Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Montelius svar är en pedagogisk uppvisning i hur långsökt vissa kan tänka sig att resonera för att undvika att dra elementära slutsatser om sambandet mellan migrationens omfattning och ett samhälles integrationskapacitet.

Inom vänstern skulle Montelius analys och åtgärd beskrivas som ett sätt att individualisera ett kollektivt problem. Det vill säga att ett problem som har en större politisk eller strukturell orsak görs till en angelägenhet för den enskilde medborgaren – i detta fall barn.

Det är visserligen bra att vuxna medborgare är samhällsengagerade, så långt är Montelius uppmaning klok. Men barn är inga redskap. Deras liv är ändamål i sig och ska inte nyttjas som medel för att kompensera för vuxnas brist på politiskt ansvarstagande.

Det är här vi hittar det moderna Sveriges mest känsliga punkt. Det är en punkt som berör väldigt många områden, från bibliotek (och det växande stöket) till räddningspersonalens problem i utsatta områden. Det senaste exemplet på detta kom bara nu i veckan, när ett ungdomsgäng misstänks ha lockat in brandmän i ett bostadsområde genom att anlägga en brand – för att sedan attackera brandmännen med stenar. Sverige är ett land där vi diskuterar att ge skottsäkra västar till vår ambulanspersonal, utan att vi ens vill låtsas om eller reflektera över att detta inte är normalt, och att våra grannländer inte tycker att det är normalt. Liknande diskussioner existerar inte i våra grannländer, eller i länder som Polen, Ungern, eller Spanien. Man delar inte ut skottsäkra västar till ambulanspersonal i Portugal, och gissningsvis skulle många portugiser tycka att det vore tecken på ett riktigt sjukt samhälle att föreslå något sådant. Men Portugals ambulanspersonal blir inte blir utsatt för ressentimentsdrivet våld i samma skala som i Sverige. Man angriper inte svensk ambulanspersonal med fysiskt våld för att man vinner något konkret på att göra det, utan för att man är fast i precis samma logik som en av rånarna i uppsatsen ovan uttryckte i termer av att ”kriga mot svenskarna”. Vinsten ligger i hävdandet av kontroll, och fördrivandet av en självupplevd impotens som satt sig djupt inne i psyket.

Egentligen borde nog de flesta av oss veta detta sedan tidigare. Sveriges problem handlar inte om gruppvåldtäkter, eller stök på bibliotek, eller ambulanser som luras in i våldsamma bakhåll, inte egentligen. Dessa saker är bara symptom, symptom på ett grundläggande problem med ressentiment och en process av förfrämligande som Sverige lider av, en process man inte bara kan förklara med majoritetsbefolkningens påstådda rasism. Problemet går djupare än så. Och det är därför också som försöken att förneka dem tar på sig en fanatisk, helt och hållet desperat ton. Det är därför vi behöver fräsa mot varandra om ”tysthetsnormer” på bibliotek; vi måste fräsa mot varandra, för alternativet är att inse att den gemensamma logiken bakom våldet nått en nivå vi aldrig förväntade oss och inte längre kan hantera. Saker och ting håller på att spinna ur kontroll; vad är egentligen poängen med att förneka det som vi alla vet, så här sent på dagen?

Detta våld hör inte hemma i normala samhällen. Det uppstår när det finns etniska, religiösa, eller allvarliga sociala klyvningar som möjliggör framväxten av ressentiment hos delar av befolkningen. Gruppvåldtäkter är inte ett våld som begås inom grupper, det är ett våld som begås huvudsakligen mellan grupper. Satt i system är det ett pålitligt historiskt tecken på att seriösa konflikter är på väg, konflikter som kan klyva enligt etniska eller konfessionella linjer.

...

Vi lever redan i ett samhälle där det ressentimentsstyrda våldet och dess sjuka logik tillåts erövra fler och fler delar av offentligheten utan att det görs seriösa ansatser att på djupet förstå och hejda utvecklingen. Vi har vant oss vid granater, vi har vant oss vid skjutningar, vi har vant oss vid bomber och vi har vant oss vid automatvapeneld i bostadsområden. Vi har till och med vant oss knivattacker mot vanliga mammor med helt vanliga barnvagnar, som huggs ihjäl utan någon större anledning än att de råkar ha fel hudfärg eller tro. Och än värre: Vi har vant oss vi att det faktiskt är fritt fram, att en polischef kan stå där och vädja ”Hjälp oss!”, att våra politiker kommer undvika att prata om problemen eller avsäga sig allt ansvar för utvecklingen. Det är vår vardag, och ingen låtsas ens längre att bättring är på väg.

Själv hör jag till pessimisterna. För femtio år sedan trodde jag att politiker hade verktyg att lösa nationens problem bara de bestämde sig. Nu tror jag inte längre på det. Det finns inget annat sätt att förklara att misslyckanden tillåts bestå utan motåtgärder. Politikerna anar att de inte kan lösa problemen och därför låter de bli att försöka för att deras tilltagande hjälplöshet inte ska uppenbaras.

