Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är tydligen mycket, mycket synd om en havande rasifierad kärring just nu för att hon tvingades kliva av tunnelbanan efter att inte ha kunnat uppvisa giltigt färdbevis och, i samband med detta, ställt till en rejält scen....

Skräpmedia har naturligtvis skrivit artiklar så att fingrarna börjat blöda i snart två dygn pga detta. Bl.a. ber man en rasifierad, anti-rasistisk aktivist i uppdrag att ”analysera” filmerna från händelsen, objektivt och bra.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/st...-gravid-kvinna

https://www.dn.se/sthlm/gravida-kvin...i-tunnelbanan/

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a...-i-tunnelbanan

Fruktansvärt tröttsamt...

Om du är s.k. rasifierad. Gapa och skrik så kommer du undan med det mesta hur mycket fel du än har.

Ingen svammelreferens riktad mot dig.

Detta är standardförfarande 1A. De försökte sig nyligen på detsamma över en liten invandrarhuligan i Kista galleria utan någon vidare framgång. Nu var det en gravid blattekvinna som gjorde våldsamt motstånd och åkte på samma behandling. Bra säger jag.

Ser för övrigt Bonnier väljer att ljuga om att kvinnan anmälts för "kraftigt motstånd" när hon är anmäld för våldsamt motstånd.

Samtidigt, I en annan del av Köping.

Illegal invandrare från Uzbekistan vaktade fångar åt Kriminalvården – Morgan Johansson skrev under undantag

https://samnytt.se/illegal-invandrar...nder-undantag/

Nu gör du det för enkelt för dig när du struntar i att ta diskussionen framåt. Jag ställde inte upp en modell. Jag gav ett historiskt exempel på en företeelse som kan liknas vid en maximal konspiration.

Den akademiska världen kan vi återkomma till senare. Jag betraktar dock den som mindre intressant eftersom den dels beskrivits av sådana som Haidt och dels är föremål för politisk styrning här i Sverige. Inflytandet från radikala i USA (märkligt ofta tillhörande folket-hmm?) beträffande ideologi är också betydande.

Områden som är präglade av Socialdemokratin och deras styrning innehåller ingen utmaning för mig. Jag är klar över att de gynnas av de svarta och bruna kropparnas röster och att mycket av deras agerande styrs av jakten på det mångkulturella guldet som an utvinnas ur valurnorna.

"Den akademiska världen" - Som det är nu står det enkom för begreppet "Kejsarens nakna kläder". Ingen s.k. intellektuell törs säga nått mot den nuvarande gängse meningen, d.v.s. att Korthuset är OK och för att inte hamna i trubbel med högre auktoritet, inte säga nått annat.

Detta gäller såväl kultur och politiskt.

Någon dag kommer nån att säga, "Kejsaren är naken..." ¨Då kommer andra mer skolade än jag att stå med rumpan bar och genast byta ståndpunkt och peka finger mot andra.

De 30 kosmopoliterna, med Bernard-Henri Lévy i spetsen, vilka skrev den paneuropeiskt publicerade debattartikeln om att vår kontinents främsta värde är kosmopolitisk ideologi och inte dess befolkning, angrips hårdare än vad som varit brukligt. I The American Conservative läser vi:

Bernard-Henri Lévy: Poster Boy For the False Europe

But here comes Lévy, organizing a public letter signed by 30 writers and intellectuals throwing down the ideological gauntlet in the coming elections. “The idea of Europe is in peril,” Lévy and his co-signers intone. It is being attacked by “false prophets drunk on resentment and delirious at their opportunity to seize the limelight.” The European Parliament elections in May, say Lévy and his signatories, “promise to be the most calamitous we have known.” He summons Europeans to “a new battle for civilization.” Urgently they “sound the alarm” against “these arsonists of soul and spirit who want to make a bonfire of our freedoms.” And Lévy isn’t stopping at a mere public letter. He promises a tour of two dozen European cities beginning in March. At 70, he bids to become the continent-wide face of resistance to the Euroskeptic parties.

There is a consistency here that ought to be respected. Bernard-Henri Lévy, or BHL as he is known in France, has been a career-long foe of French nationalism. In L’Ideologie francaise, the 1981 book that cemented his stature as the most telegenic of the French “New Philosophers” and made him a glittering figure in the intello/media world, BHL gave an energetic middlebrow boost to an idea that has become a commonplace trope for every antifa or casseur who wants to stifle free speech at a Western university: everyone you don’t approve of is basically Hitler.

