Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det kan tyckas märkligt i dessa #Metoo-tider, i ett land som styrs av en uttalat feministisk regering, att så grova övergrepp som gruppvåldtäkter renderar så lite intresse för analys.

Det är ingen nyhet att i princip alla gruppvåldtäkter utförs av män. Av en för svensk media unik kartläggning av 43 män som fällts i domstol under åren 2016 och 2017 för gruppvåldtäkt tillkommer ännu en pusselbit: 32 av de 43 är utrikes födda. Ytterligare tio är födda i Sverige med en eller båda föräldrarna födda i utlandet. Bara en (1) av de 43 är född i Sverige med båda föräldrarna också födda här. Den minsta gemensamma nämnaren är således inte enbart att förövarna är män utan att de även är utrikes födda.

Gruppvåldtäkterna har eskalerat på senare tid. Ändå är det i princip ingen inom svensk media, med undantag för Expressen nu, som vågat studera saken närmare. Det kan tyckas märkligt i dessa #Metoo-tider, i ett land som styrs av en uttalat feministisk regering, att så grova övergrepp renderar så lite intresse för analys.

Sannolikt beror det på att det sedan tidigare är känt att män med utländskt påbrå är överrepresenterade ifråga om grova våldsbrott och att man räds för att fakta på området ska spä på polariseringen i samhället. Men är det skäl nog att avstå från att gå till botten med problematiken? Är det inte snarare tvärtom högst relevant att försöka identifiera och förstå varför män med utrikes bakgrund och från vissa kulturer är överrepresenterade i statistiken?

Det är på tiden att Brottsförebyggande rådet (Brå) tar fram en ny sammanställning över kopplingen mellan brott och etnicitet. Den senaste studien som Brå gjorde är från år 2005 och i behov av uppdatering. Fakta om vilka som begår brott är en förutsättning för att rätt åtgärder ska kunna sättas in. Men fakta är också en förutsättning för att minska mytbildningen om att ”invandrare” i största allmänhet skulle vara mer brottsbenägna än andra. Vidare måste polisen bli bättre på att verkställa utvisningar av dömda våldtäktsmän som saknar svenskt medborgarskap.

Bara var sjunde, 14 procent, har stort förtroende för Aftonbladet och bara var tionde för Expressen. Kvällstidningarna slår dock Flashback och Twitter - men inte med så mycket.

Siffrorna är kanske inte någon chock, sedan många år hamnar kvällspress och politiska partier i strykklass. Men om man drar ut kurvorna blir det lite otäckt. 2008 låg både Sveriges television och Sveriges radio kring 75 procent. Nu ligger radion alltså på 65 och SVT på 58.

För tio år sedan satt inte Sverigedemokraterna i riksdagen och ingen hade hört talas om Twitter, Facebook eller smarta telefoner. Människor läste papperstidningar på bussen till jobbet och tittade på TV när programmen sändes. Begrepp som "fake news" var inte ens uppfunna.

Nya vanor verkar ha bidragit till lägre förtroende för medier inte bara i Sverige. Men om teknologi kan vara en del av förklaringen verkar polarisering vara en annan. Enligt förtroendebarometern följer nämligen förtroende för media människors politiska åsikter i allt högre grad.

Ju längre till höger du är desto mindre förtroende har du för public service. Medan 82 procent av rödgröna väljare har förtroende för Sveriges radio så har bara 32 procent av sverigedemokraterna det.

Forskarna delar in befolkningen i "höglitare", "medellitare" och "låglitare". Sannolikheten för att du är höglitare ökar om du har universitetsutbildning, är äldre, jobbar och bor i en storstad. En typisk låglitare däremot har lägre utbildning, är yngre, kanske arbetslös eller sjuk och bor utanför storstäderna. Dessutom ökar sannolikheten för att du är sverigedemokrat. Medan tre av fyra liberaler är höglitare är inte ens fyrtio procent av Sverigedemokraterna det.

– Jag tror att vi varit för naiva om den religiösa extremismen. Det har funnits en ängslighet, att man är orolig att kritik ses som rasism.

Så säger Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelseordförande i Göteborg.

[..]
– Vi har en stad som går som tåget. Tillväxt, export, besöksnäring, arbetslöshet som minskar… Samtidigt halkar delar av staden efter. Med sämre livslängd, hälsa, utbildning och allt sådant. Det föder kriminalitet, social oro och religiös extremism.

”Tuffare tag mot extremismen är en central nyckel för att säkra en positiv framtid för staden”, har du skrivit. Varför?

– Vi har tyvärr krafter som splittrar och skapar parallella samhällen. Egen rättsskipning, att imamer och andra säger att man inte ska vända sig till det demokratiska samhället. Då får vi enklaver. Vi möts inte. Jag börjar inse att vi har ett större problem med religiös extremism än vad vi kanske trott.

[..]

