Det var ett tag sedan nu som Ann Carlott Altstadt figurerade i tråden, men nu har hon skrivit en trådrelevant krönika igen och som så ofta med hennes alster mäter den nog av vindriktningen i landet rätt så bra.
När jag läste att Malmöpolisen ska bjuda in gängkriminella till samtal, påmindes jag om en speciell, nu svunnen, förnimmelse av landet Sverige. En känsla som kunde infinna sig på tisdagskvällar under 80-talet när jag kollade på polisserien Spanarna på Hill Street.
Där kommissarie Furillo förhandlade med gängledare om revir och knarkhandel, i stället för att sätta dem i finkan. Vi kände en lite småskamsen belåtenhet över att Sverige aldrig skulle bli ett så tokigt land som USA.
Här fanns inga ghetton, kriminella som behärskade stadsdelar eller tonårsgäng som rånade barn på jackor och dojor. Välfärden skulle aldrig bli privat eller skolan fallera.
[...]
När utländska kommentatorer trashade Sverige väckte det mest smickrat intresse. I motsats till de uppstressade reaktioner som följde på Trumps: ”... in Sweden, who would believe this?”
De som chockskadats av SD:s opinionssiffror fattar dock inte att folk dagligen ställer sig just Trumpfrågan. Och svaret, som kallas rasism, beror bland annat på att de känner av fantomsmärtorna från det gamla Sverige, från välfärdsstatens moraliska ekonomi, som höll ihop samhället till ett gemensamt Vi.
[...]
Den folkliga moralen är, på gott och ont, stenhård. Den bärs av många, oavsett klass och hudfärg. Fördömanden drabbar också alla, som utan fullgott skäl inte arbetar eller som sabbar för andra.
Inom välfärdsstatens moraliska ekonomi gör man sin plikt; jobbar, betalar skatt, och fortfarande förväntar sig folk att få trygghet och fungerande samhällsservice tillbaka. Och att alla ska göra likadant.
I dag är många, oavsett klass och hudfärg, därför rasande, då de upplever att politikerna brutit kontraktet. Att de ställt grupp mot grupp, och öppet tar ställning för dem som inte bidrar, på bekostnad av dem som betalar.
Och trots den enorma befolkningstillväxten fotsätter politikerna ändå öka den invandrande gruppen, utan några som helst konkreta förslag på hur kakan ska bli större och/eller fördelas så att den andra gruppen inte ska behöva avstå något.
Opinionsmätningarna speglar helt enkelt att många vill välja bort de politiker som valt bort dem.
[...]
Men att blicka bakåt behöver inte betyda att man önskar tiden tillbaka, bara att den borde ha tagit en annan riktning.
Därför brukar jag, genom åren, påminna om Mona Sahlins ofattbart dumdryga budskap under socialdemokratins så kallade förnyelse, den liberala högersvängen: gubbar med keps ska inte längre känna igen partiet.
Så grattis igen, Mona; just nu har önskningen att alienera LO-väljarna aldrig varit så nära uppfyllelse. Men läget är etter värre. Sossarna har bara ett existensberättigande; att slå vakt om välfärdsstatens moraliska ekonomi. Släpps det historiska uppdraget har partiet lyckats förfrämliga, inte bara en klass, utan ett helt land inför sig självt.
https://www.lag-avtal.se/asikter/fan...verige-6982674
Ja det har gått för långt åt fel håll och många av de dumdryga globalismliberalerna har all anledning att känna oro, inte i första hand för landet de förött men för sin egen position för nu mullrar det bland verklighetens folk.
Kanske har samhällets grädda rätt i att världen nu går under. Eller är det bara deras värld, som de trodde var evig?
[...]
Och när representanterna för de tjattrande klasserna blickar ett helt decennium fram, är katastrofen obligatorisk.
[...]
Det är alarmisterna som är realister, sammanfattar Wiman, i något som kan betraktas som det mondäna etablissemangets trosbekännelse.
Till och med modemagasinet Elle:s årshoroskop inleds ödesdigert
[...]
Frågan är om inte Elle kommer närmast sanningen: ”ett avslut på det som varit och en inledning på ett nytt kapitel för oss alla”.
Det som redan börjat är ett slags oordnad vaktavlösning i samhällstoppen. Under det kommande decenniet fortsätter den. Visst kan det gå illa, på en myriad olika sätt. Men så är det med historien.