Jag tror att många politiker har fattat detta. Det är därför de inte gör något. De – många av dem – törs inte försöka utvisa de 9 000 afghanerna för om de försökte skulle det flyta blod. För att slippa det vill dessa politiker i stället skicka afghanerna till gymnasiet. Det är nästan omöjligt för mig att föreställa mig att dessa beslutsfattare är i god tro. Det är mycket mer sannolikt att de begriper precis hur obehaglig verkligheten numera ser ut och därför väljer att sticka huvudet i busken.
Dagens Nyheters ledarredaktion har sin barnatro kvar. Så här står det i huvudledaren den 9 maj:

För en majoritet av väljarna är inte emot invandrare. Däremot är många oroliga över hur allt ska gå med alla som kom hit under de månader då vi faktiskt kunde tala om en flyktingström. Inför valet borde partierna – även Socialdemokraterna – lägga mer möda på att lösa integrationen, och på att hitta ett enande projekt, och mindre på att tävla med Sverigedemokraterna om vem som kan vara tuffast mot denna nya grupp svenskar. Det vore om inte annat mer sympatiskt.

Jag tror – tyvärr! – inte att det längre räcker med sorgfria och sympatiska lösningar.

Ferm och Miljöpartiet förespråkar ett ökat flyktingmottagande och sätter ett likhetstecken mellan detta och medmänsklighet. Även stora delar av den svenska vänstern och den liberala mittfåran delar denna syn.

I Sverige kostar en flykting flera tusen kronor per dygn de första åren. I flyktinglägren lever man på några kronor. Över hälften av Sveriges arbetslösa har i dag utomeuropeisk bakgrund. Många av dessa skulle kunna göra en stor insats i flyktinglägren och vara med att bygga upp sina hemländer när väl konflikterna där är över.

För många etniska minoritetsgrupper i ett och samma land är heller inte bra, då det kan skapa onödiga konflikter och blir en grogrund för rasism.

Normer definieras inom sociologin som informella regler som styr våra sociala handlingar. Enligt Émile Durkheim utövar samhället kontroll över grupper med människor. Normer är avgörande för denna kontroll, och fungerar som en moralisk referensram för handlingar. Individerna i samhället beaktar normerna när de handlar: normerna anger hur individerna förväntas handla i en viss situation. Normerna anger också vilka handlingar som belönas respektive bestraffas. Att samhället bygger på vissa normer och viss moral är enligt Durkheim orsaken till att människosamhället är mera än en samling med djuriska beteenden.

När normerna försvagas uppstår det lätt problem. Durkheim ansåg att det moderna samhället lätt ger upphov till anomi. Anomi är en försvagning eller splittring av sociala normer som leder till okontrollerade beteenden, bland annat ges människors djuriska drifter tydligare uttryck. I boken Självmordet presenterar Durkheim data som stöder uppfattningen att människor mår bättre när de har klara normer att ty sig till. Grupper med färre normer (till exempel protestanter) har i regel högre självmordsfrekvens än mera starkt kontrollerade grupper, exempelvis katolikerna. Om en grupp eller individ saknar dels vänskapsband, dels tydliga regler i form av normer, blir skillnaden mellan gott och ont oklar. Den mänskliga tillvaron riskerar då att degenerera till det amoraliska tillståndet anomi. I extremfall blir den anomiska tillvaron till den grad olycklig och svårbemästrad, att individen blir självdestruktiv.

Durkheim betonar att anomi uppstår endast i moderna samhällen. Han delar in samhällen i två typer: den första typen är det moderna differentierade samhället, medan den andra är det traditionella samhället. Det moderna samhället är uppbyggt kring differentierade arbetsuppgifter, medan det traditionella samhället är beroende av gemensamma trosföreställningar. De traditionella samhällena hålls ihop av de gemensamma uppfattningarna. Moderna samhällen däremot är beroende av självreglerande regler, exempelvis lagar. Durkheim menar att försök att tillämpa traditionella lagar på moderna samhällen är källan till många sociala problem.

Durkheim nämner olika former av vad han kallar solidaritet, som håller ihop de två samhällstyperna: mekanisk respektive organisk solidaritet. Det traditionella samhällets mekaniska solidaritet kräver gemensam tro (eller gemensamma föreställningar), och därmed en gemensam moral. Denna moral kan bestå endast genom maktutövning, och kräver alltså att den gruppen utövar påtryckningar mot individen. Det moderna samhällets organiska solidaritet kräver däremot inte dylik maktutövning. Denna grundar sig på gemensamma handlingssätt, till exempel lönearbete. Den organiska solidariteten grundar sig på självreglerande regler, till exempel demokratiskt framröstade lagar. Den kräver i motsats till den mekaniska solidariteten inte gemensam moral. På grund av detta blir det möjligt för individer och grupper i det moderna samhället att ha sinsemellan tydligt avvikande värderingar. Detta skapar förutsättningar för anomi att uppstå.