In his book, BHL argued that the French didn’t need to defeat the Nazis in 1940 to fall into fascism, that the precursors to the Vichy regime were already everywhere in French intellectual life. They made up, as his title proclaimed, “The” French ideology. This was a distorted simplification of an argument that had been made by serious historians—disdain for parliamentary democracy, hostility to bourgeois capitalism, anti-Semitism, all infused into Vichy, were hardly German monopolies. But BHL took the argument to its outer limits and beyond, sweeping up virtually any French writer of renown and patriotic sensibility. Maurice Barrès, literary celebrant of a French people formed by common blood and soil—a Vichy precursor. Christian socialist Charles Péguy, also a Vichy precursor. The French communist party is reproached by BHL not for being excessively Stalinist, but for being too French. Every French writer who’s ever extolled the French people became in BHL’s telling a predecessor to national socialism.

As Eric Zémmour concluded in a scathing critique of the work: “love of France, it’s the right and far right; the far right, that’s Vichy; Vichy, that’s the Vel’ d’Hiv roundup; Vel’ d’Hiv, that’s the extermination of the Jews. QED, love of France=extermination of Jews.” The book made a splash and sold well, despite scathing criticism of its oversimplifications by some (like Raymond Aron) who had been friendly to Lévy and was generally favorable towards the New Philosophers as a group. Lévy’s work was a critical opening shot in a cultural war during which the French interior minister could not expel an illegal immigrant without being barraged by bien-pensant human rights activists comparing him to Hitler. This, of course, is the era in which we now live.

BHL’s career did not stop there—he was a vigorous pamphleteer and human rights enthusiast, albeit selectively. Cameras could find him on the barricades of the Maidan or persuading his friend President Nicolas Sarkozy that France must assist the rebels seeking to overthrow Libya’s Moammar Gaddafi. Yet not all human rights victims merited BHL’s concern, and some blood and soil nationalisms turned out to be more acceptable than others. Late in life, Levy developed a great attachment to Israel. He is now an apologist for whatever the Israeli government feels like inflicting on Palestinians, in Gaza or elsewhere. As Zémmour puts it, noting the contrast between Lévy’s media interventions in France and Israel, “BHL got in the habit of playing a double role, Zola in Paris and Barrès in Jerusalem.”

[...]

Another group of European intellectuals, this one seeking to preserve a true Europe in the face of globalization and migration pressures, has released a manifesto of its own. The subtlety and depth it presents are quite a contrast to the statement drafted by BHL and his friends. Robert Merry has discussed it in these pages, though overall it has attracted much less media attention than BHL can summon. Its authors make an argument that resists simple summary, but a key point is that there exists an historic Europe, forged culturally by Christianity and politically by the rise of nation states resistant to centralized empire. This Europe is the only home of the European peoples, and cannot be replaced by a false Europe of an EU with ever expanding powers, mass immigration without assimilation, and a university-based culture dominated by remorse for virtually every aspect of its past.

The authors express their own reservations about populism. But their greater concerns are over the current EU-dominated Europe, which is intent on strangling both nation states and the continent’s achievements of individual and intellectual freedom. Their document is a robust critique of the Europe that BHL is mounting the barricades to defend.

Scott McConnell is a founding editor of The American Conservative and the author of Ex-Neocon: Dispatches From the Post-9/11 Ideological Wars.

Börjar det äntligen putsas på stridslurarna tro? Klart för drabbning mellan ursprungsfolkens Europa och globalistliberalers och kosmopolitiskt egendomsfolks EU-ropa?

...Och samtidigt har Tucker börjat analysera ”woke capitalists”.

https://video.foxnews.com/v/59971895...#sp=show-clips

Den nya GAL-TAN-fördelade spelplanen är klar. På ena sidan finns sådana som Tucker, Gula västar och urbefolkningens vilja, på den andra eliten inom massmedia, konventionella partier, kapital och akademi.

Det är synd att Moderaterna tror att de måste representera kapitalet — detta har nya språkrör.

https://www.svd.se/prova-grunderna-f...ringspolitiken

Hans Bergström, tidigare chef redaktör av DN, skriver:


Då kan man konstatera att en hel del av svenskar, även intellectuella ledare vet att landet inte har medel för liberal invandring.