”Dalta inte med extremister”, skrev hon i början av mars. Blogginlägget var ett angrepp på aktivisterna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil och deras organisation MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. De båda skulle ha lett en diskussion efter en visning av filmen ”Burka Songs 2.0” i kommunens regi. Men filmvisningen och samtalet stoppades av Göteborgs stad.

– Det var det enda rimliga, säger Ann-Sofie Hermansson.

MMRK är en organisation som försvarar muslimers rättigheter – och som även anklagas för att försvara terrorister. 2010 bjöd MMRK in den terrordömde imamen Ali Berzengi som talare. Även Munir Awad, som strax därpå skulle gripas och dömas till tolv års fängelse för att ha planerat ett attentat mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn, bjöds in till samma seminarium.

– MMRK tycker att det blir rasistiskt när man sätter in åtgärder mot terrorister som stridit för grupper som IS. Jag tycker inte att de personerna ska ha en plattform hos Göteborgs stad, säger Ann-Sofie Hermansson.

Häromdagen polisanmäldes hon för förtal av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. I en debattartikel i Fria Tidningen skriver de att Ann-Sofie Hermanssons ”svepande anklagelser om extremism bidrar till att vi utsätts för andras missaktning och förakt.” DN har talat med Fatima Doubakil som är ytterst kritisk mot Hermansson, men som avböjer att kommentera vidare.

Ann-Sofie Hermansson har även angripits av kulturskribenter och andra politiker. ”Djupt olyckligt att kommunstyrelsens ordförande går ut och fördömer kulturevenemang”, skriver MP-Göteborg.

– Jag klarar mig. Det gör inget om de blir arga på mig i Kulturnytt. Det här är ingen teoretisk kulturstrid. Det är verklighet. Det handlar om de oroliga morsorna som Bettan möter, de som är oroliga för att deras barn ska bli radikaliserade. De betalar priset när vi inte markerar mot extremism.

[..]

Jag pratade med en polis som arbetar mot religiös extremism i Göteborg. Han var glad över din markering, men sa också: Varför först nu? I flera år har unga göteborgare åkt till IS och smitt terrorplaner. Varför markerade ni inte tydligt då?

– Uppriktigt sagt: jag vet inte. Jag har bara haft den här positionen i ett par år. Och det här dök upp nu. Men vi kunde säkert från politikens sida ha reagerat mer, när det var som värst med IS-resande. Så är det nog.

Den 1 mars ställde Göteborgs stad in en visning av dokumentärfilmen Burka Songs 2.0 samt det planerade samtalet med regissören Hanna Högstedt och oss. När vi meddelades om stadsledningskontorets beslut att ställa in samtalet begärde vi ut allt relevant underlag. Av det vi hittills kunnat få ut så visar det sig att beslutet att ställa in samtalet och visningen grundar sig på två opinionsartiklar, påtryckningar från antimuslimska ideologer och självutnämnda terrorexperter från försvarshögskolan. En grupp personer som sällan är sen på bollen med att misstänkliggöra och anklaga organiserade muslimer har lyckats, med hjälp av antimuslimska konspirationsteorier, utöva påtryckningar mot MR-avdelningen i Göteborgs stad. Det blir förstås absurt och nästintill ofattbart att chefen för enheten för Mänskliga Rättigheter i Göteborgs Stad, Klas Forsberg, istället för att erkänna att hans avdelning vikt sig för dessa krafter och inte kunnat stå pall mot ett drev med så tydliga antimuslimska förtecken, väljer att kasta sig med begrepp som “brist på allsidighet” i sitt pressmeddelande om att visningen ställts in.

Hyckleriet i detta vurmande för “allsidighet” är överväldigande. Tittar vi närmare på den avdelning som Klas Forsberg är ansvarig för så återfinns ingen allsidighet vad gäller raslig mångfald. Snarare tvärtom. Samtliga tjänstemän är vita och representerar vinnarna av en politik som Socialdemokraterna drivit de senaste 30 åren i Göteborg. Inte en enda person från de ras-segregerade förorterna finns representerad i personalsammansättningen på MR avdelningen, trots att vi utgör ca 25-30 procent av befolkningen i Göteborg. Den vita ensidigheten och dominansen återfinns precis överallt i Göteborg, till och med i arbetet för jämlikhet gör sig existensen av privilegiernas svängdörrar sig påminda.

[..]

Hur de vita perspektiven lyser igenom visar sig inte minst i att kommunalrådet Hermansson (S) pekar ut oss som extremister som “inte alls är främmande för den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa” för att vi fäster uppmärksamhet på hur det så kallade kriget mot terrorismen urholkat demokratins principer med illegala krig, tortyr, massövervakning och en nedmonterad rättssäkerhet som främst drabbat muslimer. När samma saker lyfts av aktörer som exempelvis Advokatsamfundet, Civil Rights Defenders och Segerstedtsinstitutet ses det som att de värnar demokratin och rättssäkerheten. Men när vi som faktiskt drabbas gör detsamma utpekas vi som extremister av stadens valda företrädare. Tyvärr är antimuslimismen i dag så normaliserad att de dubbla måttstockarna inte blir uppenbar för de flesta människor. Likväl borde Hermanssons antimuslimism föranleda någon slags självrannsakan från Socialdemokraterna som hämtar stort väljarstöd hos Göteborgs muslimer.

