Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Lars Ohly blev ledsen, biskopen i Stockholm beklagade sig och skolpolitikern Stellan Arvidsson sörjde.

Johan Lundberg skriver om väntade och oväntade reaktioner på murens fall 1989.
[...]
Åsa Linderborg hade några månader före murens fall representerat VPK:s ungdomsförbund vid de ungerska ungkommunisternas kongress. Till skillnad från Ohly har hon sanningsenligt beskrivit sina upplevelser från november 1989 – hur med murens fall hennes världsbild föll samman.
[...]
Carlzon [dåvarande biskop i Stockholms Stift] hade som ordförande för Förbundet Sverige-DDR efterträtt Stellan Arvidsson. Denne var inte bara litteraturhistoriker, socialdemokratisk riksdagsman, poet och nära vän till Tage Erlander, alltsedan 1920-talets Lund. Mest känd var han som den svenska enhetsskolans arkitekt. Som skolpolitiker utövade han tillsammans med sin sambo Britta Stenholm ett svåröverblickbart inflytande över svenskt utbildningsväsende under efterkrigstiden, något som fullföljdes via exempelvis Jonas Orring, generaldirektör för Skolöverstyrelsen 1969–1978.

När Arvidsson belönades av DDR-regimen 1969 med att bli hedersdoktor i Rostock påpekade han: ”Historikerna måste i framtiden förklara hur en socialistisk skolreform kunde genomföras i ett kapitalistiskt land. (. . .) Hur kommer det sig att skolsystemen i det socialistiska DDR och det kapitalistiska Sverige har så många gemensamma drag?” Vidare beskrev han sina skolreformer som ”medel för att demokratisera det svenska samhället, det vill säga förbereda socialismen”.

Genom Arvidssons försorg ägde utbyte mellan svenska och östtyska skolor rum i sådan omfattning att det till slut fanns en tysklärare vidareutbildad i DDR på varje svensk skola. Som framgår av Birgitta Almgrens böcker om de svensk-östtyska relationerna utövade Förbundet Sverige-DDR dessutom stort inflytande över bilden av DDR i svenska läromedel, detta genom att föreningen hade i uppgift att ”kvalitetsgranska” det svenska undervisningsmaterialet.

13-åringen berättar om skolan:

”Läraren sa att Greta är världens mest kända svensk.

Alla bara: nej, det är Pewdiepie.

Läraren: vem är det?”

Inte en enda gång under den tusenåriga kampen mellan kristendom och islam har en kristen kommit på tanken att av kärlek till saracenerna eller turkarna utlämna Europa åt islam istället för att försvara det.

Sedan kom peripetin, dramats vändpunkt och förvandling till sin motsats. Vi har alla sett vändpunkten och kanske välkomnat den utan att förstå konsekvenserna. Det handlar om hur människosynen muterat under de senaste femtio åren. Liberalismen i sin renaste form representerade en hyllning till den enskilda människans krafter. Alla kunde ta ansvar för sig själva, en föreställning som fick kraft av det faktum att de flesta också gjorde det (medan de övriga gick under vilket ansågs lite genant men oundvikligt). Men under det senaste halvseklet har denna människosyn förvandlats till sin motpol. Utgångspunkten är numera att människan är svag och stödberoende.
[...]
Av detta är det enkelt att begripa att den allmänna misslyntheten i samhället ökar i proportion till politikernas beslutsamhet att göra gott. Så omdanas människorna från de liberala idealen där var och en betraktas som bragdman och sin egen lyckas smed till att anses för orättvist drabbat offer för omständigheter bortom vederbörandes egen kontroll.

När denna samhällsförvandling nått en viss punkt kan liberalismen inte överleva eftersom den människosyn på vilken den vilar inte längre är för handen. Det är bara grymt att kräva frihet för människor som inte klarar sig på egen hand.