Den tar inte slut. Den är aldrig fulländad. Den är alltid riskfylld.
Nojan på offentlighetens kommandohöjder beror på att de som sitter där, med rätta, känner sig hotade. De trodde att kontraktet mellan styrda och styrande, mellan mottagare och sändare, mellan följare och ledare, en gång för alla var slutet. Inga omförhandlingar skulle någonsin behövas igen. Inget 1776, inget 1789, inget 1848. De var så övertygade att de till och med hävdade att en omförhandling av samhällskontraktet var en logisk omöjlighet: det fanns ju — egentligen — ingen elit längre. Inget etablissemang. De enda som påstod sådant var ”populister”.
[...]
Vi får väl se om världens undergång kommer. Men det framtidsjeremiaden i toppen handlar om är något annat: deras världs undergång. Världen där de trodde att de skulle vara eviga herrar på täppan. Världen som beundrade, lyssnade och följde dem. Som alltid röstade rätt och aldrig ställde fel frågor.
Klart att de är dystra.
https://www.fokus.se/2020/01/den-mor...ramtid-ar-var/
Lite av den noja "på offentlighetens kommandohöjder" Hakelius talar om bottnar i svenskens fantomsmärta över förlusten av sin självklara rådighet över eget land och egen kultur. Respektavståndet mellan den som gjort rätt för sig och den som inte har är numera förskräckande snålt tilltaget, den moraliska ekonomin visar ilsket röda siffror till den vanlige svenskens nackdel och det har blivit avskammat för allt fler att notera det.
Gratis körkortslektioner. Förtur i bostadskön. Nästan lika hög pension som den som har jobbat hela livet... När politiker är övergenerösa mot nyanlända blir det orättvist och dyrt. Det får konsekvenser.
http://www.kristianstadsbladet.se/le...-at-nyanlanda/
Nu törs inte Carolin Dahlman släppa sargen helt utan skickar med sin obligatoriska brasklapp om att svenskens förfördelade vrede kan komma att drabba de stackars nyanlända men ett påpekande av oförrätten är det icke desto mindre.
Hans Li Engnell är i sin blogg Fristad inne på samma tema men tar det en liten bit längre.
Integration är redan ett uttjatat begrepp, men givet hur situationen ser ut lär det bli 20-talets dominerande ord i politiken. Hela samhället riskerar att förvandlas till ett integrationsprojekt där allt går ut på att nyanlända med olika insatser ska ”integreras”.
Eftersom utrikes födda är överrepresenterade i allt från arbetslöshet till kriminalitet och låga skolresultat kommer de i fråga för alla möjliga insatser som sorters under integrationsparaplyet.
Nyanlända är en prioriterad grupp på många områden, inte minst när det gäller bostäder. Enligt statistik från Boverket gav 135 kommuner nyanlända förtur till bostäder under 2019, en 20-procentig ökning jämfört med året innan. Jag som arbetat med boendefrågor i olika kommuner i snart tio år har sett hur socialtjänsten redan innan bosättningslagen tvingats tillhandahålla andrahandsbostäder för nyanlända och invandrade familjer av kostnadsskäl.
[...]
Under alltför lång tid har regeringar av olika kulörer fört en politik som gett särskilda förmåner till migranter. Genom höjningen av garantipensionen träffas denna grupp av ännu en generös reform som gör gapet försumbart mellan den som arbetat i låglöneyrken i hela livet och den som invandrat i vuxen ålder och inte arbetat en enda timme i Sverige.
Svenska folket är generöst, givmilt och har inget emot att hjälpa andra. Men det finns gränser för när folket har trampats på en gång för mycket. När personer som invandrar får rättigheter som den infödda befolkningen nekas eller aldrig ens kommer i åtanke för, är något fel.
Det får kallas integrationspolitik hur mycket det vill, till slut kommer svenska folket inte att bry sig om hur god intentionen är. Den som känner sig konstant bortprioriterad till förmån för människor som kommer hit från andra länder, den som bara förväntas betala kalaset, kommer förr eller senare få nog.
Det går långsamt i Sverige, men tryckkokaren kommer att explodera om politiken inte förändras.
http://www.fristad.eu/2020/01/grupp-mot-grupp-2/
Kära vänner, 20-talet är här och med det en tonartshöjning i motviljan mot utlänningsfjäskandet.
