Citat:
Ursprungligen postat av
Edgerton
Vad är ”svartpillrad psykologi?” Det är någonting negativt antar jag. Ja, självklart är jag skeptisk och framförallt pessimistisk om framtiden. Varför skulle jag inte vara det? Jag tyckte den där analysen var rätt bra. Jag tog maktdelningsprincipen och förde över det på hur liberaler opererar för att på så sätt ge en förklaring till den liberala eliten inte gör eller kan göra vissa förändringar. När Anna Kinberg-Batra (rätt oväntat) försökte rädda den moderata skutan och röra partiet till höger blev hon nedskjuten av de egna och media drev en hetskampanj mot henne. Sedan tillsattes Ulf Kristersson som är förutsägbart liberal. Så här fungerar det förövrigt på alla arbetsplatser. Så fort någon del i organisationen börjar röra sig åt ett håll (positivt eller negativt) kommer andra delar av organisationen förhindra den aparta delen från att gå mot en viss riktning. Det finns en likriktning på arbetsplatser och det politiska landskapet är icke annorlunda även om det är mycket större med större och mer komplexa delar. Jag har inte sagt att man inte kan slå sig fri. Jag är ingen strukturalist eller hård biologist som tror på att allt ligger fast. Tvärtom tror jag på politiskt rörelse och paradigm skiften.
Den vänsterliberala V-ledaren Jonas Sjöstedt ylar just nu på Twitter om att USA skall dra sig ur Syrien.
Det är just sådana här saker som får vänstern internt att skaka och splittras. När vänsterns ledarskap kommer ut som internationalistiska liberaler. Efter att vänsterpartiet valde post-marxistiska (liberala) ledaren C.H. Hermansson (1964-1975) så resulterade det i partisprängning. Jag menar, se vad som sker i UK (Corbyn), USA (Sanders), Tyskland (Wagenknecht), Grekland (Koutsoumpas) och i viss mån även i Kommunistiska Partiet (Mathiasson). Den traditionella vänstern och den senmoderna post-marxistiska vänstern (som idag utgör bulken av vänstern) ser ut att gå skilda vägar. Som sagt – jag tror inte att saker och ting inte kan förändras. Det kan förändras men det är en seg process.
Ann Coulter uttalade sig ju nyligen kontroversiellt om Demokraternas inbyggda motsättningar där judar, muslimer, feminister, latinos och svarta till slut bara förenas i sin ovilja mot vita kristna män. På samma sätt har jag ju påtalat de nationalistiska spänningarna mellan kurder och turkar i svensk offentlighet. Hittills är det kurderna som dragit längsta strået - vilket knappast har gjort att det turkiska "vi:et" upplösts.
Det är ett exempel på den sorts dynamik som kan vitpillra: Motståndarsidans framryckning kommer att leda till ansträngda försörjningslinjer och fiendens fiende är ingen verklig vän. Konvenansäktenskap kommer följas av skilsmässa och den vita före detta majoritetsbefolkningen kommer vara fri att delta i den tribalistiska matchen istället för att vara arrangören.
Varför skulle svarta amerikaner inte kunna frestas av omfördelade judiska resurser och representation, istället för byte approprierat från vita kristna? Varför skulle turkar rösta för en kurdisk partiledare och inte en svensk? Varför skulle det med binär nödvändighet förestående stoppet för afrikansk migration till Europa innebära att migration i andra riktningen inte blir dynamikens fortsättning?
Hur fungerar din dystopiska framtidsvision rent praktiskt? Det är en retorisk fråga, men ofta sitter systemkritiker fast i en känsla av hopplöshet som inte är genomtänkt och realistisk.
För övrigt har ju Ann Coulter i dagarna fördömt Trumps väljarsvek angående muren och Trump har avföljt henne på Twitter. Hon befinner sig i den enda position en autentisk systemkritiker kan och väljer att inte vara en viktlös hejaklacksledare som låter sina politiska företrädare slumpa bort sina löften och existensberättigande.