inte utgå från dig själv när du drar slutsatser om andra människors attityder...? Inte fan rör det mig personligen vad de här utomeuropeiska människorna tycker om mig. Det drabbar faktiskt inte mig heller. Jag liksom de flesta andra ser reflexmässigt ned på dem, inklusive de mest prominenta exemplar som ger sig till känna.

Nu rör den här diskussionen inte primärt relationer mellan individer ute i samhället, utan ett abstrakt "vi och dem". Det är på den nivån vi befinner oss som betraktare. Ur denna synvinkel är det oroande när det rapporteras om saker som riskerar drabba lite vem som helst, urskillningslöst, enkom för att vederbörande är svensk. Till det kan läggas de svenskfientliga stämningar som uppenbarligen existerar i stor utsträckning, och som ger upphov till viss kriminalitet vi ibland läser om. Att markera mot detta är väl ett måste?

Vill inte svära på att något är vunnet på att vi reagerar med avsmak, avsky och hat på den extrema motvilja som våra minoriteter ger oss till tack, men att besvara artigheten är väl det minsta man kan göra.

Det är inte en slutsats, det är en observation. Mycket stor skillnad.

Låt dig alltså inte luras: det här med "markera" är mitt sätt att säga att jag tycker att det är lämpligt att rapportera om svenskfientlighet, och det gärna på ett föraktfullt sätt, utan att det blir sentimentalt. Sentimentalitet säljer inte i Sverige.
Du tolkade in för mycket i det jag skrev? Jag syftade på tonen i texter och samtal som lyfter fenomen som förnedringsvåld, etc. Sjung ut, bara!

Ja, ok. Som du säkert är medveten om så kommer ordet svenskfientlig direkt från ordet "främlingsfientlig". Och det har naturligtvis inte fått något större genomslag av skäl som vi delvis redan gått igenom. Det är lite svårt att veta vad du tänker dig också. En mer edgy version av samnytt.se?

Ja, att ingen tog parti för Arpi är ett svek och ett ställningstagande, och det säger sannerligen allt om hur mångkulturer fungerar. Men faktum är att Sverige är mångkulturellt endast på pappret. Vi har fortfarande en svensk majoritetskultur, tacka fan för det, och det betyder att det alltjämt är tacksamt att beskylla svenskarna och svenskheten för allt inbillat förtryck och all tilltänkt rasism som dagligen drabbar icke-svenskar som går arbetslösa, knarkar, bor dåligt och känner att livet är piss.

Varför skulle Arpis texter, som behandlar en specifikt svensk problematik, ge "respons och uppbackning hos minoritetsdebattörerna med plattform"? Om vi tänker efter, alltså, men visst är det trevligt med önsketänkande.

Inte en chans i helvete, säger jag, att etniskt medvetna debattörer med ett brinnande hat mot "vithetsnormen" skulle hänga på en lipande majoritetssvenne, därtill privilegierad man och journalist, och ge sig på sina egna. Sina bröder och systrar, och allt det där. Den delade erfarenheten av "utanförskap" i ett främmande land är den minsta gemensamma nämnare kurder, somalier och chilenare emellan, som förenar dem i aversionen mot det svenska.

Hade svenska folket varit en minoritet bland andra i en imperiekontext hade vi säkert gjort gemensam sak med ett par till som lider på samma sätt. Nu är det inte så, varför det förnedringsvåld som drabbar unga svenskar är och förblir en svensk angelägenhet. Vi kan inte vänta oss annat. Bättre att radera alla spår efter projektet "mångkulturen Sverige", med integration och allt vad det innebär, och försöka se vår utsatthet och ensamhet som en styrka.

Longbow skrev ett förträffligt inlägg tidigare i dag, som jag tycker tangerar detta. Exempelvis:
Jo, genom att låta det hat vi möter svetsa oss samman.

Här har vi en gemensam erfarenhet i paritet med den strukturella skitsnacksrasism som våra minoriteter tänker sig uppleva. Omfamna hatet och sätt hårt mot hårt. Hatar ni oss, så hatar vi er...