Början på ett mediakrig om mångkulturen?

“Frågan är varför regeringen i snabb takt ödelägger Sverige”
<klipp>
Jag vet att det finns en mängd olika spekulationer (som Kalergiplanen, NWO, etc) men om vi ska hålla oss till det vi med säkerhet vet, är svaret fortfarande höljt i dunkel.
<klipp>
Passagerare som inte låter sig övertygas av värdarna, har dock två frågor som de desperat försöker finna svaret på: Vem är det egentligen som styr? Och vilken är slutdestinationen?

Så radikaliserades Hanif Bali och Joakim Lamotte
av Andreas Magnusson

Hanif Bali, Ann Heberlein, Katerina Janouch, Joakim Lamotte – listan kan göras längre än så. De har alla startat som relativt normala samhällsdebattörer och sedan alltmer radikaliserats till oigenkännlighet. Det som förenar dem idag är ett starkt hat mot det svenska samhället och ett lika starkt hat mot vår invandringspolitik. Vad hände? Varför blev ett gäng helt vanliga medieprofiler och politiker skogstokiga systemkollapsprofeter?

[...]

Samme man [Bali] som 2011 menade att Sverigedemokraterna måste hållas på avstånd och att vi måste agera mot det islamofoba hotet kallar nu profeten Mohammed för en ”pedofil analfabetisk ökenkrigare”.
Det är som att orden kommer från en annan människa. De Sverigedemokrater han såg som det stora hotet är han idag bästa kompis med och de ord han såg som tecken på avhumanisering tar han nu i sin egen mun. Hanif Bali har radikaliserats.

[...]

En annan person som radikaliserats är Joakim Lamotte. Jag minns första gången jag hörde talas om honom. Det var med en av de första filmerna han gjorde. Den fick stor spridning på nätet. Lamotte satt i sin bil och var ledsen och arg. Men den gången var han inte arg på invandrare som begått brott utan på människor som försökte stoppa ett flyktingboende.
Men någonting hände. Lamotte startade med ambitionen att säga som det är och slutade som någon som säger som de som betalar vill att det ska vara. Den oberoende journalisten blev genom swish-donationer en beroende systemkollapsprofet.

På sista tiden har Lamotte gjort sig omöjlig till och med för tidningen Göteborgs-Posten som annars länge kritiserats för att man på ledarplats blivit alltmer populistiskt högerextrem.
Den radikaliserade Joakim Lamotte sitter inte längre i sin bil och gråter över grannar som med hårda ord bekämpar flyktingboenden. Den radikaliserade Joakim Lamotte gör vad han kan för att skapa ett samhälle där snart ingen längre kommer att gråta över bristen på medkänsla med människor som flytt hit från krig.

Jag tror att den tidige Lamotte hade suttit i sin bil och i förtvivlan gråtit över den sene Lamottes brist på omtänksamhet.
Minns ni Marcus Birro som arg poet? Han träffade inte alltid rätt men ilskan riktade sig inte nedåt den riktade sig alltid uppåt.
Minns ni Ann Heberlein – den kristna humanisten som öppenhjärtigt och modigt kämpade för att öka förståelsen för bipolära sjukdomar?
Minns ni sexualrådgivaren Katerina Janouch som i all enkelhet ville tala om människors känslor, behovet av kärlek och kritiken mot ett alkoholromantiskt samhälle där vi har slutat att ta hand om varandra?

Någonstans hände någonting. Alla människor förändras. Några av oss blir bara mer av det vi en gång var. De flesta tappar gradvis våra ideal och blir lite mesigare, lite fegare.
Men en del radikaliseras till att bli alltmer destruktiva, hatiska och våldsamma. Livet i den offentliga debatten är inte lätt. Med hårda ord får man hårda törnar och hårda törnar kan göra att människor isoleras och förhärdas.
Med nya åsikter får man nya vänner. Och de nya vännerna kommer att bli allt viktigare när de gamla vännerna blir allt mer besvikna på den förändring som skett.
Det är som när någon lämnar sin familj och sina vänner för att gå in i en sekt. Kärleken från sektmedlemmarna känns bara starkare och blir bara allt viktigare ju mer ens åsikter avviker från den grå massans. Till sist är man beroende och vägen tillbaks blir svårare och svårare.

Hanif Bali, Katerina Janouch, Joakim Lamotte och Ann Heberlein älskas inte av sina följare av någon annan anledning än för att de med hårda ord visar att empatilöshet och hat är ett möjligt alternativ till omtänksamhet. Bittra människor som vill fortsätta vara bittra behöver göda sin bitterhet och därför fyller systemkollapsprofeterna en viktig funktion för dem.
Vi ska ta hand om våra egna först menar Heberlein. Och ja, när ekonomiska drivkrafter, politisk karriär och främlingsfientliga uttalanden drivit en människa allt längre från offentlighetens värme är de egna till sist de enda medmänniskor som återstår. Alla andra är motmänniskor.