[..]

Varför ser vi inte den här typen av engagemang från de som säger sig slå vakt om demokratins värdegrund när en riksdagsledamot sprider anti-muslimsk och anti-svart propaganda? Inte heller har vi kunnat se utspelen om att hålla extremismen på armlängds avstånd när opinionsbildare som slår sig på bröstet för att vara islamofober och som gjort karriär på att utmåla slöjbärande muslimska kvinnor som människor utan agens, får utbilda barn och unga i Göteborgs skolor. Eller när en författare som framställer den somaliska minoriteten som ett klanfolk i behov av upplysning bjuds in till kommunala skolor – helt oemotsagd. Den öronbedövande tystnaden och bristen på engagemang från Hermansson med flera i dessa fall visar på de ojämlika måttstockar som råder. Det blir dessutom tydligt vilkas rättigheter hon ser som värdiga att försvara.

[..]

Det är tydligt att skuldbeläggandet av oss som muslimska kvinnor bygger på en arrogans och en rasism som är återkommande i den svenska debatten. Det används som ett verktyg för att tysta samhällskritik som inte placerar rasism hos enbart nazister. Det blir hotfullt när vi riktar strålkastaren mot politiken, myndigheterna och konsekvenserna av faktiska politiska åtgärder som upprätthåller ojämlikheten i staden och i landet.

[..]
Slutligen har vi även valt att polisanmäla Ann-Sofie Hermansson förtal efter att hon i sina blogginlägg, utifrån svepande anklagelser om extremism, bidrar till att vi utsätts för andras missaktning och förakt.

Vår kamp för jämlikhet fortsätter och vi låter oss inte skrämmas till tystnad!

Dalta inte med extremister

Historiens facit är både tydligt och brutalt. När det anständiga samhället ger vika för extremism går det käpprätt åt skogen.

Under 1900-talet föll ohyggligt många människor offer för fascism, nazism, kommunism och andra våldsideologier. Under det tidiga 2000-talet har den islamistiska extremismen fått genomslag. IS och liknande grupper har förorsakat ett massivt mänskligt lidande.

Med ett sådant facit är det uppenbart: En av det demokratiska samhällets allra viktigaste uppgifter är att försvara sig mot extremismens olika uttryck. Demokratin ska vara öppen och tolerant. Men inte till varje pris. Demokratin ska också sätta skarpa gränser.

I det svenska samhället har de extremistiska rörelserna rätt att, inom lagens råmärken, demonstrera och uttrycka sina åsikter. Men så mycket mer än så har de inte rätt till. De kan inte göra anspråk på att få ta plats i andra delar av samhällslivet.

En samhällsinstitution som Göteborgs Stad, exempelvis, har ingen som helst skyldighet att fungera som arena för extremistiska rörelser. Tvärtom. En sådan institution är i stället skyldig att, inom ramen för ett gediget värdegrundsarbete, hålla extremismen på armlängds avstånd.

För mig är det en självklarhet att vi inom staden måste agera hårt och kompromisslöst mot alla former av våldsbejakande extremism. Det spelar ingen roll om den kommer från vänster eller höger eller om den har religiösa förtecken. Extremisterna måste motarbetas.

I det offentliga Sverige har det under kanske ett decennium funnits en tvekan i hanteringen av vissa extremistiska rörelser. Särskilt svårt har det varit att förhålla sig till de aktivister som använder en påstådd kamp för mänskliga rättigheter till att dölja sin extremistiska agenda. En kombination av naivitet och rädsla för kritik har gjort att man tvekat att sätta stopp för extremisterna.

Även om medvetenheten och integriteten stärkts på sistone begås det alltjämt misstag. Så även i Göteborg. Arrangemanget Burka Songs 2.0, som redan gått en runda och som planerats igen för 14 mars, är ett allvarligt felsteg. Särskilt illa är det att extrema röster ensidigt leder det samtal som ingår i konceptet.

I veckan beslutades att nästa Burka Songs 2.0 ställs in. Det var den enda rimliga slutsatsen. Stadsledningskontorets MR-avdelning, som ligger bakom arrangemanget, har brustit fatalt i sitt värdegrundsarbete. Det är helt oacceptabelt. Från S-håll kommer vi kräva en ordentlig redogörelse för hur detta kunde ske och vad som ska göras för att undvika att det sker igen.

[..]

Att dalta med extremister är bland det farligaste man kan göra. De historiska erfarenheterna skrämmer. Därför måste det demokratiska samhället – genom Göteborgs Stad och många andra aktörer – ha kraften att stå emot. Demokratin måste fullt ut kunna försvara sig mot anti-demokratin.