Början på ett mediakrig om mångkulturen?

”På tisdagen berättade Stiftelsen Växjö muslimer att de redan har mätt volymen inne på förskolan i samband med böneutropet – och att den inte överstiger 45 decibel.”

Frasen härrör från en nyhetsartikel om böneutropen som en moské i Växjö fått tillåtelse att göra på fredagar. Vi tar det igen och lite långsammare: Det finns alltså ett behov idag i Sverige att gå in i en förskola för att mäta ljudnivån på ett böneutrop på arabiska från en närliggande moské.

Från det offentligas håll och från den större delen av den politiska sfären har man tagit sig an frågan om böneutrop utifrån att det är en miljö- och hälsoskyddsfråga.
[...]
Att diskutera böneutrop i Sverige är något nytt. För 50 år sedan, 30 år sedan eller till och med 10 år sedan var det en icke-fråga. Den fanns inte här. Nu läser man om det på nyheterna. Det blir rättsfall. Ledarskribenter skriver om det. Man pratar om det på arbetsplatser och på sociala medier. Inte nog med att det är helt ny fråga för landets befolkning att behöva hantera, utan den rör också kultur och religion, något som sitter djupt i människors medvetande och liv och inte bara går att byta ut hur som helst, särskilt inte genom tvång utifrån. Det gör såna här frågor svåra, personliga och känslomässiga.

I det förändrade Sverige tvingas människor att ta ställning i frågor som i princip inte existerade förut som allmänna samhälls- eller politiska frågor. Gemene man måste nu göra sig åsikter om vem som får hälsa hur och i vilka sammanhang, vilka kläder eller symboler som är förtryckande eller kränkande – även sådana som har funnits i landet sedan urminnes tider och aldrig utgjort ett problem, huruvida personer på äldreboenden har rätt att känna sig trygga med vårdpersonal och har rätt att förstå vad de säger o.s.v.

När människor avkrävs svar i svåra frågor, så ökar även risken för att de ska behöva säga något som anses fel eller obekvämt för andra. Då ökar också friktionen mellan människor och konfliktnivån stiger. Notera: Få behöver egentligen ha ändrat åsikter, men när de plötsligt måste tycka till om något är bra eller dåligt, så blir de sårbara och utsätts för kritik och det är här vi står idag.

Personer som gillade Sverige som det var förut, som uppskattade det som fanns här då och inte vill ha till exempel böneutrop där de bor oavsett vad anledningen till det må vara, utmålas som inskränkta, egoister, främlingsfientliga eller rasister. Det här är resultatet utav naiva politiker, som inte såg några som helst negativa konsekvenser med en stor invandring förutom möjligen rent ekonomiska.

Från politiskt håll basunerades ut att eftersom Sverige är ett rikt land så klarar vi en stor invandring, oavsett varifrån människorna kommer, bara vi har god vilja. Jag tror att många helt enkelt trodde på politikerna. Man ville tro på dem. Man litade på att allt bara skulle lösa sig. Fler och fler har dock börjat inse att det finns stora gapande hål i politikernas konsekvensanalys och eftertankens kranka blekhet drabbar allt fler: Det var inte det här vi ville.

Sverige har förändrats på djupet och frågan nu är snarare hur förändrat det kommer att bli och hur fort det kommer att gå. Som invånare går det inte längre att värja sig emot det som sker och rygga för de svåra frågorna, även om man vill. Samtidigt orkar man inte hantera de personliga och känslomässiga konsekvenserna av att man ger sig in i detta getingbo av värderingar, religion och kultur. Befolkningen sitter helt enkelt i en rävsax.

Invandringen blev inte så som politikerna lät påskina. Det är ett gemensamt trauma som vi som land bär på.
[...]
Samhällsproblemen i all ära, men vad kommer hända i Sverige med den ökande dissonansen mellan befolkningens upplevelse och politikernas önskebild av verkligheten? Den kommer inte direkt att minska föraktet och agget gentemot politiker. Vad händer när denna klyfta blir för stor?

Om jag är orolig inför framtiden? Ja, det är jag.