Det är bra uttryckt. Idag är alla marknadsliberaler. Den nya feminist-globalistvänstern bjuds in till Davos och Bilderberg. Ingen behöver skydda det privata näringslivet längre mot en aggressiv vänster med rötter i klasspolitik. Vilken roll ska de nya Moderaterna ha då? De måste bekänna färg och haka på de underströmmar av samhällskritik/globalismkritik som känns allt tydligare för varje månad som går. Men då måste teknokraten Kristersson bytas ut mot någon som är mer lyhörd för samhällskritiken från höger och kan uttrycka det.

Ein urbefolknings vilja, ein fegt Moderatpartei, ein någon annan än Kristersson. Det lär inte bli någon moderat regering igen på ett jävla tag tror jag. Dock kan ett parti som har rötterna i nationalismen hitta en väg fram att kombinera nationalism med en öppen ekonomisk politik. För det är egentligen bara det som det handlar om.

Stäng gränsen, sätt svenskarna och svenskarnas intressen i första rummet, och bibehåll den ekonomiska tillväxten så har vi en ny "svensk modell" så svenska exceptionalister kan få sitt lystmäte om hur Sverige klarar någonting andra inte klarar. New York Times kommer skriva glättiga reportage om svensk innovationskraft som klarar ekonomisk tillväxt utan befolkningstillväxt av ett tärande utanförskap.

Det klarar inte något 7K-parti, för att alla är en del av 100-åriga partistrukturer som ruttnat inifrån.

Kombinera miljö och IT, sen behöver det inte vara så mycket "miljö" - det räcker att det är internetbaserat så kan man hävda "minskade klimatutsläpp" - men vi gjorde det senast i .dot-com bubblan. Vi kan göra det igen. Företagsvänligt klimat, bra svensk personal. Repatrierat utanförskap, visst det kostar lite mer än att utveckla saker i Sverige än i Bangladesh, men det är det ju värt för ditt företag får glänsa som en polerad miljöcertifierad Koenigsegg. Säkra tillväxt genom ett bra ekonomiskt företagsklimat så spelar resten av "humanismen", "öppenheten" och "toleransen" inte ett dugg roll.

Svensk innovation räddar miljön och säkrar tillväxt genom optimeringar, inte befolkningsökning!

Men Moderaterna skulle inte kunna driva det här, för ruttenheten i etablissemanget gör att de reträttvägar som finns bygger på redan etablerad korruption som ger reträttposter i EU.

Jag drog ju ut linjerna i den israeliska nationalisten Yoram Hazonys bok till att EU och i förlängningen hela den antivästliga, antinationalistiska, antieuropeiska zeitgeist som upplevs underminera även USA:s nationella suveränitet, faktiskt är ett uttryck för ett nationalistiskt projekt att bygga imperium. En självmedveten, koordinerad nation som driver subversiv agenda mot andra folk, i eget intresse. En fortsättning av en gammal, tidlös aspiration att härska genom söndring.

Vi talar förstås om - tyskarna. Dessa vill - i Kants och Hitlers efterföljd - återskapa det universalistiska och fundamentalt antinationalistiska tyska kejsardömet över Europa. Ville bara påpeka att denna min konspirationsmaximala tolkning av Hazonys position, tydligen delas av Washington Post:


Gissningsvis är det smygande underminerandet av amerikansk/kanadensisk/australisk nationalism ett nödvändigt steg för att röja Europas sittande hegemon USA, ur vägen.

Detta tyska projekt har lyckats göra Israel till paria såsom klassisk nationalstat, men inte nog med det: Detta nya europeiska imperium har börjat flirta med Iran och manövrerar för att kringå det amerikanska imperiets sanktioner.

Jag håller ju med Hazony om att mångkulturella imperier i själva verket inte alls är postnationella, postidentitära - utan det tvärtom är extremt viktigt att i ett sådant ekosystem verka i grupp, på samma sätt som ett dynamisk, mångfacetterat New York inte gjorde etnisk/nationell lojalitet mindre viktig kring förra sekelskiftet. Det är bara i homogena nationalstater eller där en stabil hegemoni och supermajoritet vidmakthålls, som universalistiska illusioner om att "alla är egentligen amerikaner/svenskar/fransmän" har chansen att manifestera sig i verkligheten.

Hans tyska hypotes verkar dock kontraintuitiv och otillräcklig.