Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Kristna assyrier får avslag i Sverige eftersom myndigheterna har funnit att det finns interna skyddsalternativ för irakiska medborgare inom det kurdiska självstyret KRG. Trots att assyrier och yezidier har utsatts för folkmord av ISIS - det värsta brottet mot människor kan tvingas utstå – så har de inte ansetts ha skyddsskäl. Jag har alltid respekterat myndigheternas beslut eftersom samma lagar gällt för alla - oavsett var man kommer ifrån är det skyddsskälen som Migrationsverket har bedömt.

Men med regeringens nya förslag om gymnasiestudier för ensamkommande, som i praktiken är en förtäckt amnesti för afghanska män och pojkar, så gäller inte likhet inför lagen längre.

Regeringen skapar gräddfil för ensamkommande
Regeringens förslag ser ut att stöttas av Centerpartiet och Vänsterpartiet. De skapar gemensamt en gräddfil för ensamkommande från Afghanistan att få stanna i Sverige trots att de saknar skyddsskäl enligt svenska myndigheter.

När Lagrådet bedömde den ursprungliga propositionen menade de att lagförslaget skulle leda till en kaotisk situation, att lagen skulle bli märklig och att förslaget var godtyckligt. Det är kritik som seriösa politiker måste ta åt sig av.

Det är inte värdigt Sverige att skapa godtyckliga förtäckta amnestier. De riksdagspartier som röstar för denna lag kommer gör det lättare för afghanska ungdomar att få stanna i Sverige än folkmordsutsatta yezidier och assyrier. Jag kräver att Annie Lööf, Stefan Löfven och Gustav Fridolin svarar på frågan: Är afghanska ungdomar mer skyddsvärda än folkmordsdrabbade yezidier och assyrier?

Det är helt uppenbart att regeringen, Vänsterpartiet och Centerpartiet stöttar en lag som är specialskriven för en särskild flyktinggrupp som saknar skyddsskäl. Det är inte värdigt Sverige att införa sådana lagar. Vi ska vara en demokratisk förebild som bygger på likhet inför lagen.

Det går just nu tretton på dussinet av dystra utsagor om den västerländska demokratins problem. Dagens Nyheters ledarsida som ofta - med viss rätt i mina ögon - betraktar sig själv som den liberala demokratins flockledare konstaterade till exempel att "Demokratin kan dö av brist på kärlek" (23/3). På samma tidnings debattsida skriver fem personer (som DN lustigt nog utnämner till "experter på mänskliga rättigheter") att demokratin i Sverige kan avskaffas på ett och ett halvt år. (25/5)

På både ledarsidan och debattsidan är det slemma "populister" och/eller "hatisk högerpopulism" som är bovarna i dramat.

Det finns emellertid mer intressanta demokratidiskussioner att relatera till.

Arvid Åhlund är journalist på Dagens Industri och en beläst och modern tänkare om demokrati. I senaste numret av Axess Magasin begåvar Åhlund oss med en imponerande översikt av den internationella demokratidebatten som tagit ordentlig fart i och med valet av Donald Trump, Brexit och genom framgången för partier som till exempel AfD i Tyskland och SD i Sverige. Åhlunds långa text mynnar ut i något som jag läser som en antydan om att kärnan i demokratin är "skepticism." Det känns tilltalande och rimligt. Rätten och dygden att förhålla sig skeptisk - inte likgiltig eller ignorant utan just skeptisk - är något som borde kunna förena oss alla som inte har våra tankerötter i de gamla totalitära läror som gång på gång krossat just demokratin.

Att vara skeptisk är ett utmärkt, uppfordrande och krävande demokratiskt förhållningssätt. Dags att sätta fart.

I Danmark har det indtil nu været helt modsat. Vi har i vores naivitet beredvilligt stillet livslang offentligt betalt tolk til rådighed. Men når vi gør det, så tror da pokker, at folk ikke lærer sproget.

Tag f.eks. damen fra Vollsmose, der i TV2 Nyhederne mildt sagt gjorde sig uheldigt bemærket ved ikke at kunne gennemføre et interview på et forståeligt dansk efter 19 år her i landet. Hun har haft alle muligheder for at lære dansk - endda (med stor sandsynlighed) helt gratis, men hun har ikke gjort det i tilstrækkelig grad til at lære ordentligt dansk. Hvorfor ikke? Formodentlig fordi vi ikke reelt har stillet krav om, at hun skulle, men i stedet har sendt en offentligt betalt tolk, når det gik op for os, at hun ikke mestrede sproget tilstrækkeligt.

I mit hoved er det relativt logisk, at når vi nærmest belønner dovenskab med gratis tolkning til tusindvis af kroner, så snart en udlænding ikke magter at gennemføre en kontakt til det offentlige, ja, så skal det gå galt.

Derfor ændrer regeringen nu reglerne, så man efter tre år i Danmark selv skal betale for tolkning, hvis man ikke mestrer sproget og skal til læge. Jeg ønsker, at vi skal indføre samme princip alle de steder, hvor det er relevant.

Men knap er tanken om at stramme op tænkt, før hylekoret høres: Nu bliver udlændinge fejlbehandlet, nu bliver det den ti-årige dreng, der skal agere tolk for sin mor, når hun skal have sin kræftdiagnose, og nu undlader udlændinge at søge læge med de konsekvenser, det kan få.

Debatten er velkendt, men ærligt talt: Hvis vi endnu engang bliver blødsødne, ikke tør at stille krav og får ondt af udlændinge i Danmark, så får vi ikke rettet op på det alvorlige problem, at der er parallelsamfund i Danmark, hvor man hverken arbejder, taler sproget eller deler de danske værdier. Et godt sted at starte er at give ansvaret tilbage til de udlændinge, der er kommet hertil: Lær sproget eller betal selv din tolk.